Anmälan till Arbetsmiljöverket 2022-11-18 Tullskolan, Karlskrona kommun. 

Anmälningarna om hot och våld i skolan har fördubblats på tio år. 858 sådana inkom till Arbetsmiljöverket i fjol. Författaren och frilansjournalisten Vesna Prekopic är aktuell med boken "Brottsplats skolan" där hon har samlat några av dem tillsammans med sina egna minnesanteckningar från sin tid som rektor på en nystartad skola i Järva i Stockholm. På platsen där lärande och drömmar ska frodas var våldet ständigt närvarande. Det var en skola som aldrig borde ha startas menar hon idag. Men hon vill att människor ska veta hur det var, och hur det fortfarande är på skolor runt om i hela landet. 

– På vilken annan arbetsplats har man som inofficiell arbetsbeskrivning att gå till jobbet och riskera att bli utsatt för hot och våld? På min skola var det så varje dag. Vi räknade med att något skulle hända och var tvungna att parera varje eftermiddag innan vi gick hem. Hur ser det ut i morgon? Vad gör vi om vi inte är fulltaliga? 

”Vandrande påse pengar”

Vesna Prekopic talar med stora handrörelser. Hon är uppenbart starkt engagerad i skolan och vad hon anser är problemen med den. Dagens ETC möter henne på ett café i statsdelen Södermalm. Det känns som att vi är långt ifrån den miljö som hon beskriver i sin bok. Men även om problemen med våld och hot bland elever och mot lärare intensifieras i skolor där föräldrar av socioekonomiska skäl har mindre tid för sina barn och mindre utbildning för att göra val i valfrihetens skoldjungel, så förekommer det överallt. 

– Det är så många bitar i det här. Och en stor bit är att vi har en marknadsskola. Och att alla elever är en vandrande påse pengar. Som i förlängningen också är det som gör att både lärare och rektorer har ett jobb. Och om en skola får dåligt rykte så är det ingen som självmant vill gå där. De blir ofta de elever som inte har något annat val som hamnar på vissa skolor. Men det här är inte heller bara ett förortsproblem i storstäderna, det sker i alla åldrar och på alla möjliga skolor.

Om problemen går så långt som en del av anmälningarna till Arbetsmiljöverket faktiskt vittnar om, så bör det enligt Vesna Prekopic också vara möjligt att snabbare stänga ner skolor. 

– Skolan är till för eleverna. Om eleverna inte får den utbildning de ska ha och man som förälder känner att man inte kan släppa iväg sitt barn till skolan på grund av otrygghet, då är det ingen skola längre, då är det en lokal där det pågår något annat än utbildning. Så varför ska den existera? Oavsett om det är en friskola eller en kommunal skola.  

”Det finns en skam”

Samtidigt är det enligt Vesna Prekopic svårt att veta vad som är hönan eller ägget för de ökade anmälningarna. Är det fler för att våldet har ökat? Eller är det fler som vågar anmäla? 

– På Arbetsmiljöverket så tror de själva att det finns ett stort mörkertal. Att det egentligen skulle vara en ännu högre siffra om ännu fler anmälde. Men jag tror kanske att ökningen mest handlar om att fler har blivit benägna att anmäla för att man i samhället börjat prata mer om de här frågorna. 

Att skolpersonal inte alltid berättar och anmäler tror hon delvis handlar om att det sker en normaliseringsprocess, att man inte ser, eller orkar se problemet när det blivit allt för vanligt. Men också för att man som lärare eller rektor känner skam. 

– Det finns en skam i att inte kunna hantera sitt jobb. Du är utbildad och har ett jobb där du ska vara en auktoritet. Det ska vara en lugn och trygg arbetsmiljö. Och så finns inte den, för att du inte är kapabel att sköta ditt jobb. Och då berättar man inte om det.  

Gränserna som sedan hela tiden förskjuts hänger också i hop med skamkänslan. 

– Man tänker till slut att det var ju inte så farligt när det har pågått så pass länge så att det blivit normalt. Fast det ska aldrig vara normalt att någon skriker jävla horor eller jävla fitta vare sig det är åt dig som personal eller åt en annan elev på skolan. 

Sända rätt signaler

Hon understryker samtidigt att majoriteten av elever på skolor runt om i Sverige är helt vanliga ungdomar. Men det är samtidigt en del av problemet. En liten klick elever sätter sin prägel på en arbetsplats och på en skola.  

