– Vill ni sjunga ert cv på haiku, så är det helt okej, säger den pigga rekryteraren där framme.
Bredvid ler kollegan lika brett. De bär matchande jackor med arbetsgivaren Parks and Resorts logotyp på bröstet.
Januari 2013. Arbetsförmedlingen vid Sveavägen i Stockholm. Glest utspridda i bänkraderna sitter vi, 15 arbetssökande, de flesta i 20 årsåldern. Över oss svävar en malande dysterhet. Massarbetslösheten har liksom satt sig i väggarna. Tv-programmet Idols glitter och glamour känns väldigt avlägset men det är därifrån konceptet kommer. De entusiastiska rekryterarna kallar mötet för en audition. Och om några minuter ska vi en och en pitcha oss inför en jury. Vi slipper Alexander Bards giftiga kommentarer men dagens vinnare kommer att riva biljetter snarare än signera autografer. Går vi vidare väntar ett dåligt betalt säsongsjobb som diskare eller servitör på Gröna Lund.
– Alla är lika viktiga och vi kallar alla anställda artister, säger rekryteraren övertygat.
Med audition-konceptet kommer ett helt batteri av nya ord. Personalens omklädningsrum har döpts om till backstage, passerkorten heter backstage-pass. Rast kallas off-stage och arbetstid on-stage, då måste man alltid le.
Jobbaudition – nytt fenomen
– Nummer tolv.
Det är min tur. Med bandspelaren gömd i bröstfickan går jag in för att möta juryn. De tror att jag är arbetslös på jakt efter ett servitörsjobb. I själva verket undersöker jag detta nya fenomen på arbetsmarknaden. Det är inte bara nöjesparker som anordnar auditions. Vill du arbeta som tågvärd hos SJ eller i kassan på Ikea eller Ica är risken stor att du numera måste ställa dig inför en Idol-liknande jury och pitcha din ansökan. På två minuter. Facket har kallat den nya auditiontrenden för ”ovärdig” och ”förnedrande”. Men vad är skillnaden från en vanlig intervju?
– Det gäller att kunna leverera service i världsklass, förklarar rekryteraren efter att jag har presenterat mig.
Han ber mig att förklara vad jag ”har att erbjuda Gröna Lund”. Jag får svara på några standardfrågor. De konstaterar att jag har ”en bra personlighet” och att de kommer höra av sig. Efter ett par minuter är det över och upplevelsen visade sig inte vara så mycket värre än en vanlig anställningsintervju. Å andra sidan var det inte på blodigt allvar för mig.
Arbetslös och luspank
För 21-åriga Sara står desto mer på spel. Hon är luspank, nyligen inflyttad från Dalarna och har varit arbetslös i flera månader. Förväntningarna är stora när hon anmäler sig till en jobbaudition för ett nytt lyxhotell i hjärtat av Göteborg. Det är den 17 september 2011. Ett tv-team intervjuar arbetsökande i kön som ringlar sig genom Chalmers entré och ut på gatan. Arbetsförmedlingen har bussat hit arbetssökande från hela Västsverige. 1 800 personer slåss om några få jobb.
– När de berättade att jag skulle stå på scen framför en jury i två minuter höll jag på att skaka sönder. Shit, hur ska jag klara det här, tänkte jag. De ville verkligen förmedla att man är speciell om man lyckas gå vidare, säger Sara.
Det är den norske hotellkungen Petter A Stordalen som ligger bakom jippot.
– En av er som sitter där, kommer någon gång i framtiden att stå där jag står nu. För jag började en gång i tiden att sälja jordgubbar, säger den excentriske norrmannen från scenen under sitt invigningstal.
Han är god för drygt elva miljarder svenska kronor. I publiken står Sara och lyssnar.
– Det var verkligen som Idol. Jag fick en nummerlapp och det var bra stämning.
Mötet med juryn är över på två minuter.
– Jag var extremt nervös men fick dem att skratta. Det är väldigt krävande att ställa sig inför en jury.
Gigantiskt PR-event
Det finns ett växande överutbud av arbetskraft till de lågbetalda tjänstejobben. Det använder Clarion för att marknadsföra sina nyöppnade lyxhotell. Tusentals unga arbetslösa blir statister i ett gigantiskt PR-event. De får en nummerlapp och ett tomt löfte om ett eventuell inhopp som timvikarie.
Detta har kritiserats av Henrietta Huzell, doktor i arbetsvetenskap och arbetslivsforskare vid Karlstads universitet.
– En audition känns inte som ett seriöst arbetsprov utan mer som ett jippo för att ge företaget gratisreklam. Det är ju väldigt svårt att kunna värdera en person på så kort tid och speciellt om det inte är ett jobb där det krävs förkunskaper, säger hon till Nya Wermlands-tidningen.
