Han har precis fått talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Han är på väg mot presscentret och ska snart ställa sig framför den neonblå väggen med riksdagens emblem och svara på journalisternas frågor.

Det var en av de tillställningar som skulle komma att bli så många att till och med de mest luttrade politiska reportrarna började se otåliga ut. Kaffedrickandet och diskussionerna inne på talmannens kontor hade redan pågått i mer än två veckor, och pressträffarna började bli svåra att skilja från varandra. Det var strategier och ”besked”. Fler frågor om kaffebröd än om sakpolitik.

Något ovanligt hände

Men på den här pressträffen hände något ovanligt. Stefan Löfven började, utan att egentligen ha fått en fråga om det, att prata om anställningstryggheten. Han öppnade upp för samtal med Centerpartiet om en av svensk politiks riktigt känsliga frågor.

– Jag tror att vi har goda möjligheter att tillgodose det svenska näringslivets behov av flexibilitet och att hantera upp- och nedgångar med ett behov hos den enskilda löntagaren och individen att känna en trygghet på arbetsmarknaden. Det går att ordna, sa Löfven.

Senare fick Socialdemokraterna gå ut och förtydliga. Facken hade reagerat. Löfven hade självklart inte öppnat för att sälja ut anställningstryggheten, menade man. Det vore att svära i kyrkan. När det kommer till frågan om Las är det inte bara sina politiska motståndare man måste ha med i beräkningen, arbetsmarknadens parter är minst lika viktiga.

Men några veckor senare fanns frågan med på Centerns kravlista till Löfven. Annie Lööf pratade om en ”liberaliserad” arbetsmarknad med reformerade turordningsregler och en mindre reglerad arbetsrätt. Ytterligare några veckor senare fanns frågan också med på listan över anledningar till att budgetsamarbetet sprack. S ville inte gå C till mötes. På Las-fronten intet nytt.

Två berättelser om lagens födelse

För att förstå varför frågan om Las och turordningsreglerna är så infekterad återvänder vi till 1970-talets Sverige. Tiden har ofta beskrivits som fackföreningarnas stora segertåg. Arbetsveckan var kortad till 40 timmar. Rätt till semester var lagstadgad. När det gällde frågan om tryggheten för anställningarna ansåg man inom facken att det inte gick att komma längre genom kollektivavtal – nu ville man ha lagstiftning på området. Så lyder den officiella berättelsen från arbetarrörelsen.

Men det finns också en annan bild. Den har sin bakgrund i att LO och SAF redan 1964 kom överens om att skärpa anställningstryggheten, en regel om att det måste finnas en saklig grund för uppsägning infördes. Begreppet ”saklig grund” är ju relativt – en gummiparagraf enligt kritiker. Men facken ansåg striden därmed vara avblåst.

Inför valrörelsen 1973 planerade Folkpartiet och Centern att föreslå ändringar av anställningsskyddet som skulle vara till löntagarnas fördel. Enligt den här historieskrivningen, som framförts framförallt av Svante Nycander (doktor i statskunskap och före detta politisk redaktör för Dagens Nyheter) gjorde det att Socialdemokratin kände sig pressad. För att inte hamna på motsatt sida i debatten – mot löntagarnas intressen – började de själva driva kravet på lagstiftning.

LO svängde

Det var alltså, enligt den här teorin, politikerna snarare än facket som drev på för att lagstifta om anställningstryggheten (beskrivningen har fått visst stöd av annan forskning). Både borgerliga partier och TCO stödde Las. Och snart svängde LO i frågan och var på samma linje som statsminister Olof Palme. 1974 kunde lagen klubbas, det var Anna-Greta Leijon som var ansvarig minister vid tillfället.

– Så vitt jag vet så antogs Lagen om anställningsskydd inte med någon liten marginal, men det är klart att arbetsgivarna var ju emot, säger hon i Sveriges Radios dokumentär Besluten som format Sverige.

Efter att Las klubbades 1974 har positionerna förändrats, både en och två gånger. Centerpartiet som tidigare var för är nu de som vill gå längst i sin uppluckring. För Socialdemokratin är frågan nu närmast en hjärtefråga, trots att den i princip är ett avsteg från den svenska modellen – att arbetsmarknadens parter ska skapa reglerna, inte riksdagen.

Det har genom åren genomförts en rad undantag och uppluckringar inom ramen för Las. En viktig förändringen kom år 2000 när Miljöpartiet tillsammans med de borgerliga partierna drev igenom att två personer helt får undantas turordningsreglerna i mindre företag. Allmän visstid kom under regeringen Reinfeldt, den sätter stora delar av lagstiftningen åt sidan.

LO har principiellt varit emot lagstiftning som inskränker parternas självständighet att sluta avtal, även om det skulle ha varit till arbetstagarnas fördel. Ett exempel är när regeringen Löfven 2014 ville lagstifta mot att stapla visstidsanställningar på varandra. Att LO och Svenskt Näringsliv då gemensamt sa nej skulle kunna tolkas som att de rent principiellt är emot även andra regler som begränsar parternas handlingsutrymme – om det inte vore för det att de ligger inom Las, som verkar i det närmaste oantastlig för facken.

