Han vaknade hungrig. Senaste veckan har Johan levt på skorpor och husläkaren intygar att han lider av näringsbrist.

– Jag såg tiggarna i tunnelbanan, all respekt till dem. Men jag tänkte, varför inte göra samma sak. Så jag skrev en skylt och gick ut på stan, säger Johan.

”Utförsäkrad, långtidssjukskriven. Nekad sjukersättning! Snälla hjälp mig med hyran”, står det med darrig handstil på en kartongbit. Nu sitter han och tigger vid Slussen i centrala Stockholm. På fyra timmar har han fått ihop 200 kronor. Många förbipasserande har varit stöttande men Johan skäms, det är första gången han har tvingats att tigga.

– Jag har vuxit upp i Välfärdssverige, här har man inte behövt tigga för att klara sig. Så är det inte längre.

Johan har klätt sig i röd slips och kostym för att visa att vem som helst kan hamna i samma situation. I fickan har han sina läsglasögonen.

– Jag tar på mig brillorna ibland ifall någon jag känner skulle gå förbi. Det är inte den bästa maskeringen, jag vet.

Johan är hungrig men också arg. Det är ilskan mot de sociala myndigheterna som driver honom.

– Och ilskan mot vår borgerliga politik, som lägger ut välfärd på entreprenad.

Johan är 40 år gammal och bor på ett stödboende. Ett litet rum med pentry, en hall och en toalett. Totalt 20 kvadratmeter. Han har en dubbeldiagnos, Asperger och depressioner. För det får han bensodiazepiner. Han har levt hela sitt liv i Stockholm. På grund av psykiska besvär var det svårt att klara gymnasiet. Han hoppade av och arbetade fyra år på ett fiskrökeri. Sedan dess har han levt på sjukpenning. Det har fungerat hyffsat fram tills för några år sedan.

Varför får du inte en permanent sjukskrivning?

– Jag har ett missbruk där jag knaprat på mina egna tabletter. Men jag har inte använt narkotika.

Han berättar hur han kastas runt mellan myndigheterna. Psykiatrin i Liljeholmen var överbelastad. Där fick han ingen läkartid och därmed inget intyg. Johan skickades vidare till Maria pol men de vägrade ta emot honom. Sedan tillbaka till psykiatrin som skickade honom vidare till nästa instans. Sedan tillbaka igen.

Vanligtvis har Johan 3 000 kronor att leva på varje månad när hyran är betald. Men den senaste tiden har han inte fått några pengar alls på grund av myndighetskarusellen.

– Som tur är har jag vänner som har hjälpt mig med lite mat och pengar.

Man brukar säga att ett samhälle ska bedömas utifrån hur det behandlar människorna på botten, vad säger du om det?

– På det boende jag bor på ser jag hur samhället behandlar även andra med problem. Där ska vi få stöd i vardagen men de är underbemannade precis som vården i övrigt.

När Johan är deprimerad lämnar han inte lägenheten. Det kan ta en vecka innan någon från personalen tittar till honom.

– Inte en jävel kommer förbi. Jag äter ingenting. Bara ligger på sängen. Vill bara dö.

En vecka senare ringer Dagens ETC upp Johan. Han har då tiggt fyra dagar i sträck.

– Det har varit extremt psykiskt påfrestande. Men jag har fått ihop ett par hundra kronor varje dag. Igår var jag och storhandlade mat för första gången på väldigt länge. En helt otrolig känsla, säger Johan.

Men Johans ekonomiska problem kvarstår. Han har inte fått något besked om när han får tillbaka sin sjukpenning.

”De är alldeles för tyst om utförsäkringarna”

I Stockholm, Göteborg och flera andra städer anordnades det i veckan sittprotester mot de sociala försämringarna.

– Det är total kris i systemet. Folk dör på grund av hur de misshandlas av myndigheterna, säger Ann-Katrin Persson, tidigare utförsäkrad.

De hade kallat till folkstorm men uppslutningen på Mynttorget i Stockholm blev snarare en folkbris. Ann-Katrin Persson tillsammans med Annica Nilsson och ytterligare fyra personer satte sig på asfalten i protest utanför riksdagen. Protesten pågick under ett par timmar.

– Vi sitter här för att protestera mot hur vi och många andra sjuka och arbetslösa behandlas. Den rådande politiken slår hårt mot utsatta grupper, säger Ann-Katrin Persson.

Hon är 46 år gammal och bor i Gävle. Hon har själv erfarenheter av att få se sin sjukpenning indragen, att bli så kallat utförsäkrad. Hon har arbetat som butiksbiträde men blev sjukskriven efter bilolycka som gav henne en whiplashskada.

– De kastar ut oss från försäkringen och vi hamnar mellan stolarna. Men även de arbetslösa i Fas 3 har det väldigt dåligt. De har en massa skyldigheter men saknar nästan helt rättigheter, säger hon.

Uppropet som kallar sig ”Folkstorm mot sociala nedskärningar” anordnade sittprotester i tio svenska städer. Kraven är att sjukförsäkringen återupprättas och att Fas 3 avslutas. De långtidssjukskrivna bör istället få riktiga anställningar med kollektivavtals-enliga löner. Även villkoren för funktionsnedsatta måste förbättras och lägstanivån för pensionerna måste höjas.

– Det är total kris i systemet. Folk dör på grund av hur de misshandlas av myndigheterna, säger Ann-Katrin Persson.

Hon anser att det största ansvaret vilar hos alliansregeringen.

– Även om Socialdemokraterna påbörjade nedtrappning av sjukförsäkringen ligger de inte bakom den allvarliga krisen som vi nu ser.