När årets sommarpratare i P1 presenterades förra veckan fick Kakan Hermansson, konstnär, programledare och en av sommarvärdarna (15 augusti), frågan av en journalist hur det kändes. Hon tittade sig omkring och sa precis vad hon tänkte: ”Var är alla rasifierade? Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här. Vi representerar inte Sverige.”

Och så var debatten igång.

Först ut var personer som menade att Kakan Hermansson försökte förvägra svenskar rätten att vara stolta över sitt land. Det började komma hotfulla samtal om nätterna.

– Det finns ingenting som är så heligt som vårt land. Det är så uppenbart att folk har slutat lyssna. Jag får höra att jag är rasist mot vita, säger hon.

Men utspelet har väckt kritik även från andra håll, från personer som står bakom den antirasistiska rörelsen. Kritiken handlar om hur hon använde begreppet rasifierad, en term som allt oftare används i den svenska debatten för att beskriva diskriminerande strukturer mot icke-vita.

Till skillnad från exempelvis termen etnicitet betonar begreppet rasifiering att en person tillskrivs särskilda egenskaper eller en viss rastillhörighet på grund av sitt utseende. Syftet med begreppet är att betona att ”ras” inte är något man föds in i utan en social konstruktion.

Begreppet används allt för ofta slarvigt. Det menar i alla fall Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, som i veckan skrev en artikel med rubriken ”Om man inte vill kallas invandrare, varför ska man då kallas rasifierad?”

– För mig är det en skillnad i att säga att någon blir rasifierad, och att någon är det. Och jag tänker också på alla dessa år som vi kämpat för att inte kallas främlingar och invandrare. Och helt plötsligt ser jag antirasister som genom sitt ordval stämplar människor som främlingar vid, som jag tycker, onödiga tillfällen, säger Rakel Chukri.

Hon tycker också, till skillnad från Kakan Hermansson, att Sveriges Radio har lyckats bra med att få in en blandad skara människor som sommarpratare.

– Det är tydligt att de har jobbat mycket med det de senaste åren. De har fått kritik tidigare, och bättrat sig. Jag tänker också att de som blir utvalda att vara med är det för att de är otroligt framgångsrika författare, filmkonsulenter och artister. De är inte där i egenskap av att vara rasifierade. När man säger att någon är rasifierad så säger man den personen är en levande måltavla för rasism. Kakan Hermansson menar säkert väl, men jag tycker att man måste kunna ifrågasätta hur och när ordet används, säger Rakel Chukri.

Svårt för midsommarkransar

Kakan Hermansson säger att hennes huvudpoäng är att hon vill höra andra berättelser än de som kommer från vita heterosexuella män från medelklassen. Hon använder begreppet rasifierad eftersom det är det uttryck som hennes icke vita kompisar använder.

– Jag håller med om att det är ett ­problem att jag som vit bestämmer vad den här gruppen ska betecknas som. Men jag måste få kritisera hur det ser ut. Det handlar inte om att jag vill göra rasifierade till främlingar. Jag vill se och höra den gruppens historia, säger hon.

Hon ifrågasätter också inramningen av Sommarpratarna, med midsommarkransar och visor. Mot bakgrund av hatkommentarerna mot henne poängterar Kakan Hermansson att hon aldrig föreslagit att midsommarkransar ska förbjudas.

– Jag sitter inte och hytter med näven, jag har bara tagit upp frågan lugnt och försiktigt.

Dock tycker hon att det är viktigt med en diskussion om vilka som ska känna sig välkomna i Sveriges Radios produktioner. Hon har förståelse för att vissa förknippar kransar och midsommarstänger med något så oproblematiskt som svensk sommar. Men själv får hon helt andra associationer.

– Jag kommer från den utomparlamentariska vänstern. Jag är inte van att hitta någonting positivt i det nationalistiska. För mig är det motståndarna. Det är en estetik som jag bara möter i nazismen, säger hon.