Vi frågar docenten i arbetsrätt, Mats Glavå, varför frågan är så känslig att röra för arbetarrörelsen. Han menar att LO i grunden inte vill ha mer lagstiftning, eftersom den tenderar att ändras hela tiden, och inte ger parterna makt över processen. Han menar ändå att lagen som den tillämpas idag i grunden är väldigt arbetsgivarvänlig. Det finns numera gott om undantag att ta till, och företagen kan själva definiera när det finns arbetsbrist, vilket är en grund för uppsägning.

– Men arbetsgivarna kan inte gå ut och säga det öppet, för då skulle det komma krav på förändringar. Och LO kan inte heller säga det. För då måste de kräva förändringar, och det vill de egentligen inte ha, säger Mats Glavå.

Hatad av högern?

Arbetsgivarsidans inställning till Las är inte heller helt enkel att förstå. Vi känner igen berättelsen: Sverige är ett land där det är omöjligt att säga upp folk och det är Las som gör arbetsmarknaden stelbent och oflexibel. Nu är det dags att luckra upp arbetsrätten och ta bort turordningsreglerna! Retoriken ligger i arbetsgivarorganisationernas DNA och har pumpats ut i val efter val. Men hur väl stämmer detta?

Den svenska modellen – starka parter på arbetsmarknaden som sluter avtal – gör bland annat att vi inte har någon lagstadgad minimilön. Trots det har Sverige högre lägstalöner än i många andra jämförbara länder. Om politiker ens viskar om att lagstifta om lönenivåer så sparkar facken bakut. Men när det gäller arbetsrätten är situationen en annan.

Runt 90 procent av de anställda i Sverige omfattas idag av ett kollektivavtal. Inom offentlig sektor är siffran 100 procent. Ändå hör vi sällan fackförbund som höjer rösten för att politikerna ska riva upp Las – trots att det ju är lagstiftning i en fråga som parterna vill hantera själva. Frågan har ändå hängt med i varenda valrörelse sedan den infördes, förutom möjligtvis 2010 när Moderaterna tillfälligt offrat frågan till högre opinionssiffror-gudarna, inom strategin att bli det nya arbetarpartiet.

Håller liv i ideologisk strid

Las tycks alltså fylla en annan viktig funktion i svensk politisk debatt.

– I Lagen om anställningsskydd kan man kanalisera en motsättning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Så länge som politiska partier vill hålla den motsättningen levande så kommer den här lagen att vara viktig.

I SR-dokumentären Besluten som format Sverige utvecklar Eva Uddén Sonnegård, före detta moderat statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet, en teori om vad som håller Las-frågan igång. Den ideologiska skiljelinjen i frågan blåses upp för att man behöver den, menar hon.

Men varför är arbetsgivarorganisationerna och den politiska högern så fientliga till lagen idag?

Att svenska arbetsmarknad har förändrats, det är i alla fall de flesta överens om. Företag som på 70-talet kanske hade 100 personer i en fabrik som gjorde samma arbetsuppgifter med liknande kompetens ser idag helt annorlunda ut. Då gjorde Las att de som jobbat längst fick behålla jobbet. För dagens nya techbolag, småföretag i glesbygd eller högteknologisk industri är det sällan den situationen.

– Las har förändrats mycket. Anställningsskyddet har förskjutits till arbetsgivarens fördel, Mats Glavå.

Dessutom är reglerna ändå ofta strängare i de kollektivavtal som täcker 90 procent av arbetskraften, menar Mats Glavå.

– Vi har den absurda situationen på arbetsmarknaden att många kollektivavtal idag inte tillåter de förmånliga villkoren för arbetsgivaren som finns i Las. Man har avtalat bort dem i kollektivavtalen, säger han.

Las får skulden

Trots detta får ofta Las skulden för att arbetsgivaren inte kan säga upp vem de vill när som helst. En något märklig situation kan tyckas. Det finns en stark mytbildning kring Las och den hårt reglerade svenska arbetsmarknaden. Berättelsen är så stark att till och med politiker måste förhålla sig till sägnen snarare än de verkliga förhållandena, menar Mats Glavå.

– När man pratat om detta i politiska debatter och i media så är det bara ”sist in först ut” som man pratar om. Det är det som beskrivs som turordningsreglerna. Men den viktigaste regeln i Las är att om du inte är kvalificerad för de arbetsuppgifter som finns kvar så får du sluta. Den regeln har sett likadan ut sedan 1974, men den är mer arbetsgivarvänlig i dag än den var då, säger Mats Glavå.

