– Jag var rädd för att han skulle komma hem till mig. Han är en väldigt obehaglig person men jag hade för svaga bevis för att gå till polisen, säger Anna.
Mannen ingick i ett gäng av drygt tio unga män på lagret som återkommande trakasserade, tafsade på och kommenterade unga kvinnliga kollegor. Värst var det på kvällspassen då inga högre chefer arbetar. Till slut slog Anna larm och hade ett möte med en mellanchef.
– Lösningen blev att jag fick gå och packa på en avskild station för att få vara ifred. Killarna som kallat mig ful, tjock, vidrig eller slagit till mig på rumpan jobbar kvar. En manlig chef är kompis med de killarna och skyddar dem, säger Anna.
”Känns så sjukt”
Trots att cheferna hört vittnesmål från flera drabbade kvinnor utdelades inga varningar och männen fick behålla sina anställningar. På ett morgonmöte sa en arbetsledare att det inte är tillåtet att kommentera andras kroppar eller söka upp någon i sociala medier.
– Men det har inte blivit bättre. Han har tvingats byta arbetspass men vi jobbar en timme tillsammans varje gång eftersom våra scheman överlappar. Det känns så sjukt att jag måste undvika honom när det är han som gjort fel.
Hur tycker du att cheferna skulle ha agerat?
– De skulle i alla fall ha gett den värsta killen en varning eller sagt upp honom. Men vad jag vet har inget hänt. Antagligen för att de där killarna har fast anställning och det kostar tid och pengar att bli av med dem.
Måste skydda varandra
Problemet är större än det omplacerade grabbgänget. Anna och hennes kvinnliga kollegor har skapat ett informellt nätverk för att skydda varandra och nya anställda.
– Varje gång det börjar en ny tjej måste vi andra tjejer varna henne om vilka kläder hon ska undvika för att inte bli sexuellt trakasserad. Man kan inte ha springtights för då får man direkt kommentarer. Vi har på oss typ hoodie och jeans. Och vi informerar de nya tjejerna vilka killar de ska undvika att prata med.
En annan kvinnlig anställd berättar att trakasserierna är så vanliga att de nästan normaliserats.
– När man påpekar det för ansvariga får man oftast svaret att de vet vilken person man syftar på. De brukar svara ”Ja, jag vet…” och sedan händer inget mer. Ibland har vi blivit uppmanade att anmäla till ledningen men det är få som vågar det.
Men hon tillägger att det finns vissa chefer som agerar och tar det på allvar.
Den bilden delas inte av en tredje kvinnlig anställd.
– Jag själv och andra har blivit drabbade, men vi får inget gehör. Att höra att man är en sexmaskin, sexig och så vidare blir en otrygg vardag, säger hon.
Vd: ”Råder nolltolerans”
Vd Pär Svärdson skriver i ett mejl att det råder nolltolerans mot sexuella trakasserier på Apotea samt att rykten och anmälningar alltid ska utredas.
”Det ni beskriver är inget som har kommit till vår kännedom. Vi har varit i kontakt med HR och andra ansvariga men detta är inget som någon har vetskap om. I de situationer som uppkommit har vi agerat med uppsägning, skriftlig erinran och samtal”, skriver han.
”Vi uppmanar också medarbetare och chefer att anmäla minsta misstanke om trakasserier. Alla nyanställda informeras om vår policy och hur de kan göra en anmälan.”
Pär Svärdson tillägger att Apotea har en whistleblower-funktion dit medarbetare kan skicka ett anonymt mejl.
– Ja, de ansvariga brukar be en mejla till en särskild mejladress när det är något, men skulle man göra det varje gång skulle det vara ett heltidsjobb. Om de nu vet vilka som är problemet, varför gör man inte något själv som chef, säger en kvinnlig anställd.
