Gemensamt för stadens aktivister är att de ofta kommer från svensk, vit medelklass och inte ursprungligen är från Malmö.

– Inom Malmös aktivistgrupper brukar de säga att den grupp de lider mest brist på är just Malmöbor, säger Christina Hansen.

Alternativt samhälle

Vänsteraktivisterna började söka sig till stadsdelen under 90-talet. Möllevången hade då en blandad befolkning, där många migrerat från andra länder. Det fanns också en stor etnisk mångfald bland dem som arbetade i stadsdelen, med småbutiker, en livlig marknad och ett stort utbud av service. Aktivismen i stadsdelen har sedan i sin tur fått personer som hör till olika utsatta grupper att söka sig dit, då de ryktesvägen hört att det finns människor där som är villiga att hjälpa dem.

I sin avhandling skildrar Christina Hansen hur samverkan mellan de olika grupperna har blivit en form av experiment för hur ett alternativt och mer jämställt samhälle hade kunnat se ut.

– Möllevången har blivit en plats där tiggande romer och papperslösa från Afghanistan kommer i kontakt med aktivister från svensk medelklass. Det har skapat samverkan mellan ojämställda grupper som annars inte möts, säger hon.

Saknar rötter i staden

De år som Christina Hansens avhandling handlar om präglades av en rad händelser som aktivisterna på Möllevången tog del i. Det var protesterna kring Reva (samarbetet mellan polis, kriminalvård och Migrationsverket för att öka antalet verkställda utvisningar), starten av Asylstafetten och rivningen av romernas läger i Sorgenfri som gränsar till Möllevången. Det var flyktingvågen 2015. Det var också under de åren som nazister gick till angrepp mot vänsteraktivister, vilket ledde till att en av dem, Showan Shattack, var nära att dö efter en knivattack.

Attacken blåste ännu mer liv i Möllevångens aktivism.

– Vissa grupper fördubblade sina medlemsantal då och det var många demonstrationer som drog väldigt mycket folk.

Att så många aktivister saknar rötter i staden är något som har blivit både till för- och nackdel för dem.

– Det positiva är att de har haft ett gemensamt intresse av att nätverka och gå samman. Men bristen på samhörighet med övriga staden gör samtidigt att de har haft svårt att förankra sin politik i vissa stadsdelar, säger Christina Hansen.

Svart arbetskraft

Möllevången präglas också av ett billigt utbud av varor och tjänster, som är möjligt genom att det finns många – ofta asylsökande eller papperslösa – som arbetar svart och till mycket låga löner. Aktivisterna tar del av av utbudet, vilket krockar med deras syn på jämlikhet och allas lika värde.

– Det är ett problem för aktivisterna, som inte själva jobbar på de ställen där den svarta arbetskraften finns. Deras politiska ideologi bygger på självorganisering, där det inte är upp till någon utomstående att gå in och säga att det här tar vi hand om. Så även om de ogillar utnyttjandet, finns det inget enkelt sätt för dem att göra något åt det, säger Christina Hansen

Bidragit till höjd status

Stadsdelen är under förändring och allt längre köer till lägenheter gör att många aktivister som identifierar sig som Möllanbor numera bor i något av de områden som ligger strax intill. Det är en utveckling som delvis har drivits på genom närvaron av aktivisterna. De har bidragit till att höja Möllevångens status, säger Christina Hansen.

– De vita medelklassaktivisterna som har flyttat dit är en del i det, det går inte att komma ifrån. Men förändringen drivs främst av den nyliberala förvandlingen av Malmö, där arbetet har varit inriktat på att locka dit invånare och företag med stark köpkraft.

Möllevångens historia

1903:

Planeras för att bli bostäder för industri­arbetare.

1920- och 30-talet:

Centrum för arbetar­rörelsen.

1940–60-talet

De som har råd flyttar till nyare områden med högre standard.

1970–80-talet:

Möllevången för­slummas och blir ett till­­­­håll för missbrukare.

1980–90-talet:

Lediga och billiga bo­städer lockar immigranter och unga människor till stadsdelen.

2000-talet:

Gentrifieringen av Mölle­vången har startat, där både hus och verksam­heter börjar uppgraderas.