Gunno Gunnmo sitter på sin balkong på Södermalm i Stockholm. Han har dukat fram nybryggt kaffe och kardemummabullar från favoritbageriet. Solen steker det brunbrända ansiktet fyllt av livserfarenhet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

1966 började han som polis och när han 37 år senare tackade för sig hade han varit både länspolismästare och ordförande i Polisförbundet. Nu satsar han på att bli riksdagsman.

– Jag har varit politiskt intresserad i nästan hela mitt liv. Min pappa var kommunpolitiker för Bondeförbundet.

Han pratar långsamt, betonar orden. Det jämtländska arvet är tydligt hos den nu 73-årige mannen i rosa skjorta.

– Jag är född på ett litet skogsjordbruk uppe i Jämtland. Pappa var med i alla föreningar som gick, fiskevårdsföreningen, jaktvårdsföreningen, skogsvårsföreningen. Och så var han politiskt aktiv. Jag ser tillbaka på det med en sorts romantisk bild av hur politiken var då, ideologisk och respektfull.

Och det är den inte i dag?

– Nej. Om man binder för ögonen, och glömmer bort att man känner igen rösterna, så är det ibland svårt att avgöra vem som är vem. Det är en otrolig fixering vid valstrategier. Och alla flirtar med en socialt och ekonomiskt privilegierad medelklass. Som om samhället bestod bara av oss.

Tänker på maktstrukturer

För Gunno Gunnmo är feminismen viktig, men han menar att den ingår i en större fråga om mänskliga rättigheter, som är den politiska fråga som ligger honom närmast om hjärtat.

– Idén om, och konsekvenserna av, de mänskliga rättigheterna. Om man nu inte bara säger ”alla människor har lika värde” utan verkligen försöker att tänka på det. Jag använder begreppet ”socialt och ekonomiskt privilegierad medelklass”. Den tillhör jag och den tillhör i stort sett hela maktsfären i Sverige. Och i den positionen är det inte givet att man behöver fundera på om människor har samma värde. Det måste man arbeta aktivt med.

Redan som polischef brann Gunnmo mycket för jämställdhetsfrågor.

– Jag började formulera uppfattningen om att poliskåren ska vara en spegel av det samhälle den verkar i. Sedan har jag sett en elegantare formulering om att Polisen ska representera flertalet grupper i samhället. Då handlar det om allting, kvinnor och män, etnicitet, sexuell läggning.

Han har inte släppt Polisen helt än. Han sitter som ordförande för en arbetsgrupp om yrkesetik, som han menar är en oerhört viktig fråga. Men först och främst är han politiker nu.

När Feministiskt initiativ var i sin linda, i mitten av 00-talet, tog Gudrun Schyman kontakt med Gunno Gunnmo och frågade om han ville engagera sig. Han avböjde, på grund av uppdrag som gjorde att han inte kunde vara bunden till något parti.

Förra våren passade det bättre och han hörde av sig till Schyman, besökte partiets Gladsax-dagar och blev imponerad av engagemanget. Han bestämde sig för att bli aktiv.

– Sedan ringde en person från valberedningen och där är vi nu.

På nionde plats

Till höstens val står Gunno Gunnmo på nionde plats på Fi:s riksdagslista och är partiets rättspolitiske talesperson. Brott och straff har blivit en av de viktigaste valfrågorna och debatten går het bland partierna om vem som vill ta hårdast tag mot kriminaliteten.

– Jag tycker att debatten är okunnig och enkelspårig. Det handlar i grunden om ett socialt problem. Jag är otroligt sorgsen över att man kan lansera begrepp som ”områden som präglas av stort utanförskap”. Om man som politiker säger det, då har man också ett ansvar för att se till att utanförskapet försvinner. Själva idén med samhället är ju samhörigheten. Alla ska delta. Ett samhälle måste hålla ihop. Stad och land, förort och central stad.

Allt det här säger ju Löfven, Kristersson, Lööf och Åkesson också?

– Ja, men de har haft ganska lång tid på sig att göra något åt det. Och inte gjort det. Man accepterar tillståndet och sätter begrepp som gängkriminalitet på det. En stor del av samhällsproblemet kriminalitet – notera att jag säger samhällsproblemet, för jag menar att kriminaliteten i huvudsak inte enbart är en polisiär fråga. Följderna av kriminalitet, begångna brott, är polisens ansvar, men vägen dit är i väldigt liten utsträckning polisens ansvar. Huvuddelen av kriminaliteten begås av en liten kriminell elit. Rekryteringen dit sker bland barn, 10–12-åriga pojkar. Om man ska komma åt den rekryteringsbasen så krävs en rad olika insatser i skolan, socialtjänsten och så vidare. Det är dyrt, men det lönar sig.

Alla efterfrågar snabba lösningar på stora, långsiktiga problem?

– Ja, visst. Jag vill inte förolämpa de här politikerna genom att säga att de tror på att strängare straff kommer att lösa de här problemen. Eller att de tror att fler poliser kommer att lösa de här problemen.

De tror inte på sina egna förslag?

– Nej, det kan jag inte tänka mig. De är för fan normalbegåvade människor i alla fall. Vi vet ju av forskning att strängare straff inte avhåller människor från att begå brott.

Varför har politiken så svårt att lyssna på vetenskapen och expertisen här?

– Så fort jag öppnar munnen så hör de: ”det där är dyrt”. Men det finns internationell forskning som visar att brottsprevention lönar sig. Att ha folk i fängelse och inom slutna vårdformer är oerhört dyrt och destruktiv. Brottsprevention är rent krasst ekonomiskt lönsamt, och det är lönsamt också i mänsklig kvalitet. Men fyraåriga mandatperioder och ettåriga budgetar är ett hinder för långsiktiga insatser. Politiken blir med nödvändighet kortsiktig.

Nu är du själv politiker. Är du inte rädd för att bli likadan?

– Det skulle vara ganska konstigt. Jag har varit tjurig i hela mitt liv. Jag tror ju på det här. Jag tror på Fi.

I opinionen ligger ni runt 1,5–2 procent. Hur ser du på chanserna att komma in i riksdagen?

– Jag tror vi kommer in. Som Gudrun Schyman brukar säga, spurten är vår bästa gren.