Vesna Prekopic tror att man måste reagera varje gång ett barn eller ungdom brukar våld, hotar eller använder glåpord. Och speciellt första gången något händer. Annars sänder det signaler till ungdomarna om att vuxenvärlden inte bryr sig eller att det är ok, och beteendet får lov att eskalera. En lösning hon flera gånger återkommer till i boken och i samtalet är möjligheten att stänga av elever. Och i de fall när elever är kriminella kanske man inte ens borde ha rätt att gå i gymnasiet med andra elever.  

– Vi vet att ett våldskapital betyder någonting. Att det våldet som den här eleven brukar utanför skolan har en ganska hög risk att på ett eller annat sätt följa med in till skolan. Eller precis utanför skolan i skolans område. Det är något som man ska diskutera tycker jag. 

Men även yngre barn som är våldsutövare måste se konsekvenser av sina beteenden. Hon är positiv till att regeringen under våren gick ut med att man vill satsa på fler akutskolor. Det kan tillåta elever att tas bort från ett destruktivt sammanhang, tid att träna på svårigheter eleven har, och att de elever och lärare som blivit utsatta av eleven får ett andrum. 

Möjligheten att få stänga av elever som inte fungerar i skolan för att skydda de andra eleverna som behöver studiero verkar vara en fråga du driver ganska hårt?

– Det är klart att det inte ska vara det första man gör. Men har man elever som gång på gång upprepar ett hotfullt och våldsamt beteende och man har försökt utifrån de medel man har att hjälpa, stötta och hitta andra sätt då måste det gå att placera eleverna någon annanstans, säger Vesna Prekopic. 

Den stora skandalen

Rektorn Lillemor Bergquist och biträdande rektor Susanne Norman på Storvretskolan i Botkyrka blev kända för att man 2019 på endast ett halvår lyckades vända situationen i skolan, som gång på gång fått allvarliga anmärkningar från Skolinspektionen. I hennes bok intervjuar Vesna Prekopic Susanne Norman, som inte alls tror på att stänga av elever. Istället bör man hitta metoder för att förändra deras beteenden. 

Blev du inte övertygad av deras strategi?  

– Jag tycker de har gjort ett fantastiskt jobb och de ska verkligen ha så mycket applåder som de bara kan. Och ja, i den bästa av världar ska inte en enda elev någonsin behöva bli avstängd från skolan för att det är samhällets uppdrag att ge dem den utbildning de har lagstadgad rätt till. Men hela deras arbetssätt bygger på ett väldigt strukturerat och långsiktigt tänk att ta sig an de här sakerna. Om varenda skola runt om i Sverige skulle få liknande resurser att göra det så…

Men är det inte det som borde vara målet då?  

– Jo, jag tycker ju att det är det här som är skandalen. Dels att det gick så långt som det gjorde på Storvretsskolan innan staten klev in och tillfälligt tog över verksamheten och att det finns gott om andra skolor runt om i Sverige där det är så fortfarande. Jag är inte någon avstängningsivrare av ren princip. Men jag tänker att man behöver göra det som en nödlösning. Det behöver inte vara så dramatiskt att flytta en elev, inte minst för att få ett andrum. Elever som har flyttats kan själva tycka att det är ganska skönt att komma bort från ett sammanhang där man fastnat i en roll eller i ett beteendemönster.

Tror på delat ansvar

I början av ”Brottsplats skolan” beskriver Vesna Prekopic hur hon helt tänkt om kring att föräldrar och elever inte har ansvar för skolans oförmåga att klara sitt uppdrag, så som hon tänkte för några år sedan. Men tycker hon verkligen så? Återkommande i boken resonerar hon kring vad huvudmän, staten och skolan bör göra för att skapa förutsättningar så att skolan ska kunna vara just skola. 

– Jag förstår din invändning. Självklart så är det så. Kommuner, huvudmän och skolor, det är dem som är ansvariga för det ingår i uppdraget. Och det är klart att det är de ansvarigas sak att se till att förutsättningarna finns. Men det jag menade också var att jag tror väldigt starkt på att alla tar sitt ansvar. Och det finns också ett ansvar hos föräldrar och elever själva. Men de här bitarna hänger ju såklart ihop. För man kan ju inte heller ta ansvar om man inte vet vad det är man ska ta ansvar för.