Under 1930-talet började trångboddhet uppmärksammas som ett samhällsproblem som skulle lösas med hjälp av politiska insatser. Trångboddheten ansågs hälsofarlig, och man tyckte att den bidrog med såväl sociala problem som hygienproblem. Det var helt enkelt moraliskt tveksamt att bo för trångt. En syn ganska lik dagens, i alla fall när det gäller trångboddhet i städernas ytterområden, menar Helen Ekstam, doktor i sociologi vid Uppsala universitet som är aktuell med sin avhandling.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Även när man pratar om trångboddhet idag kopplas det ofta till någon slags boendemoral. Det anses ovärdigt att familjer ska behöva lägga ut madrasser på golven när de ska sova, det blir svårt att hålla rent och anses lite ohygieniskt. Det gäller i alla fall när man talar om det som de flesta associerar till trångboddhet, alltså en bostadssituation som nästan bara finns i städernas ytterområden, i mindre attraktiva förorter, säger Helen Ekstam.
Men det är inte bara där man är trångbodd?
– Nej, gentrifieringen av innerstaden gör att vi har stor trångboddhet också där. Läget är så attraktivt att många vill bo i innerstaden, trots att de då måste bo trångt. Bostäderna här har ett unikt värde, även om de är små. Men det lyfts sällan fram som ett problem när en familj bor trångt i en lägenhet på en attraktiv adress.
Så om trångboddhet i förorten beskrivs som ett problem, hur beskrivs den då i innerstaden?
– När det handlar om trångboddhet i innestaden benämns det sällan ens som trångboddhet, i alla fall inte av medierna. Till exempel är det inte ovanligt att inredningsmagasin visar upp små lägenheter och kallar det compact living, och att det lyfts fram som ett klimatsmart boende. Man vill inspirera med smarta lösningar för en liten yta. Media har plockat upp ett slags behov av att distansera sig från smutsen, oredan och problembeskrivningen. Däremot läser vi aldrig om en medelklassfamilj i innerstaden där barnen kissar på sig för att toaletten alltid är upptagen.
Vad spelar det för roll att bilden av trångboddhet skiljer sig åt så?
– Dels är det ett problem för att det lätt uppstår diskussioner som är ganska rasistiska och fördomsfulla när vi pratar om trångboddhet i ytterområdena. Fördomarna skulle förmodligen bli färre om vi hade ett bredare och mer nyanserat perspektiv på trångboddhet. Och dels behöver trångboddhet generellt problematiseras, för vi vet lite om hur det påverkar oss på längre sikt. Konsekvenser av trångboddhet kan ju mycket väl finnas även för den som bor i ett attraktivt område.
Upplever de som bor trångt i innerstaden trångboddheten som ett mindre problem än trångbodda i ytterområdena?
– Nej, en enkätundersökning som jag gjorde som en del i min avhandling visar att det faktiskt är tvärt om. En större andel av de trångbodda i innerstaden upplevde att deras bostad inte uppfyllde de behov de hade. Däremot är de nöjda med sitt bostadsområde.
Idag räknas den familj där barnen behöver dela på ett rum som trångbodd, men trångboddhetsnormen används inte som det var tänkt?
– Nej, tanken med normen när den antogs för drygt 30 år sedan var att den delvis skulle styra bostadsbyggandet. Den skulle vara vägledande vid samhällsplanering. Men idag tas ingen hänsyn till trångboddhetsnormen när nya bostäder planeras. Idag förlöjligas normen gärna istället, och den ses som en omodern beskrivning över hur vi ska leva, fast det aldrig var tanken.
