BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Eva Wiman började arbeta inom Malmö äldreomsorg redan som 18-åring. Hon vidareutbildade sig, från undersköterska till socionom, men fortsatte att arbeta inom äldreomsorgen i Malmö. För tio år sedan skiftade hon från att vara rådgivare i kommunen till samma tjänst för Malmös anhörigförening. Det är ett steg som kan tyckas kort men som enligt henne själv var som att kliva över en avgrund.
– Jag har samma uppdrag i dag men jag sköter det från rätt utgångspunkt, säger hon.
Komplicerad organisation
Till hennes erfarenhetsbank hör att hon själv har vårdat en anhörig, då hennes pappa blev demenssjuk.
– Det är mycket att sätta sig in i, inte minst som kommuner ofta har olika namn för saker. Jag trodde att jag visste nästan allt, men så var det verkligen inte, säger hon.
Problemet med äldreomsorgen handlar enligt Eva Wiman inte om bristen på resurser utan om en komplicerad organisation, där både äldre, sjuka och deras anhöriga riskerar att trampa fel.
Exemplen är många. Eva Wiman beskriver en rätt vanlig vårdkarusell som en äldre person kan hamna i, där de efter en olycka hamnar på sjukhuset. Sedan, i bästa fall, mellanlandar den sjuke på ett korttidshem, innan de får åka hem igen. Bara för att det sedan kanske visar sig att de inte längre klarar att bo så, utan nu behöver plats på ett vårdboende istället. Vid varje stopp på denna väg kommer personen och deras anhöriga att mötas av en ny biståndshandläggare.
– Det blir sex olika handläggare som utan att veta något om dig och ditt liv ska fatta beslut om vad du behöver i form av boende och stöd, säger hon.
Ett annat exempel handlar om hur ett möte med en biståndshandläggare kan se ut.
– Du kan ta en man med sviktande kognitiv förmåga och hans 93-åriga hustru, där biståndshandläggaren frågar mannen om han vill bo kvar hemmet eller få plats på ett vårdboende. Svarar han att han vill bo kvar hemma, så packar biståndshandläggaren sina saker och går därifrån, för det är han som bestämmer. Ingen frågar hustrun om hennes åsikt, säger hon.
"Många familjer drabbas hårt"
Som anhörigrådgivare för föreningen har Eva Wiman företrätt anhöriga i många fall. Hon var med om att driva ett fall i hyresnämnden, där anhöriga insett att deras pappas rum på ett vårdboende, som hade en privat huvudman men var upphandlat av kommunen, hade högre kvadratmeterhyra än en lägenhet i Turning torso. Både mannen, hans grannar och de boende på ett annat privatdrivet vårdboende fick sina hyror sänkta tack vare det.
En annan strid hon får ta handlar om de fall där beslut har fattats om gode män åt demenssjuka, trots att det finns anhöriga som både kan och vill sköta denna uppgift.
– Det är många familjer som har drabbats hårt. Från föreningen har vi sett ett mönster i att det ofta är de äldre med mycket engagerade anhöriga som råkar ut för detta, säger hon.
Ett tips hon förmedlar är att man som äldre tecknar en vårdfullmakt med någon man har förtroende för, där man ger personen rätt att företräda en om de kognitiva förmågorna försvinner.
– En sådan fullmakt är bra att ha om det uppstår problem. För den dagen fullmakten behövs, så går det inte längre att teckna den, säger hon.
Högt på hennes önskelista står ett kommunalt råd. Hon är på väg att skriva ett förslag om detta till Carina Nilsson (S), ordförande för sociala resursförvaltningen och kommunalråd med ansvar för detta område. Ett förslag hon har skrivit ett antal gånger tidigare.
– Det vi begär är ett anhörigråd som kan få träffa berörda politiker ett par gånger om året. Det tror jag att de kan avsätta både tid och pengar till. Ett sådant förslag har jag skickat till dem en gång om år i sex, sju år nu. Men vi tänker inte ge oss, även om det kan se hopplöst ut.
