BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det finns orsak att utreda vad LO ska ha för framtida uppdrag, anser IF Metall, Kommunal och Handels i en gemensam motion till kongressen. Kanske är förbunden så självständiga att LO inte behöver ta samma övergripande ansvar som i dag?

Karl-Petter Thorwaldsson tycker att LO ändå mår ganska bra.

– Vi i styrelsen fick ett uppdrag för fyra år sedan att synas och höras mer i opinionsbildningen. Vi skulle mejla ut en politik för full sysselsättning. Jag tycker att vi har klarat det. För första gången sedan mitten av 90-talet har medlemsantalet ökat. Sedan är det naturligtvis saker som skaver, som lönebildningen. Men det vore konstigt om en federation alltid tycker likadant, säger Karl-Petter Thorwaldsson och förtydligar:

– Vi har två mål. Dels att hålla oss till märket, dels att minska skillnaden mellan mäns och kvinnors löner. Det är svårt att hitta en väg dit.

Själv höll du presskonferens med Svenskt Näringslivs ordförande Carola Lemne då ni gemensamt uppmanande till ordning och reda, för att Byggnads och övriga 6F skulle backa från strejkvarsel och sina lönekrav.

– Ja, det gjorde jag. Det var ett svårt beslut att fatta. Man kan inte gå ut tillsammans med motparten utan att få kritik. Men vi ville betona vikten av att följa normeringen både i procent – industrins 2,2 procent – och kronor – handelsanställdas 590 kronor.

Jag intervjuade dig för två år sedan. Bland annat om att höja löner i kvinnodominerade yrken. ”Det handlar väldigt mycket om att få en acceptans bland de manligt dominerade förbunden”, sa du 2014. Hur avlägsen är den?

– Vi har tagit stora kliv, och vi har lagt ner massor av tid och möda på de långsiktiga målen som ska resultera i att vi till 2028 kommer åt ett problem som vi tidigare inte har lyckats åtgärda på 100 år. Det enda sättet är att kvinnors löner måste få öka snabbare än mäns löner. Det är alla förbund överens om, men vägen dit är vi däremot inte helt överens om. Sedan måste verkligen alla 14 acceptera att industrin ska vara normerande.

Nästa år är det dags igen. Hur långt bort är en samordning mellan förbunden?

– Jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Men jag hör från alla våra medlemmar att de ser vikten av att vi samordnar oss i nästa avtalsrörelse. Alla tycker att vi har något att vinna på det. Och jag ska göra vad jag kan om jag blir omvald på kongressen.

2014 hade du mycket stora förhoppningar på den rödgröna regeringen. Vad är facit?

– Jag är imponerad över hur de lyckats styra mellan kobbar och skär. Men det var en chock att de borgerliga och Sverigedemokraten fällde budgeten. Allt fördröjdes. Vi på LO har drivit att svensk ekonomi måste stimuleras, med 70 miljarder kronor/år, huvudsakligen offentliga investeringar. I dag satsar regeringen ungefär 60 miljarder. Regeringen närmar sig. Sedan har tillväxten skjutit fart och vi har en rekordstor uppgång i sysselsättning. Då känns till och med en målsättning för full sysselsättning inte omöjlig. Definitivt inte heller att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Sedan är jag imponerad över tio extra miljarder till välfärden. Då är det inte längre på låtsas.

Misslyckanden?

– Regeringen har inte tillräckligt tagit sin an den stora utmaningen att minska klyftorna. Här får vi inte vara nöjda. Fortfarande gör jobbskatteavdraget att samhället dras isär. Det märks inte minst vad gäller barnfattigdom.

När regeringsskiftet var ett faktum berättade du att ni i LO:s ledning haft möten med Miljöpartiets språkrör. Hur ser det ut i dag?

– Jag måste säga att Miljöpartiet har tagit sin roll som regeringsparti väldigt, väldigt bra. Det är synd att Åsa Romson tvingades lämna. Jag har haft ett gott samarbete med henne. Hon hade en otroligt viktig roll i samband med Paris-förhandlingarna. Då sms:ade vi varandra kring formuleringarna, specifikt om hur arbetare i fossila näringar ska kunna omskola sig.

Du lovade i ditt första kongresstal att LO ska vara en ”kärleksfull och konstruktiv partner” till Socialdemokraterna. Hur har ni varit det under denna mandatperiod?

– Det har nog varit bråkigare än jag trodde. Inte minst synen på den ekonomiska politiken har varit svår för mig att driva inom Social­demokraterna. Men i takt med att regeringen har närmat sig LO:s ståndpunkt har det givetvis blivit lättare. I dag jobbar vi i många sakfrågor gemensamt, inte minst på EU-nivå, exempelvis med utstationeringsdirektivet.

En debatt pågår om ”enkla jobb”. Stefan ­Löfven har också nämnt det. Och från borgerliga och näringslivet kommer krav på lägre löner för att skapa fler arbetstillfällen.

– Bara ordet – enkla – leder totalt fel, oavsett om Stefan Löfven eller någon annan säger det. Det är en markering gentemot dem som förväntas ta dessa jobb. Vem vill ägna sitt liv åt enkla jobb? Vad är det ens? Det läggs en värdering där. Ett jobb som kräver mindre förkunskaper behöver inte vara fel. Men det stora problemet är mellanskiktet, och att högutbildade tvingas söka jobb neråt. Vi behöver fler svåra jobb, inte enklare. Regeringen måste ställa om politiken så att kunskap matchar jobb.

– Våra motståndare kommer inte att ge sig, inte ens när Anna Kinberg Batra säger att hon aldrig kommer att sitta i en regering som sänker löner. Men vi är beredda på attackerna. Bring them on!

Sverige har fått en ny energiöverenskommelse. Vad tycker du?

– Det är få gånger man blir lika överförtjust som när de politiska partierna löser ett 40-årigt trauma. Miljöpartiet och Moderaterna har skrivit på samma överenskommelse! En stor fjäder i hatten för Löfven. Det verkar som om partierna kommit överens om att vi ska bli det första fossilfria landet i värden. Det här kan ge massa jobb.

Blir det ny kärnkraft?

– Vår bedömning är att det inte finns ekonomiska förutsättningar att bygga nytt. Men det finns inget fel i att forska, till exempel detta att använda energin i utbränt kärnavfall. Om man klarar av säkerhetsbiten blir vi av med det som vi i dag stoppar ner i berggrunden.

Vilken är den största utmaningen för LO?

– Jämlikheten. Hur man än tittar på frågan kommer vi tillbaka till skolan. Vi har inte medlemmar i lärarkåren, men våra medlemmars barn går där – och de far illa. Sedan är marknadsutsättningen av välfärden sjuk, man tror inte att det är sant. Det handlar också om pensionerna. Och om bostadssegregationen, att vi måste bygga bort de förfärliga klyftorna. Våra städer måste hålla ihop. Jag kommer själv från ett sådant Sverige, där man gick i samma klass som direktörens barn. I dag är det uppdelat. Ingen ser den andra, det är en misstro som hela Europa lider av. Men vi ska vara optimister. Vi ska ändra världen.