Långt ifrån glamour
Det gick vägen för Sara. Några månader senare fick hon jobbet som ”Room stylist”. Men hon städade, inte inredde, hotellrummen. Det nya jobbet visade sig snabbt vara långt ifrån så exklusivt som Stordalen ville ge sken av.
– Lönen var runt 6 000 kronor efter skatt. Det var omöjligt att klara sig på den, säger Sara.
I ett blogginlägg från 20 mars 2012 skriver Sara:
”I dag fick jag se min lönespec och har kommit fram till att detta inte kommer att hålla. Om jag får samma lön nästa månad kommer jag bara få 786 kr att leva för. Det är ingenting! Kan ju liksom inte spara undan pengar för resa i framtiden eller kunna hälsa på min familj.”
Till en början var kravet att de skulle städa 16 rum, sedan höjdes det till 18 rum per arbetspass. Men de fick betalt endast för sex timmar per dag; ingen övertid. Hon blev lovad tillsvidareanställning men löftet infriades aldrig. Till slut orkade hon inte jobba kvar.
– Som tur var fick jag ett jobb som städare på ett annat hotell. Där var tempot inte lika högt och vi fick lite mer betalt, säger hon.
Till en början var det problem med underbemanning på hotellet i Göteborg, berättar Ulrika Rosén som har titeln passion director (personalchef) på Clarion hotels.
– Det är ett tufft jobb. Alla klarar inte av att städa hotellrum, säger Ulrika Rosén.
Gruppaudition
April 2013. Jag har lyckats gå vidare i ansökningsprocessen och sitter nu på en så kallad gruppaudition. Rekryterarna fortsätter att tala om anställda som artister men vad jag kan se sitter det inga jonglörer runt bordet. Snarare är det en talande bild av den nya flexibla arbetskraften. De flesta är under 25 år, nyinflyttade från glesbygd eller andra länder. Ett par killar som söker diskjobb kämpar med svenska språket när de presenterar sig. 22-åriga Lena är nyss hemkommen från ett vad hon kallar ett ”vidrigt slakteri” i Norge. Ett par månader senare ringer jag upp henne. Hon fick jobbet som servitör, artist, på en av Gröna Lunds restauranger.
De så kallade backstage-passen, stämpelkorten, glappade. Ofta fick de för lite lön. När det fattades personal tvingades de arbeta 15 timmar i sträck.
– Det var extremt stressigt. Vi behandlades inte som artister. Det är falsk marknadsföring för att locka folk, säger Lena som sa upp sig i förtid, mitt i säsongen.
Ida Einarsson, rekryteringsansvarig på Parks and Resorts, beklagar att Lena inte trivdes.
– Vi har generellt väldigt nöjd personal. Men vi vinner ingenting skönmåla en tjänst. Men det är klart att vi kan bli ännu bättre på att berätta vad jobbet kommer att innebära redan från början.
Arbetslinjen 2013
På väg hem från audition tar jag Djurgårdsfärjan. På vägen mot Slussen tänker jag att det är så här arbetslinjen ser ut 2013. Åtminstone för de unga och invandrade som försöker etablera sig på arbetsmarknaden. Konkurrensen om jobben hårdnar. Varje år får Gröna Lund över 10 000 ansökningar och antalet ökar i takt med arbetslösheten. Ida Einarsson erkänner att auditionkonceptet också är en praktisk första sållningsprocess.
Anställningsintervjuer är en stunds tillfällig förställelse för att kunna betala hyran. Men för unga i tjänstesektorn är inte en audition en språngbräda in i vuxenlivet. Arbetslivet präglas allt mer av ett slags permanent undantagstillstånd. Denna verklighet skildras i boken En såkalt drittjobb. Den norska journalisten Lotta Elstad skriver om två månader som städerska på ett hotell i Oslo. I en intervju med tidningen Arbetet fångar hon problemet väldigt elegant i en enda mening.
– Att ha tillfälliga anställningar är som att vara på ständig audition.
Symptom på förändring
Färjan närmar sig kajen. Grindarna öppnas och passagerarna strömmar mot Slussen. Jag tänker att jobbauditions är ett symptom på en större samhällsförändring. Problemet är större än en obekväm rekryteringsritual. Fenomenet jobbauditions visar tydligt att det inte längre räcker att vara trevlig för att få ett jobb, du måste också se trevlig ut. Kraven på arbetssökande ökar och ett nytt begrepp har seglat upp: estetisk kompetens. Det handlar om frisyr, naglar och tänder men även om du har en bred dialekt. I arbetsforskaren Henrietta Huzells undersökning tillfrågades 2 500 arbetsgivare inom olika servicebranscher. 90 procent av cheferna ville att deras anställda ska se vältränade ut. Sju av tio väljer bort överviktiga personer. Här döljer sig en kall disciplinerande idé nära knuten till klass. Henritetta Hunzell hänvisar till undersökningar som visar att ungdomar med medelklassbakgrund har större kunskaper i estetisk kompetens än de med arbetarklassbakgrund.
