BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hur har din egen bild av bankväsendet förändrats?

– Det var någon gång kring finanskrisen som jag började fundera mer. Jag fick ett läsarmejl där en läsare frågade "Hur mycket pengar finns det i världen?". Jag hade aldrig reflekterat över det. Jag visste inte ens varifrån pengar kom. Det var som en jättestor blind spot. Jag hade skrivit om pengar i tio år, men inte frågat mig var de kommer ifrån.

– Det som var fascinerande var att det var väldigt svårt att ta reda på. Det borde ju vara det mest självklara i världen. Men man kan träffa människor som har jobbat hela livet i finanssektorn som bara, "vad då skapa pengar?"

Efter att ha läst din bok så skulle jag sammanfatta ditt svar på frågan om vad en bank gör så här: De skapar pengar ...

– Ja.

Orsakar kriser...

– Ja, det har blivit ett mönster.

Och de blåser upp bostadspriser och sina egna vinster.

– Ja, det är klart att bostadspriserna också beror på en del andra saker, men de har inte bromsat i alla fall, vilket de kunde ha gjort. Och de har tjänat enormt mycket pengar. Det har blivit en vinstmaskin bara på svenska bostadspriser.

– En stor del av det svenska banksystemet är uppbyggt på att priser kommer stiga på bostäder. Det är en tydlig bild att i Sverige har man valt att satsa på bolånen, eftersom det är på kort sikt snabbare pengar än att låna till investeringar.

Och vad däremot banksektorn är mindre bra på, tvärtemot vad många tror, är att skapa investeringar och så att säga "få igång ekonomin"?

– Tittar man på hur finanssektorn utvecklats under 30–40 år ser man att den å ena sidan blivit enormt stor, bankerna har blivit "too big to fail". Å andra sidan har den tagit mer och mer risk och lånat ut mer och mer pengar till spekulation till olika finansföretag. Jag har inga exakta siffror för Sverige, men om man tittar på Storbritannien, som utvecklats på motsvarande sätt, så kan man se att det på 60- och 70-talen lånades ut till företag och hushåll. Nu är nästan all utlåning till spekulation och det är klart att det påverkar ekonomin.

Varför är det en så vanlig uppfattning att det måste vara finansbranschen som driver investering?

– På 70- och 80-talet när man avreglerade mycket fanns en väldigt stark tro på att ju mer finans man får i samhället desto bättre. Till en viss del är det sant. Men lärdomen är att får man för mycket finans, så skapar man inte längre något i den reella ekonomin, utan det blir mer som ett självspelande casino. Det finns studier som visar att får man för stor finanssektor så kväver den andra delar av ekonomin. Smarta matematiker håller inte längre på att räkna på stora dammar eller infrastrukturprojekt, de går till en bank och räknar på tradingstrategier.

Blir det en parasiteffekt?

– Ja, det blir någon sorts parasiteffekt, plus den där grejen att gång på gång blåses bubblor upp och man får kriser som får enorma konsekvenser för samhället.

Banker opererar inte i någon sorts marknadsekonomi. Det som borde vara sunt är inte längre sunt. På grund av subventioner, skyddsnät, garantier så blir det så att det som är rationellt för en bank blir irrationellt för hela samhället.

Du skriver att dåligt är det nya bra, vill du utveckla?

– I takt med att räntorna sänkts efter krisen har en stor del av finansmarknaden blivit beroende av låga räntor. När det kommer positiv statistik om ekonomin, typ att arbetslösheten sjunker, har börserna därför fallit. För då tänker man att nu höjs räntan och det vill vi inte ha. Det blir någon sorts omvänd effekt. Även om man har börjat höja räntan lite i USA, så är det väldigt långt ifrån vad man tidigare betraktade som någon sorts normal nivå. Den nivån kanske man inte skulle klara i dag, när det finns så mycket skulder överallt.

– Jag kan inte se någon aspekt av samhället som inte är finansifierad i dag. Vården, skolan... Livet och döden har på något sätt blivit rörelsemarginal och avkastning på kapital. Synsättet i finanssektorn har spritt sig väldigt mycket i hela samhället.

Andreas Cervenka pekar mot politiken som indikator på detta. Hur Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Thomas Östros, Erik Åsbrink med många fler efter sina politiska karriärer börjat jobba åt banksektorn.

– Politikerna har de senaste åren cashat in på sin politiska position. Det indikerar lite vad som gäller i samhället.

Är det också ett tecken på var makten finns? Ofta satsar ju folk uppåt i sin karriär. Är steget från politiken till bankvärlden ett steg mot mer makt?

– Precis, jag tror det. Det är en väldigt bra indikation på den enorma makt finanssektorn har. Titta bara på José Manuel Barosso, som avgick från EU-kommissionen, var började han jobba? Jo, på Goldman Sachs.