Det går alltså utmärkt att idag, 2018, behålla nyckelpersoner som har kompetens som är oundgänglig för ett företag vid en omstrukturering. Och detta utan att ens använda det undantag för mindre företag som infördes år 2000. Det är bara att tillämpa turordningsreglerna som de var formulerade redan 1974.

Den politiska konflikten kring frågan känns mer och mer outgrundlig, kan tyckas.

Är det i själva verket den ihärdiga kommunikationen kring Las som gör att små företagare upplever reglerna som oflexibla? Catharina Calleman – en av landets ledande experter på området och tillika professor i rättsvetenskap som har forskat kring arbetsrätten och just hur Las tillämpas – är inne på det spåret. Hon tror att det omfattande talet om stelbenta regler kan göra att folk blir rädda för att både anställa och säga upp.

– Det finns en omfattande retorik kring den här frågan, kanske från båda sidor, men framförallt på arbetsgivarsidan. Det är mycket myter. Till exempel att den inte är anpassad till ett modernt arbetsliv. Det har ju diskuterats i varje val, säger hon.

Varför är frågan så svår att lösa trots att parterna egentligen verkar vara överens om att det funkar bra i praktiken?

– Jag tror att man är fast i någon sorts retorik här. Den lagstiftning som finns nu tror jag egentligen tillgodoser både de lite större arbetsgivarnas behov av att kunna förändra sina organisationer och bli flexibla, och å andra sidan känslan i samhället att det finns ett gott anställningsskydd, säger Catharina Calleman.

Las finns alltså – i alla fall i viss utsträckning – kvar för att det ska finnas en känsla av trygghet i samhället. Lagen gör att de andra reglerna kring anställningar, exempelvis facklig organisering, semester och föräldraledighet, är en rättighet som man inte riskerar att få sparken över. Att Las tryggar anställningsskyddet för de som står utan kollektivavtal – en bottenplatta eller så kallad stupstocksregel – är självklart också ett motiv för arbetarrörelsen att behålla den.

Skulle Las helt tas bort så ger det också arbetsgivarna makten att både bestämma när det råder arbetsbrist och vem som ska säga upp, om inte ett avtal sluts. Experter menar att det då skulle behövas en nämnd eller domstol för att avgör även frågan om arbetsbrist, vilket idag inte behövs. Man kan inte förändra en del av lagen utan att det får konskevenser för helheten.

Bollar över till parterna

Tillbaka i riksdagen. Budgetförhandlingarna mellan C och S strandade. Det var just frågan om arbetsrätten som fällde planerna på ett blocköverskridande regeringsunderlag, enligt källor nära förhandlingsrummet. När det dagarna innan budgetomröstningen stod klart att Centerpartiet tackat nej till samarbetet tog Stefan Löfven åter upp anställningstryggheten – den här gången för att bolla över frågan till parterna – men retoriken låg fast.

– Jag har sagt länge att sedan de regler som som vi nu har kom på plats, i mitten på 70-talet, så har arbetsmarknaden förändrats dramatiskt. Vi behöver förändrade regler på arbetsmarknaden. Men det kan vi inte göra genom att i grunden helt förändra balansen på svensk arbetsmarknad, sa Löfven.

Den tillfällige statsministern använde alltså argument som skulle ha passat bra innan 1974, innan lagstiftaren gick in och reglerade.

– När parterna säger att de vill förändra reglerna själva, så tycker jag att det är en bra grund för att låta dem göra det, sa Löfven.

Viktigaste reglerna i Las – och undantagen

Lagen om anställningsskydd gäller om inget kollektivavtal reglerar eventuella avsteg från lagen. Las är därmed en slags stupstocksregel, men ofta avgörs frågan om till exempel uppsägning istället mellan fack och arbetsgivare.

Anställningsform – tillsvidare är norm

Huvudregeln i Las är att ett anställningsavtal gäller tillsvidare, det som vi i dagligt tal kallar fast anställning. Det finns också möjlighet att provanställa i 6 månader eller att ha vikariat. Sedan 2007 finns allmän visstid där tidsbegränsade anställningar inte behöver motiveras.

Uppsägning – måste ha saklig grund

En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund: personliga skäl eller arbetsbrist. Personliga skäl är oftast att en anställd har misskött sitt arbete grovt. Arbetsbrist kan arbetsgivaren själv definiera och har oftast med en omstrukturering eller nedskärning att göra.

Kompetens vs. tid

En vanlig missuppfattning är att det bara är tid på ett företag som avgör vem som får stanna. Men det är i första hand kvalifikationer för de tjänster som blir kvar som avgör. Om det står mellan två lika kompetenta personer så avgör anställningstid. En arbetsgivare med högst tio anställda får undanta två personer från den turordningen. Men ofta förhandlas en turordning fram mellan parterna.

Uppsägningstid – ökar med tiden

Uppsägningstiden är som minst en månad, men ökar utifrån arbetad tid i företaget. De flesta kollektivavtal har längre uppsägningstider. De kan också skifta utifrån ålder och tid på företaget.