Klockan är runt 09.15 när Zipporah stiger ur jourhemmets bil, vid parkeringplatsen Drabantgatan-Kaserngatan i Linköping. Hon tar några steg innan hon börjar springa åt motsatt riktning. Sedan dess har ingen hört av henne. Vid försvinnandet var det tio minusgrader och Zipporah var tunt klädd.
Förlorade sina barn
I ett villaområde nära Tannefors, Linköping, bor Zipporahs familj. Dagens ETC möter hennes mamma, pappa och tre äldre syskon i deras hem. Familjen beskriver en frustration över att inte mer gjorts för att hitta deras dotter och syster.
– Det här är min dotter, mitt hjärta gör så ont, säger mamma Borah Mbabazi Mukambilwa.
Zipporahs familj kom till Sverige för fem år sedan. I hemlandet Uganda arbetade pappan som präst och mamman var hemma med barnen. Efter oroligheter och politisk turbulens tvingades familjen på flykt och landade tillslut i det lilla samhället Tanumshede, Bohuslän. Familjen har delade känslor om sin tid på orten.
– Vi var de enda afrikanerna där och ville komma till en större stad där det fanns fler som såg ut som oss och affärer med mat vi känner igen. Därför flyttade vi till Linköping, men vi visste inte att våra liv skulle bli förstörda här, säger mamman.
På dagen tre månader innan Zipporah försvann, den 22 oktober 2020, kom socialtjänsten tillsammans med polisen hem till familjen.
– Jag såg ljuset från polisbilarna när jag stod och lagade mat i köket. Jag trodde inte det gällde oss och förstod inte vad som pågick när det knackade på dörren. Barnen trodde det var folk från kyrkan och öppnade dörren, där stod två kvinnor och bakom dem polisen. Inom tio minuter hade de tagit nästan alla våra barn, vår yngsta var bara sex månader gammal, säger mamman och fortsätter:
– Jag trodde kriget hade kommit till Sverige, jag förstod inte vad som hade hänt.
Polisen hade omringat villan vid Tannefors, utanför stod flera piketbussar. Det äldsta barnet i familjen försökte i tumulten att ta deras yngsta syskon som vid tidpunkten var sex månader. Hon sprang ut på gården med barnet i sin famn men blev stoppad av polisen. Föräldrarna har knappt fått träffa det yngsta syskonet som idag är över ett år gammal.
Misstanke om misshandel
Bakgrunden till omhändertagandet är enligt familjen och deras stödperson ett resultat av en orosanmälan som ägde rum i skolan. Ett av de yngsta barnen ska, enligt familj och stödperson, berättat för en lärare om en händelse som skett flera år bak i tiden. Detta fick läraren på skolan att misstänka att barnen blir slagna av föräldrarna, efter det kopplades socialtjänsten in. Det ledde i sin tur till att alla barn utom de tre äldsta som inte ville följa med, omhändertogs i oktober.
Enligt familjen har tiden efter omhändertagandet varit tuff. De upplever sig förbisedda och svikna av socialtjänsten och polisen. För samtliga barn som omhändertogs infördes umgängesförbud, med undantag från två av barnen som föräldrarna får träffa varje fredag. De andra två, en fyraåring och en sexåring, har skickats till en stad sex timmar från Linköping.
– Det är nästan det jobbigaste, att mina syskon har splittrats till olika städer och är så långt ifrån oss, berättar Zipporahs storasyster Jemimah.
”Känner oss maktlösa”
Efter omhändertagandet placerades Zipporah i en jourfamilj. Enligt anteckningar från möte med föräldrar och socialtjänsten beskriver Zipporah hur hon vantrivs och vill åka hem till föräldrarna. I en ljudupptagning som Dagens ETC tagit del av och som spelades in under ett av dessa möten låter Zipporah förtvivlad.
– Ni säger att man ska lyssna på barnen, att barnen har rättigheter i Sverige, men varför lyssnar ni inte på mig? Jag vill hem till min familj, säger Zipporah i ljudupptagningen och gråter.
Enligt familjen är bandet ett bevis på att Zipporah vill komma hem till familjen.
– Man måste förstå att Zipporah hela tiden sagt att hon inte vill vara hos jourfamiljen, att hon vill komma hem. Hon har dessutom fått löfte om att hon ska få komma till oss och få gå tillbaka till sin gamla skola och vänner, men det har hela tiden skjutits upp. Vi märkte att det började påverka hennes mående och det är nog en av anledningarna till att hon sprang från platsen den dagen, hon ville inte bli besviken igen, säger storasyster Jemimah.