Piercing ett funktionshinder
Flexibiliteten dras in absurdum. Nu anses en piercing i ögonbrynet vara ett socialmedicinskt funktionshinder, visar en studie av Ida Seing, doktorand vid Linköpings universitet. Kraven är så höga att bristen på social kompetens och flexibilitet kan räcka för att sorteras bort. Arbetsförmedlingen klassar 25 procent av alla arbetssökande som funktionshindrade i sina interna system. Det ger ingen rätt till sjukpenning utan klassificeringen används för den interna statistiken. Det kan ses som fingervisning om hur hårda kraven är på arbetsmarknaden. För 20 år sedan fick endast 10 procent den etiketten.
– Om arbetsgivarna puttar bort personer som inte är mainstream, vad får vi kvar? En liten grupp ja–sägare, säger en av arbetsförmedlingens specialister.
Audition-konceptet ger arbetsgivaren en större möjlighet att välja arbetssökande efter utseende. Den typen av massgallring är problematisk, menar LO:s ungdomssekreterare Malin Norberg.
– Själva tävlingsmomentet är till arbetsgivarens fördel. De arbetssökande ser varandra. Det kan skapa en känsla av att du är helt utbytbar och spär på konkurrensen.
Såväl Gröna Lund som Clarion talar i sina rekryteringsannonser om att de söker personer med passion och talang.
– Vilken talang är det de talar om? Är det talang att underkasta sig arbetsgivarens krav, frågar sig Malin Norberg.
Förra krisen
Hur blev det så här? När Alliansen vann valet skruvades kraven upp på arbetsökande. Ett år senare genomfördes Sveriges första jobbaudition. 2008 använde sig SJ av auditions inför avregleringen av tågnätet. Men utveckling har djupare rötter. Sedan 90-talskrisen har det inte bara skett en förskjutning av vad som anses normalt i arbetslivet, menar arbetsforskaren Ida Seing. Även samhällets syn på arbetslöshet har dramatiskt förändras. Borta är diskussionen om att politiken eller ekonomiska skeenden skapar arbetslöshet. Istället talar vi om arbetslöshet som ett individuellt problem. Ansvaret skjuts från samhället över på individen.
– Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar, skriver statsvetaren Ulf Bjereld.
Roa, inte oroa
Hur kommer tv-programmet Idol in i all det här? Det är trots allt ett stycke lättsam underhållning ute efter att roa – inte oroa oss. Man skulle kunna se det som ett slags ritualisering av konkurrenssamhället. Underhållnings-tv har sakta tänjt gränserna för vad som är acceptabelt.
– Idol är inte kapitalism, säger en uppeldad Alexander Bard på telefon.
Det är paus i inspelningen av säsongens sista program av Idol där han sitter i juryn. Bard är mest känd som artist men är även filosof och författare.
– Det är bättre att gå på audition för ett jobb som hotellstädare än att vara arbetslös, säger Alexander Bard som inte tror att jobbauditions är ett symptom på en allt mer flexibel arbetsmarknad.
– Man kan lika gärna säga att auditions har gjort en process som tidigare varit stängd mer öppen.
Han ser sig själv som lyckligt lottad.
– Jag tillhör världens överklass som har ett roligt jobb och bra lön.
Jobbauditions är ett kvasiproblem, menar Bard.
– Det stora problemet är växande klyftor mellan fattiga och rika.
Dras till sin spets
Det är nog lätt för Bard att säga så. Han sitter i juryn. Det var många år sedan han, eller jag själv, tvingades stå där och be om ett jobb. Det är när den arbetslöse möter den presumtive arbetsgivaren som ojämlikheten dras till sin spets. I boken ”Lyckliga i alla sina dagar” beskriver författaren Nina Björk arbetsgivarnas maktbefogenheter över den arbetssökande.
Björk kallar anställningsintervjun för ”en komprimerad bild av vad det är att vara människa i ett köp- och säljsamhälle”. Om vi ger henne rätt och samtidigt går med på att vi trätt in i en ny flexibel tid, där jobbsökandet har blivit ett spektakel inspirerat av tv-programmet Idol, vad ska vi då kalla detta samhälle?
