– Det handlar naturligtvis inte om att jag inte anser att skjutningarna ska bevakas eller att det inte är nyheter. Men vår gangsterjournalistik blir också ett sätt att slippa lägga ned kraft och tid på verklig journalistisk.
– Den enklaste formen av kriminaljournalistisk är att göra det som amerikanerna kallar bang-bang. Det är snabbt tillverkat, det är säljande och det är absolut nyheter så det kan inte misstänkliggöras.
”Bröd och skådespel”
Jan Guillou säger att den här formen av journalistik som förklarar väldigt lite men innehåller mycket dramatik blir, genom de vanliga kommersiella krafterna, kraftfullt prioriterad på redaktionerna.
– Då hamnar man i en ond cirkel som påminner väldigt mycket om det politiska problemet; för alla vet att det är de långsiktiga åtgärderna mot gangsterverksamheten som blir avgörande, inte förlängda straff och sådant där.
Rent populistiska och verkningslösa åtgärder.
– Å andra sidan, de långsiktiga åtgärder som förstärkta sociala insatser och en demokratiserad skola är inte ett dugg sexiga och dessutom inte önskvärda för den politiska majoriteten. Det blir alltså inte gjort utan istället satsar man pr-mässigt på hårdare straff, till exempel livstidsstraff för 13-åringar, indragna medborgarskap, utvisningar av ”svartskallar” och liknande. Rent populistiska och verkningslösa åtgärder. Bröd och skådespel.
Bang-bang säljer
Det här betyder att man får en politisk påverkan av journalistiken. Jan Guillou säger att den inte är avsedd, journalisterna bakom gangsterjournalistiken försöker inte stärka Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna utan sköter sitt givna uppdrag.
– Det här dilemmat är väldigt svårt att ta sig ut, journalisterna har både marknadskrafter och begränsade resurser att hantera. En premiss i medieägarideologin säger att färre journalister ska göra ett större jobb på kortare tid. Det gör det mer intressant att göra bang-bang och fylla många sidor med det.
När media så helt riktar in sig på en mindre del av en stor fråga slutar det med att man också kräver konkreta åtgärder av politikerna.
– Och åtgärderna blir inte en demokratisering av skolan, utan det blir hårdare straff. Politikerna kan inte ta sig ur, det blir en tävling i hårdare straff. Moderater och sossar måste hänga på och kräva de hårda straffen varpå Jimmie Åkesson iskallt slår fast att det krävs ännu hårdare straff. Vad än de andra säger om hårdare straff så har de ingen chans mot honom, Sverigedemokraterna kommer att alltid kräva ännu hårdare straff.
Vad är systemhotande?
Som försvar för de nya lagarna, inskränkningar i integriteten, hårdare straff, utan att behöva göra något åt de grundläggande orsakerna, förs fram att förortsgangstrarna är vad man kallar systemhotande. Det blir ett försvar för åtgärderna mot invandring, att ge barn livstidsstraff och att ändra hela inställningen till vilka som har rätt att leva och vara i Sverige.
Den ekonomiska brottsligheten lär omsätta cirka 150 miljarder kronor.
Jan Guillou säger att den här brutala ”nya” brottsligheten måste bekämpas, men på ett rimligt och verkningsfullt sätt och inte kunna användas av Sverigedemokrater och liknande krafter för att förändra samhället.
– Vi måste se vad som verkligen är ett hot mot det svenska systemet. Den ekonomiska brottsligheten lär omsätta cirka 150 miljarder kronor, de mer amatörmässiga gangsterligorna kanske tre miljarder. Men hos politikerna och media framstår gangsterligorna av förortsmodell, som i huvudsak har knark och bedrägerier som sina inkomstkällor, som det absolut största övergripande hotet mot den svenska nationen.
”Det blir en ond cirkel”
Enligt Jan Guillous resonemang så ger det en fortsatt satsning på gangsterjournalistik vilket stärker allmänhetens övertygelse om att dessa förortsgangstrar är det största hotet mot den svenska demokratin, och där kommer Sverigedemokraterna in.
– Eftersom förortsligorna består av invandrare och barn till invandrare så anses plötsligt Jimmie Åkesson vara den bäst lämpade att ta hand om det här problemet. Det blir en ond cirkel.
– Tänk på juggegangstrarna som var det stora hotet på 80- och 90-talen, om än inte i samma omfattning, idag är de gamla juggarna anpassade till Sverige och naturlig del av landet. Det handlar inte om islam, vilket SD hävdar – titta bara på iranierna, de har lyckats oerhört väl.
Men det handlar också om de olika gruppernas möjligheter.
– Somalierna hade helt andra förutsättningar än iranierna. De hade dessutom oturen att komma senare än andra invandrargrupper så de hamnade i det segregerade skolsystemet som blev en extra fara för dem.
Korsar etiska gränser
Det har tidigare funnits liknande gangsterkampanjer i media som fått stora följder för lagstiftningen. På 1970-talet var knarkkungarna det stora systemhotet i Sverige. Genom enorma kampanjer i framför allt Expressen så fick Sverige en drakonisk lagstiftning mot narkotika, något som många hävdar är grunden för den stora dödligheten bland narkomaner i Sverige.
Det var kampanjer som överskred alla pressetiska gränser och som försvarades av Expressens dåvarande chefredaktör Bo Strömstedt med att publiciteten var ett behövligt extrastraff. Idag för Expressen samma resonemang när det gäller misstänkta gängmedlemmar.
– Från 2001 och framåt använde man också samma teknik med misstänkta terrorister, säger Jan Guillou. De publicerades med namn och bild och krav på att de skulle utvisas.
Följden blev en betydligt hårdare lagstiftning och nya lagar som i många fall användes mot invandrare, till exempel kurder.
”Klasskillnaderna galopperar”
Jan Guillou menar att Sveriges förändring har en stor betydelse för det som händer med kriminaliteten.
– Klasskillnaderna galopperar, från att ha varit ett av världens mest jämlika länder är vi nu långt ner på listan. Man skulle kunna tycka att sossarna hade större och viktigare frågor att koncentrera sig på än hårdare straff i ett lopp som de ändå alltid kommer att förlora.
Jimmie Åkesson svarar med att han vill ha ännu hårdare straff.
– Oavsett hur hårda straff som sossarna föreslår så svarar Jimmie Åkesson med att han vill ha ännu hårdare straff. Men ingen vågar säga att kombinationen mellan repression mot de värsta uttrycken och stärkande av skolan och en utjämnande klassisk socialdemokratisk politik är det som behöver göras.
Polisens sätt att arbeta är också ett problem, säger Jan Guillou.
– Det är något underligt med poliskulturen, man koncentrerar sig fullständigt på de publicistiskt mest tacksamma brotten – det är mest manligt att syssla med dem. Men mängdbrotten blir omanliga så man överlämnar dem antingen till tjejpoliser eller försäkringsbolag. De riktigt manliga poliserna anser sig inte ha tid eller manlig värdighet att syssla med dem.