I socialtjänstens anteckningar från möten med Zipporah tiden innan försvinnandet framgår det att tolvåringen haft önskemål om att få bo närmare familjen och vänner. Hon ska ha känt sig isolerad och ensam.
– Det är som att ingen vill lyssna på oss och det är frustrerande. Socialen har knappt hört av sig till oss sedan hon försvann, polisen gör ingenting, ingen söker efter henne. Vi känner oss maktlösa och vet inte längre vad mer vi kan göra, säger mamman.
Stödpersonen: Fel bemötande
Tommy Pettersson är stödperson för familjen och en del av en juristbyrå. Han har under flera år arbetat med familjer där barn blivit omhändertagna, men menar på att det här fallet är ett av de mer anmärkningsvärda han stött på.
– Det hela började efter att nioåringen i familjen hade berättat om hur det var på ett barnhem i hemlandet där pappan arbetade. Hon berättade för en lärare om hur personal på barnhemmet slog barnen med käppar och tvingade dem att sova utomhus. Den här berättelsen kom sedan att missuppfattas – det tolkades som att barnen blir slagna hemma av föräldrarna – vilket ledde till en orosanmälan, som i sin tur ledde till ett brutalt tillslag hemma hos familjen där åtta av barnen omhändertogs. Sedan dess har det varit en lång kedja av missförstånd. Under processen har man inte, i mitt tycke, brytt sig om att bemöta familjen på rätt sätt. Om det beror på familjens bakgrund, kultur eller hudfärg eller annat är svårt att veta.
Vad beror missförstånden på?
– Det rör allt ifrån brister med tolkar, till direkta övertramp från socialtjänsten sida. Från start har det här ärendet inte hanterats på rätt sätt.
På vilket sätt anser du att polisen och socialtjänsten inte bemött familjen på rätt sätt?
– Det här var inte ett akut omhändertagande, vilket i vanliga fall bör möjliggöra det för familjen att ganska snabbt få inleda en återföreningsprocess med bland annat föräldrautbildning. Men i det här fallet har det inte skett i samma utsträckning. Istället har barnen slussats iväg till flera olika orter: Tanum, Göteborg, Västervik, Mjölby, det vill säga så långt bort från föräldrarna som möjligt. Det underlättar inte umgänget eller återföreningsprocessen.
Oavsett omständigheterna. Zipporah är försvunnen. Nu är det augusti och hon är inte hittad.
Tommy Pettersson var i frekvent kontakt med Zipporah innan hennes försvinnande. Enligt honom var det tydligt att hon inte trivdes i jourhemmet.
– Drygt en månad innan hon försvann hörde Zipporah av sig till mig och ville prata. Hon ville att jag skulle fixa hem henne snabbt, men efter jag förklarade att jag inte kan göra det blev hon upprörd och berättade att hon tänkt göra sig illa. Jag tog då kontakt med socialtjänsten och sa att detta måste tas på allvar, men de gjorde inget åt det. Kort därefter försvann hon första gången, då var hon borta i två timmar innan någon hon kommit i kontakt med ringde polisen som skjutsade tillbaka henne till jourhemmet.
Enligt Tommy Pettersson var socialtjänstens sätt att hantera Zipporahs försvinnande den 18 december under all kritik, något som kom att upprepas den 22 januari när hon försvann igen.
– Vid första tillfället tog det socialtjänsten uppemot en timme innan de kontaktade polisen, då sa de att hon avvikit vilket också ledde till att polisen inte efterlyste henne som försvunnen. Samma sak sker igen den 22 januari, även då hade vi svårigheter med att få socialtjänst och polisen att ta det på allvar. Det dröjde flera dagar innan hon överhuvudtaget efterlystes, sedan tog det uppemot två veckor innan sökinsatser kom igång på riktigt.
Likgiltigt engagemang
Kethina Remesha är en av initiativtagarna bakom HittaZipporahNU. Hon har tillsammans med sex andra sedan mars drivit Facebook-gruppen och sajten för att uppmärksamma fallet. Enligt henne så är det största problemet gällande försvinnandet att det råder en likgiltighet.
