– Det är allvarligt att vi har en dålig matchning mellan de behov som finns och tillgången på bostäder. Och det beror på att vi har haft många år av för lågt bostadsbyggande, som inte har hängt med i befolkningsökningen och inte heller i omflyttningen.
Det måste byggas i snitt 67 000 nya bostäder om året för att möta befolkningsutvecklingen. Samtidigt finns det underskott från tidigare år att jobba ikapp. Men nu faller bostadsbyggandet. Vad gör regeringen för att vända trenden?
– Samtidigt byggs det betydligt mer än på väldigt lång tid. Det beror delvis på att vi har en mer aktiv bostadspolitik än vad vi haft på många år. Och vi behöver ha en aktiv bostadspolitik med politiska reformer för att skapa en bättre matchning. I januariavtalet har vi också sett till att få med aktiva åtgärder för ett ökat bostadsbyggande. Till exempel investeringsstödet, en mångmiljardsatsning som handlar om att få fart på byggandet av små hyreslägenheter som är energieffektiva och som har en rimlig hyresnivå.
Kritiker menar att investeringsstödet har haft en väldigt begränsad effekt, att det mest gått till nybyggen på marknader där hyrorna redan är relativt låga.
– Där har vi olika syn. Vi har också gjort om investeringsstöden, just för att de ska få större effekt på storstadsmarknaderna. Men jag har kontakt med många – både kommunföreträdare och företrädare för byggherrar – som intygar att de här bostäderna är segment som inte har byggts på lång tid och som inte skulle byggas om vi inte gav ett stöd. Sedan har vi sagt att vi ska se över villkoren och hur vi kan effektivisera och fokusera stödet, och det håller vi på med just nu.
Boverket menar att kreditrestriktionerna, främst de skärpta amorteringskraven, har påverkat bostadsbyggandet negativt. Bör restriktionerna ses över?
– Det är viktigt att vi har en sund amorteringskultur. Så att dra ner på kreditrestriktionerna och därmed bygga upp stora risker i ekonomin tror jag inte är rätt väg att gå.
Genom januariavtalet har regeringen lovat att införa ”fri hyressättning vid nybyggnation”. Det förutspås leda till höjda hyror. Hur rimmar det med att behovet är störst av billigare hyresrätter?
– Det beror på hur man utformar ett sådant system. Tittar man på de presumtionshyror som redan finns idag för nybyggnation så finns det många som menar att de ligger på en marknadsmässig prisnivå, och det skulle i så fal innebära att vi inte får någon kraftig förändring av hyresnivåerna. Men vi ska nu utreda och ta fram ett förslag, och en klok strategi kan vara att vänta med att dra säkra slutsatser av effekterna innan dess.
Inom ramen för FN:s hållbarhetsmål har Sverige förbundit sig att ”senast 2030 säkerställa tillgång för alla till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder”. Hur ska det gå till?
– Det är självklart vår målsättning att det ska finnas en god tillgång till bostäder för alla, som passar just de behov man har. Men där är vi inte nu. Det kommer krävas mycket aktiv bostadspolitik framöver.
En möjlighet är att staten bidrar med finansieringen till bostadsbyggandet, i form av lån. Det var också så det funkade fram till 1990-talet. Är det aktuellt att införa något liknande idag?
– Nej, inte på någon övergripande nivå. Vi hamnade då i en situation där det i princip inte gick att bygga någonting utan att staten finansierade det. Och det vill vi inte komma tillbaka till. Vi behöver också ett byggande på marknadsmässiga villkor. Samtidigt har Boverket föreslagit att man skulle kunna ha statliga topplån i de delar av landet där marknadsvärdet på det som byggs är lägre än byggkostnaderna. Och det är ett förslag vi tittar på.
Men det är inte aktuellt med en mer genomgripande statlig finansiering?
– Nej vi har inga planer på att inrätta några nya kreditinstitut eller liknande. Däremot finns det offentliga pengar som kan användas till bostadsbyggande. Jag tror också att vi kommer att se nya aktörer som går in och finansierar nya bostäder, till exempel pensionsstiftelserna. Sedan vill jag också poängtera att även kommunerna har ett stort ansvar, och där pågår det en diskussion om hur kommunernas bostadsförsörjningsansvar kan förtydligas, och hur man också tillsammans kan ta ett regionalt ansvar.
Slutligen. I slutet av 60-talet fick Tage Erlander frågan vilket råd han kunde ge ett ungt par som sökte bostad i Stockholm. Han svarade att de fick ställa sig i bostadskön. Vad skulle du svara?
– Jag har inget råd att ge. Som bostadsminister har jag inte lägenheter som jag kan dela ut. Jag vet att behoven är stora, men det är inte så bostadspolitiken fungerar. Det vi kan göra är att långsiktigt skapa så goda förutsättningar som möjligt för att få en bättre balans.
