De röda och blå partierna närmar sig varandra. Högerflanken och även en del vänsterväljare attraheras i allt högre grad av en tredje kraft. Vi kan kalla dem högerpopulister, rasistpartier eller nyfascister. Oavsett etikett är Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet, Front national eller deras europeiska systerpartier här för att stanna. Vare sig vi vill eller inte.

– Jag blir nedslagen. I takt med att SD blir allt mer normaliserade kan de nå 20–25 procent. Det visar erfarenheter från liknande partier i andra länder, säger Anna-Lena Lodenius.

Hon är journalist, författare och har i mer än 20 års tid granskat högerextremism. I hennes senaste bok Vi säger vad du tänker analyserar hon de högerpopulistiska partierna i Europa. Det finns stora skillnader men har genomgått samma normaliseringsprocess. Den öppna rasismen tvättas bort, extrema element utesluts och parlamentarismen omfamnas, åtminstone formellt. Sverigedemokraternas väg från nazistbunkern till riksdagens kammare har gått ovanligt snabbt. Men det är inte främst den ekonomiska krisen som får partierna att växa, tror Anna-Lena Lodenius.

– Förekomsten av de här partierna är en konsekvens av en partipolitisk kris överhuvudtaget. Förr i tiden var de skattesänkarpartier och hyllade Reagan och Thatcher men nu försvarar de välfärdsstaten. Då blir man ett alternativ för arbetarväljare. Det finns en stor del som slentiranröstat på S men aldrig någonsin varit radikala i värdefrågor.

De kallades nyfascister

I Sverige har det länge debatterats hur vi ska förstå Sverigedemokraternas ideologiska inriktning. Statsminister Stefan Löfven väckte stor uppståndelse när han kallade SD nyfascister. Anna-Lena Lodenius använder begreppet radikala högerpopulister.

– Det är en oerhört spretig familj. Jag tycker att man ska ta fasta på att de erkänner parlamentarismen. Det finns inget som talar för att de skulle ha en dold agenda.

Det hjälper oss inte att studera Mussolini eller Hitler för att förstå hur Front national och SD fungerar idag, menar hon.

– För att rätt ut påstå att de är fascister kräver jag att det ska finnas något av det här öppet odemokratiska. Men de här partierna har en annan syn och är en hybridform som skapar egna regler och sätt att fungera. För Fremskrittspartiet, som gått allra längst i normaliseringsprocessen, påminner ungefär 50 procent av politiken om SD. Men de beter sig som ett normalt borgerligt parti ungefär halva tiden.

Sverigedemokraterna är skeptiska till oberoende medier, har ledande företrädare som finansierar och driver en hatsajt som trakasserar journalister och partiets interndemokrati är kraftigt ifrågasatt, är inte det antidemokratiska drag?

– Ur en demokratisk synvinkel finns det väldigt stora problem med SD och de andra partierna. Men jag tycker ändå vissa grundläggande kännetecken krävs för att kalla SD ett fascistparti.

I våras kunde vi se hur spänningarna inom Sverigedemokraterna blossade upp när SDU-topparna Kasselstrand och Hahne uteslöts. För att behålla partiets breda stöd måste ledningen vara försiktiga.

– Det är en känslig balansgång, De kan inte falla för långt åt det auktoritära hållet.

Vikarierande partiledare Mattias Karlsson skrev på Facebook att han inte vill tillbringa sin politiska framtid ”på en ändlös ökenvandring kring 4 %-spärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män”.

Samtidigt pågår en liknande process i franska Front national där den förintelseförnekande Jean-Marie Le Pen, som grundade partiet, håller på att utmanövreras av dottern och nuvarande ledaren Marine Le Pen.

Bytt ord

En central idé kvarstår inom alla högerpopulistiska partier – rasismen. Men Anna-Lena Lodenius är kritisk till att allt för lättvindigt klistra på rasistepitetet på Sverigedemokraterna.

– Det är ett komplicerat begrepp. Då får man snarare ställa frågan vad för slags rasism som finns i SD.

En definition av rasism är att tillskriva en grupp negativa och oföränderliga egenskaper.

– På det viset kan man kalla dem för rasister. Men de ägnar sig inte åt rasbiologi i traditionell mening. De använder begreppet kultur på ett biologistiskt sätt. De har en bild av kulturer som statiska, oföränderliga och nedärvda. Där har de bytt ord, men de menar ungefär samma sak.

Var det det SD-politikern Björn Söder menade när han sa att judar och samer inte är svenskar?

– Det finns sådana inslag. Och det här Mattias Karlsson skrev om Zlatans osvenska kroppspråk.

Även om det inte är entydigt i alla länder så växer ändå stödet för högerpopulistiska partier. Sverigedemokraterna har nästan fördubblat sitt stöd varje val de senaste åren. Frågan är vad som kan stoppa partiets framgångar.

– Erfarenhetsmässigt är det de själva. Att de får en ledarstrid, eller den här konflikten med SDU skulle ställas på sin spets. Det andra som kan hända är att de hamnar i krama ihjäl-läget. Att de blir för normaliserade och tappar i trovärdighet. Fremskrittspartiet har rasat i opinionen sedan de kom in i regeringen. Populistiska partier har svårt att sitta vid makten.

Alla allianspartier utom Centern har lagt förslag som närmar sig SD:s politik, vad har det för effekter?

– Risken är att SD stärks eftersom de är originalet. Partiet kommer automatiskt i ljuset när de här frågorna kommer upp.

Men Anna-Lena Lodenius tror att det enda som på sikt kan stoppa SD och liknande partier är att vidga gapet inom de socioekonomiska frågorna.

– Vänsterpartierna måste ta ett steg bort från nyliberalismen. Att man verkligen satsar på jobben, och välfärden. Där har de här partierna inget att tillföra.