– Det har varit som en röd tråd i sättet Zipporahs försvinnande hanterats. Jag har pratat med polisen vid flertalet tillfällen, redan i mitten av mars berättade de att det inte gjorts några fysiska sökinsatser sedan hon försvann. Detta trots att det kommit in tips om att hon kan ha setts i Uppsala, men polisen har inte undersökt det spåret, säger hon och fortsätter:
– Det är ett försvunnet barn, hur kan inte det här ärendet prioriteras? Hur kan man inte lägga alla resurser på att försöka hitta henne?
Likt familjen och stödpersonen är även Kethina kritisk mot hur ärendet hanterades de första två veckorna.
– Att polisen väntade två veckor innan hon efterlystes tror jag är en bidragande orsak till hur det här fallet också hanterats efteråt. Den första tiden är kritisk och dyrbar information samt ledtrådar kan ha förlorats på grund av detta. Dessutom har polisen inte ens tittat på övervakningskamerorna i området för att få en bild av vart Zipporah kan ha tagit vägen. Det är som att man bara låtit henne försvinna, säger hon och fortsätter:
– De flesta medier har inte ens lyft det här fallet. Likgiltigheten gällande hennes försvinnande får en att undra om engagemanget hade sett annorlunda ut om hennes namn var Malin Svensson.
Även familjen anser att deras bakgrund och hudfärg har spelat roll för vilket bemötande de fått av myndighet såväl som allmänhet.
– Bland annat har handläggare för socialen sagt att vi har tagit Zipporah till Afrika för att gifta bort henne eller könsstympa henne. Hade man sagt så om en svensk familj vars barn är försvunnet? Dessutom ligger Zipporahs pass här hemma, det är omöjligt för henne att åka någonstans. Att folk tror det här samtidigt som Zipporah fortfarande är försvunnen gör så att man känner sig mer maktlös, säger Zipporahs storasyster Jemimah.
Zipporahs mamma:
– Det är som att de lägger allt ansvar på oss och på Zipporah, att det är vårt fel att hon är borta istället för att gå ut och leta efter henne.
Skiljer sig från liknande fall
Kethina anser att det här fallet skiljer sig från andra fall där barn försvunnit genom att ansvaret läggs på Zipporah.
– Vi har jämfört hur myndigheter och medier hanterat Zipporahs försvinnande med andra liknande fall där barn försvunnit. För oss är det tydligt att man inte ser på Zipporah som ett barn som är borta, istället har det spekulerats om att hon frivilligt försvunnit och kanske gömmer sig hemma hos kompisar. Men vad spelar det för roll? Hon är tolv år, det är som att vissa indirekt säger att det är hennes eget fel att hon inte har hittats. Kollar man i forum och hur det pratas kring hennes försvinnande märks det att det finns en helt annan syn på henne, man betraktar inte henne som ett oskyldigt barn som är borta.
Vad anser ni att polisen behöver göra i dagsläget?
– De måste prioritera ärendet bättre, ta in övervakningskameror, även om jag befarar att den möjligheten nog är förbi nu med tanke på att många band kasseras efter en period. De behöver lyssna mer på tips, just nu känns det som att de väntar på att någon ska skicka en bild på vart hon befinner sig för att de ska göra något åt saken. Den tröskeln för vad polisen anser ska krävas för någon sorts insats överhuvudtaget måste ner. De måste även prata mer med människor i området, men framför allt göra något av tipsen. Många har tipsat om att det finns en sjö i närheten där hon kan ha setts till, när jag frågade polisen om det sa de att det skulle vara en för stor insats att leta efter henne där.
Enligt Kethina har polisens långsamma arbete också gett förödande ringar på vattnet.
– Sedan Zipporah försvann har Missing people inte gjort en enda sökinsats. De samarbetar med polisen och går efter deras direktiv, något som i sin tur lett till att de upplever att de behöver mer för att utföra en sökinsats.
Polisen: Tar det på allvar
Martin Hedberg är förundersökningsledare vid Polisen Öst. Han menar på att polisen tagit försvinnandet på allvar redan från start.
– Sedan hon försvann har vi gjort ett stort antal förhör och i princip följt upp alla tips som vi fått in, säger han och fortsätter:
– Det är väldigt ovanligt att en tolvåring är borta såhär länge och vi tar det på största allvar.
Vad tror ni har hänt Zipporah?
– Vi tittar enbart på den fakta vi hittills har framför oss. Vad vi tror, antar eller vilka spår vi har i nuläget vill jag inte kommentera.
Ni har fått kritik för att inte ha tagit ärendet på allvar – vad tror du att det beror på?
