– Ja, när eländet kom så fick vi begränsa oss, men det är verkligen trevligt att träffa de här vännerna så vi har hittat ett sätt att kunna fortsätta. Det är givande för mig att träffa dem, de är oerhört duktiga. De kan sticka allt, det är mönster och flätor och fina detaljer, säger Elisabeth Hjälm.

Det är första gången i år vännerna ska sitta ute, sedan i höstas har de lånat ett rum på övervåningen. Snart kommer de övriga i gänget och gör Elisabeth Hjälm sällskap. De skrattar och skojar medan de plockar fram sina stickningar.

– Man liksom längtar tills tisdagen ska komma och det är dags att lufsa iväg hit, säger Elisabeth Hjälm.

Valt bort annat

Alla instämmer. Den sociala kontakten, det gemensamma intresset och att få spendera tid tillsammans är värdefullt, och en del av att de orkat isolera sig i övrigt, förklarar Berit Larsson. De har alla valt bort sociala sammanhang förutom träning och den närmaste familjen.

– Det har varit mycket värt för mig, det är det sociala sammanhang jag har nu. Själen behöver också sitt, och vi är väldigt måna om varandra. Aldrig att någon av oss skulle komma om vi kände oss det minsta vissna.

– Sen att få lära känna nya människor på äldre dar, det är inte så lätt. Så det betyder väldigt mycket, säger Kerstin Peterson.

De pratar om garnbutiker de upptäckt, om stickor smala som nålar och om olika mönster. De delar erfarenheter och tips, engagerar sig i varandras verk.

– Det är stor inspiration att ses så här, men det är även skönt att veta att här kan man få hjälp. Även en van stickare kan köra fast på ett mönster och då är det värdefullt att få nya ögon på problemet, säger Berit Larsson.

Före pandemin brukade de hitta fler sätt att underhålla sitt intresse, bland annat besöka sy- och hantverksmässan. Elionor Olsson skrattar när hon berättar om mässan.

– Då brukade vi komma när de öppnade och stanna tills de stängde, vi har haft väldigt mycket roligt gemensamt.

Nu har tisdagarna blivit heliga, förklarar Elionor Olsson. De rörs inte.

– Mina söner vet att på tisdagar då kan man inte be mamma om hjälp med någonting, det är min dag. Vi har väldigt roligt tillsammans, man är glad och uppspelt när man går härifrån.

Första dosen klar

De har alla fått sin första dos vaccin, men än vågar de inte pusta ut.

– Vanligvis åker jag in till S:ta Clara kyrka på söndagar och det längtar jag efter. Jag saknar gemenskapen, vännerna och sångerna men det törs jag inte med nu, säger Elisabeth Hjälm.

I slutet på maj ska de få nästa dos. Berit Olsson har räknat ut att hon har fullt skydd den 15 juni.

– Då ska jag leva loppan! Jag ska unna mig att åka in och besöka Waldemarsudde, gå på Fotografiska och så. Jag saknar verkligen att gå på utställningar. Och så blir det en tur till Köpenhamn, säger hon.

På frågan om de kommer sluta träffas och sticka när pandemin är över svarar de ”nej aldrig” i kör.

– Inte så länge jag orkar gå hit, säger Kerstin Peterson.

– Då får de skjutsa ner mig, svarar Elionor Olsson.