Många utanför Svenska Dagbladets läsekrets fick upp ögonen för Andreas Cervenka i och med krönikan "Ursäkta, kan vi få tillbaka våra 34 miljarder?", en ilsken uppgörelse med vinstregnet över bankerna bara några år efter att de räddats av skattepengar.

Mycket av det du skriver skulle kunna platsa på ETC:s ledarsida, men du skriver i ett helt annat forum med en annan publik. Vad får du för reaktioner?

– Det jag tycker är mest fascinerande är att det är så många i finansvärlden som håller med om att systemet är sjukt. Det tyder ju på att det är någonting som är sjukt.

Till och med personer jag varit i kontakt med som varit vd:ar på stora banker tycker att bankerna behandlas för lamt. Personer som sitter väldigt nära bankerna, på centralbanker, som sett det värsta. Det värsta visar sig ju när det blir kris. Bland dem finns också en stor skepsis.

– Sen tar jag ju i också.

Som formuleringen om hur mycket crack världens politiker måste gå på, då de låter bankerna bedöma sina egna risker?

– Ja, men någonstans tycker jag att jag kan göra det också. Jag sparkar uppåt. Och den positiva bilden får väl Bankföreningen stå för. Jag visar en bild.

Men vaknar inte en socialist i dig av allt detta?

– Vissa tycker att jag är socialist eller kommunist och andra tycker att jag är högerspöke. Det är ganska ointressant. Mycket av det jag skriver går ut på att lyfta fram vad andra säger. Några av de största kritikerna finns bland annat på Bank of England. De kan vara ganska förgörande i sin kritik. Gör det dem till socialister? Ingen skulle kalla dem det. De som kan mest är oftast de som är mest skoningslösa i sin kritik och det kan uppfattas som väldigt radikalt. Hade samma åsikt framförts av Vänsterpartiet, hade många himlat med ögonen, och undrat vad är det här för tokstollar. Men det är inga tokstollar som kommer med den här kritiken, det är de som är pålästa, vänster eller inte.

Du lyfter ju fram en del superradikala förslag, som de skuldavskrivningar som bland andra anarkisten David Graeber skriver om.

– Ja. Det är ju superradikalt, fast ja, samtidigt, många ekonomer som inte skulle kalla sig radikala har lyft det. Det finns en mycket mer livlig diskussion nu och det är ju finanskrisen som har satt ljuset på detta.

Men det har ändå gått snart tio år sedan krisen, går det inte ganska långsamt med insikterna?

– Jo, det är ju skrämmande.

Står vi i någon form av omvärdering?

– Efter Islands kollaps tog man fram en parlamentarisk rapport som gick ut på att man skulle frånta bankerna rätten att skapa pengar. Frågar du en svensk bank så är det ju stollevarning på den åsikten, men till och med Financial Times stjärnkolumnist har skrivit det. Förre centralbankschefen i England har skrivit på det temat. Under ytan så pågår en massa omprövande av idéer.

– När G20 träffades förra året kom de fram till den penningpolitik som förts, där man försökt få igång ekonomin genom att sänka räntorna, inte riktigt har funkat. Dessutom har det lett till en massa bieffekter, ojämlikhet och bubblor och sådant där. Nu säger de att det är nog bra om olika länder satsar istället, men det har ju inte blivit så mycket av det.

Varför inte?

– En anledning tror jag är att det politiska landskapet har påverkats av finanskrisen. När man följer saker i realtid ser man inte dramatiken, men snabbspolar man finanskrisen så ser man att det blivit finanskris, delvis på grund av att banker varit oansvariga. Sedan blir Donald Trump president, i Storbritannien sker Brexit, i Frankrike har vi Le Pen. Det är ju något slags kaos politiskt. Det är en svår tid att komma med stora visioner och satsningar. Särskilt när man haft en politik som har gått ut på att spara väldigt mycket.

Blir vändningen för stor?

– Ja. Först åker man till Baltikum och säger att ni måste sänka lönerna, till Grekland och säger att ni måste skära ner, man kräver stålbad. Och sedan att vända och säga att nu måste alla länder satsa. Den vändningen gör man inte helt lätt.

Men det borde ju finnas ilska mot banker att odla. Borde det inte kunna vara en vinnarstrategi att visa att man tar i med hårdhandskarna mot bankerna?

– Jo, exakt. Men med politiker är det mycket snack och lite verkstad när det gäller att reglera just bankerna.

Vill de säkra sina jobb efter den politiska karriären?

– Vem vet, man undrar ju faktiskt, visst gör man? Det är oerhört komplicerade grejer också, jag tror att det är så komplicerat att man delvis sitter i händerna på bankerna. Bankerna är som stora svarta lådor, man vet inte vad som sker därinne.