– Jag kan inte säga vad det beror på att den kritiken finns, men vill återigen betona att vi gör allt vi kan för att hitta henne. Därför är vi fortfarande angelägna om att få in fler tips och att om någon sett eller hört något är vi lika angelägna om att de hör av sig till oss.
Även socialtjänsten i Linköping möter hård kritik från engagerade i Zipporahs fall såväl som från familjen. Över mejl svarar Kristina Flink, enhetschef på social- och omsorgsförvaltningen på Dagens ETC:s frågor.
– Att ett barn försvinner är en mycket allvarlig och ovanlig händelse. Vi står i regelbunden kontakt med polisen för att få veta hur de arbetar och om de har några ledtrådar som lett någonstans.
– Rent allmänt kan jag säga att de första timmarna efter ett försvinnande är mycket viktiga. Både polis och socialtjänst behöver ställa många frågor för att på så sätt få ledtrådar att arbeta efter eller för att kunna utesluta annat, skriver Kristina Flink.
Bland annat ska handläggare ha spekulerat i att Zipporah skickats iväg till föräldrarnas hemland för att bli bortgift och könsstympad. Hur ser du på det? Är det passande att handläggare spekulerar i sådant?
– Det som familjen upplever som spekulationer tänker jag är frågor som ställts för att om möjligt få information om vad som kan ha hänt. Jag vet inte exakt vilka frågor som har ställts och kan inte svara på frågan.
Föräldrarna och syskonen är kritiska mot att barnen placerats på flera olika orter, vissa av dessa flera timmar från Linköping vilket försvårat det för föräldrarna att kunna ha umgänge med sina barn. Hur ser du på det?
– När barn placeras i familjehem så är det bedömningen av barnets bästa som styr vid valet av familjehem. Det har också varit styrande i detta ärende men jag kan på grund av sekretess inte redogöra närmare för vilka bedömningar som gjorts. Långa avstånd kan göra det mer komplicerat rent praktiskt men det är inte ett skäl till att barn och föräldrar inte ska kunna träffas. Lagstiftaren är tydlig med att umgänge ska planeras på det sätt som gagnar barnets kontakt med sitt nätverk. Självfallet med barnets bästa i fokus.
Hur har kontakten mellan socialtjänsten och Zipporahs familj varit under tiden hon varit försvunnen? Enligt familjen har de knappt hört av er. Stämmer det?
– Socialsekreterare på myndigheten har en relativt tät kontakt med föräldrarna både via möten, telefonsamtal och brev. Föräldrarna har dessutom andra kontakter som sker ännu oftare.
Varför blev barnen omhändertagna?
– De frågor som handlar om varför barnen är omhändertagna eller om vilkas insatser som prövats kan jag tyvärr inte gå in på på grund av sekretess.
Kommunen är Ivo-anmäld
Sedan januari i början av det här året har familjen varken sett eller hört av sin syster och dotter. Jag ber dem beskriva Zipporah, fram träder bilden av ett levnadsglatt barn med dans, musik och vänner som intressen.
– Vi vet inte vad mer vi ska göra, det känns hopplöst. Jag vill bara få hem min dotter och veta att hon mår bra, säger mamman.
Kethina från gruppen HittaZipporahNU understryker vikten av att förstå att Zipporah är ett försvunnet barn.
– Fallet är komplicerat, men inget av det spelar någon roll. Det spelar ingen roll vad som hänt eller inte hänt, det enda som spelar roll är att ett tolvårigt barn varit försvunnen sedan början på året och att det inte gjorts tillräckligt för att hitta henne. Det är en skandal.
I maj Ivo-anmälde Tommy Pettersson socialförvaltningen i Linköping ”med anledning av brist på insatser och grov ansvarsbrist gällande Zipporah” samt ”det felaktiga och stundtals obotliga agerande och brist på kommunikationsförmåga med föräldrar/vårdnadshavare”.
I ett av vardagsrummets hörn står en tom spjälsäng, som en ständig påminnelse om kvällen barnen blev omhändertagna. Än vet familjen inte vad som hänt Zipporah, och varför det tagit så lång tid att hitta ett barn som försvunnit på en öppen gata i närheten av socialtjänstens personal.
– När vi kom till Sverige så trodde vi att vi var säkra och trygga. Nu ångrar jag att vi kom hit, om inte hade vår familj varit samlade och Zipporah varit med oss, säger Zipporahs pappa.
