Att vakna varje morgon och vrida den deppiga tanken ”börjar det ta slut nu” till tanken ”vad underbart det är att leva och få agera”.

Livet är alltid en seger över tomheten.

Slutet.

När jag av Agneta Stark för ett tag sen fick höra att vännen Sven Lindqvist hade fått hjälp med bra omsorg blev jag förskräckt eftersom jag då direkt tänker på döden.

Det får inte ske. Inte nu.

När jag får bild på avslutet i de käras närhet blir jag glad och ledsen och tom för det finns inte längre något att diskutera.

Det är det definitiva slutet.

Det ekar så tomt.

En författare är död, en politisk tänkare är borta, en aktivist har slutat. Han som gick i den klassiska första maj­demonstrationen med plakatet ”Genomför partiprogrammet”. Reformisten.

Och som fick åthutning av partifunktionär och uppmanad att ta ner den.

Jag kände inte Sven så väl som jag borde. Jag har jagat vidare, försökt hoppa över de svarta stråken i min egen ångest.

Jag minns med värme de där diskussionerna i söndagsmötena på nittiotalet då vi bara samlades några stycken och diskuterade fritt.

Vad var det som höll på att hända i nyliberalismens förstörelse?

Sedan gick vi hem var och en och fortsatta det där uppdraget som en intellektuell alltid måste ge sig själv, det är ingen som gör det åt en.

Svens röst finns kvar i hans böcker. Jag vet ingen författare som gett mig så många ”aha” som hans berättelser där analysen är i själva berättelsen, flödet är inte ett smycke till teserna.

Har du inte läst?

Lyckliga dig, du har ett hav att ösa ur.

När förlagen rensar äldre upplagor får författaren ta hem en del. Sven fyllde vår bil med böcker som sedan ETC:s läsare fick.

Nej, det var inte gåvor, det var ett uppdrag, du ska läsa för att det behöver du.

Och du kommer att vakna nästa morgon och inse att livet är en gåva och du är del i den berättelsen.

Du är meningen, du är makten, du är hoppet för de som kommer efter

Tack Sven.