Ibland när jag läser får jag känslan av att du bara vill att alla ska skärpa sig. Du lyfter fram John Bruton, Irlands förre premiärminister, som menar att mycket av regelmanin kunde avskaffas om företag började ställa sig frågan, är det vi gör rätt? Men hur rimligt är det att tro att det här skulle kunna lösas med självreglering?

– Det man måste ha med sig är ju att vi alla är med i detta. Många av oss i alla fall. Jag vill också ha lån på banken, jag vill också ha låg ränta. Jag vill också bo bra. Det är klart att om man skulle genomföra alla de förändringar som krävs för att minska riskerna, skulle det också få ganska dramatiska förändringar för många människor. Många skulle vara tvungna att göra uppoffringar, vi skulle inte kunna låna sju gångar årsinkomsten. Det är klart att många inte tycker att det är lika roligt då, och det gör det svårare, inte bara för politikerna utan även för medborgarna.

– Ju mer beroende vi är av bankerna, desto svårare blir det att förändra. I värsta fall behövs en jättekrasch för att det ska bli en större förändring.

Hur långt borde man gå i att begränsa bankernas makt tycker du?

– För det första måste man vara eniga om att det här är ett problem. Där är vi inte än. Det är få politiker i Sverige som driver sådana frågor, även om det är mycket debatt ute i Europa. Nu vill ju regeringen införa en bankskatt, då har Bankföreningen gått ut och sagt att vi kommer förlora 16 000 jobb. Det kan ju få vilken politiker som helst att tveka. Som politiker blir man ju omvald mycket på ekonomisk tillväxt och det sätt vi har skapat tillväxt i västvärlden är genom att låna ut mer pengar. Då vill man inte slå på den hand som föder en. Det finns en symbios där mellan finanssektor och politiken som gör att politikerna är tveksamma till att ta i med hårdhandskarna tror jag.

Skulle en statlig upplåning till statliga investeringar kunna vara ett bra sätt att minska bankers makt?

– Efter finanskrisen har investeringarna sjunkit, trots att räntorna varit så låga. Det har blivit mer konsensus kring att stater måste gå in och investera mer, men sedan har det inte skett i så stor utsträckning. Det har blivit något slags låsning, trots att det finns hur mycket kapital som helst, i och med minusräntan. Det finns en dålig framtidstro helt enkelt.

Vad tycker du om Riksbankens förslag på digital valuta? Kan det vara ett sätt att runda bankernas makt?

– Jag har inte satt mig in helt och hållet i det förslaget. Bitcoin, och den typen av valutor, är väl i så fall en större utmanare om man vill runda hela banksystemet och det tycker jag är ett intressant fenomen.

Varför vågar ingen röra ränteavdraget?

– För att man förlorar väljare på det. Det kan också handla om att man tycker att det är för sårbart redan. Om man tar bort det så utlöser man den där krisen som man vill undvika. Logiken är väldigt klurig. Gör man det så blir det en kris och gör man det inte så blir det kanske också kris. Det som går att säga är att de inte har gjort tillräckligt. Stefan Ingves började ju varna redan 2009.

– Jag tycker att det är väldigt provocerande att Anders Borg i efterhand gått ut och sagt att ränteavdraget borde ha avskaffats. De hade åtta år på sig, kom igen.

Du går ganska hårt åt Stefan Ingves i boken. Du skriver att han gått från att varna till att hälla bensin på brasan.

– När det gäller penningpolitiken så har de målat in sig i ett hörn. Det är få som tycker att det riksbanken gör är rätt, med minusräntan. Eller, det är få som överhuvudtaget förstår sig på det. De är ju inga dumskallar på riksbanken, men det är ju ändå vi som ska omsätta den här räntan i ekonomiska handlingar, och om vi inte förstår oss på vad det får för effekter blir det ganska meningslöst. Det blir lite mer att man tolkar minusräntan som ett slags kristecken och det får inte de effekter som riksbanken hävdade att det skulle få. Det är svårt att se logiken i att först varna för skulderna och sedan elda på skulderna genom att sänka till minus. Riksbanken hävdar ju att inflationen är det viktigaste. Men då måste de förklara för människor hur det kan vara så mycket viktigare än att förhindra en ny kris.

– Vad är viktigast för ett flygbolag? Är det flygsäkerheten eller att komma fram enligt tidtabellen? Just nu fokuserar Riksbanken på tidtabellen.

Så när kommer nästa kris tror du?

– Min poäng är att ingen vet när eller om det blir kris. Den intressanta frågan är hur sårbart samhället är. Om jag ska åka bil med mina barn skulle jag inte åka en meter utan att de var fastspända, även om sannolikheten för att vi krockar är ganska låg. Gör vi det blir det ju katastrof, alltså minskar jag riskerna. Vi tar väldigt stora risker, vi har stora banker, mycket lån. Vi är väldigt exponerade mot vad som händer i världen. Hur minskar vi riskerna? Det är den diskussionen vi måste ha.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.