Marie Wiberg, undersköterska på ett serviceboende för äldre och demenssjuka i Västerås, var en av dem som kände att nu får det vara nog och tog initiativ till Undersköterskeupproret.

14 000 namnunderskrifter

I dag lämnar de över drygt 14 000 namnunderskrifter till socialminister Lena Hallengren (S) – 14 000 namnunderskrifter om att det inte längre går att spara in mer på äldreomsorgen, utan att vi tvärt om måste satsa på yrket förutsatt att vi ska klara av att möta framtidens utmaning med en åldrande befolkning.

Detta är inte enbart en allmän känsla bland undersköterskorna själva. Enligt en uträkning beställd av Sveriges kommuner och landsting (SKL) behöver inte mindre än 60 procent av alla de som kliver ut på arbetsmarknaden inom de närmsta sju åren välja att jobba inom kommunsektorn (skola, vård och omsorg), för att välfärden ska kunna garanteras på dagens nivåer.

Ändå väljer alltså regeringen att spara in 310 miljoner kronor på äldreomsorgen. Marie Wiberg tycker det är vansinne.

– Det går inte att spara in mer på äldreomsorgen. Vi behöver få bättre arbetsmiljö, bättre arbetstider och fler kollegor om yrkets status ska kunna höjas. Något som är helt nödvändigt om fler ska välja utbildningen på gymnasiet. Som det är i dag är det allt färre som gör det, och snart kommer det råda stor brist på undersköterskor i hela landet, säger hon.

Undersköterskeupproret lägger inte fokus på högre löner.

– Nej, vi har inte valt att prioritera lönerna. Säg att vi rent hypotetiskt skulle lyckas få med oss 5 000 kronor extra i grundlön – det skulle inte väga upp för de dåliga arbetstiderna eller den dåliga arbetsmiljön. Då är det bättre att vi får fler kollegor i stället.   

Något av det värsta är de delade turerna, framhåller Maria Wiberg, vilka kan innebära att man som undersköterska får ett schema där arbetsdagen förlagts till förmiddagar och kvällar, med lediga eftermiddagar – ett schema som gör det väldigt svårt att hinna med ett fungerande privatliv. Ett annat stort problem är den tilltagande stressen till följd av personalbristen.

– Det blir både psykiskt och fysiskt påfrestande att hela tiden ha bråttom. Man gör saker som man annars inte skulle ha gjort, bara för att hinna med. Som att lyfta för hand, när man egentligen borde ha använt sig av en lift till exempel. Kroppen går sönder till slut.

”Hinner bara det nödvändiga”

Stressen går ännu inte ut över omsorgen av de äldre, i alla fall inte på Marie Wibergs arbetsplats i Västerås.

– Vi är väldigt noga med att de gamla ska få den omvårdnad de har rätt till, men vi hinner bara med det som är allra mest nödvändigt. Omvårdnaden blir inte lidande, men troligtvis den sociala biten. Det där att hinna sitta ned och prata en stund, att se en människa.    

De två initiativtagarna till Undersköterskeupproret – Marie Wiberg samt Jenny Klingstam – har varit iväg och träffat Kommunals förbundsordförande Tobias Baudin.

– Kommunal och Tobias Baudin stöttar oss till 100 procent. De har gått ut med att de backar upproret på alla de platser i landet där manifestationer kommer att hållas. Men det är inte Kommunals kamp, det är undersköterskornas kamp. Och många som inte är med i Kommunal är ändå med i upproret, även om jag och Jenny är arbetsplats- och skyddsombud. Det kanske leder till att medlemmarna förstår att det är vi tillsammans som är facket och att vi måste kämpa tillsammans för de förändringar vi vill se.

Hur ser ni på era chanser på att få era krav hörsammade av socialministern?

– Jag tror det kommer bli förändringar. Inte över en natt, men att detta kommer att påverka. De flesta av oss känner ju antingen någon som jobbar inom äldreomsorgen, eller någon som är äldre och mottagare av omsorgen, så Lena Hallengren måste lyssna, avslutar Marie Wiberg.