Det sade Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg på en pressträff i torsdags där hennes partikollega Rickard Jomshof presenterade regeringens satsning i vårbudgeten på Kriminalvården.

Totalt handlar det om 1,4 miljarder kronor – 900 miljoner mindre än vad Kriminalvården önskat för året – som ska gå till den expansion av myndigheten som Tidöpartierna vill se, bland annat en tredubbling av antalet platser på fängelser och häkten. 

Att sådana kommer att behövas råder ingen tvekan om, inte med tanke på de pågående utredningar som ser över hur straff kan skärpas, hur fler kan häktas och fler dömas till fängelse. Till exempel vill regeringen se dubbla straff för gängkriminella och en avskaffad mängdrabatt.

En sak saknas dock i direktiven till utredningarna. Ordet ”rehabilitering”. Det vill säga en tydlig plan för hur dömda efter det avtjänade, långa fängelsestraffet ska återanpassas i samhället. Vilket såväl före detta gängkriminella som kriminologer anser vara ett avgörande misstag om man vill få bukt med den grova brottsligheten.

Polisanmäld av mamma

– När unga idag hör politiker prata om hårdare straff för att komma tillrätta med gängkriminaliteten skrattar de bara. ”Som att det skulle stoppa mig, jag kommer ändå inte åka fast”, resonerar de.

Det säger Sebastian. 2018 åkte han fast med 100 kg marijuana och tiotusentals narkotikaklassade tabletter i ett källarförråd i södra Stockholm efter att hans egen mamma anmält honom till polisen. Då hade han varit insyltad i gängkriminalitet sedan tonåren. Idag har han, efter fyra och ett halvt år i fängelse, förlåtit sin mamma för länge sedan.

– Ja, gud ja, jag älskar henne! Hon ville bara rädda livet på mig, vilket jag tror att hon kanske gjorde också, säger han.

Vägrade ta ansvar

På insidan, på Kumlaanstalten, landets högst säkerhetsklassade, fick Sebastian vid 25 års ålder kontakt med en psykolog som fick honom att se sig själv på ett nytt, mer vuxet och ansvarsfullt sätt.

– För att råda bot på min ångest hade jag stämt träff med en psykolog som fanns tillgänglig där, men mitt i samtalet när jag som vanligt gick på utifrån min egocentriska upplevelse av allt jag hade varit med om, såg hon mig rakt i ögonen och sa: ”Du är en idiot!”. 

Hans spontana reaktion var att slå ifrån sig vad psykologen försökte få honom att förstå.

– Ursäkta, vad sa du, sa jag. ”Du är en idiot!”, sa hon återigen. Jag kunde inte ta in det så jag flaggade på en vakt som fick föra mig tillbaka till min cell. 

Behövde hjälp att se sig utifrån

Psykologen försökte därefter återkommande få kontakt med honom för att återuppta samtalen.

– Jag sa nej, nej, nej! Men så ligger jag på bädden i min cell en kväll, och plötsligt faller poletten ned. Fan, jag är en idiot! Så jag sa det högt till mig själv: ”Jag är en idiot!”. Poletten föll ned, jag hade varit en egoist i hela mitt liv. 

– Jag hade bara tänkt på mig själv, inte på mina bröder, systrar, min mamma, mina vänner, ingen! Och varje gång jag kommit till skada hade också de skadats. Allt kom över mig på en gång i en enorm panikångestattack. 

Därefter kallade han till sig psykologen för ett nytt möte och erkände att hennes ord fått honom att komma till insikt.

Sebastians berättar att tiden på insidan är tuff och kan förhärda en människa till oigenkännlighet. Det som kan göra betydande skillnad, om man på allvar vill komma åt den grova brottsligheten, tror han är rehabilitering och hjälp med att återanpassa sig till samhället på utsidan. 

– Man väljer oftast inte att bli kriminell, utan hamnar i det eftersom man inte har några andra livsutsikter. Det jag tror staten ska fokusera på är just därför förebyggande åtgärder och rehabilitering inne på fängelset, så man har en chans att ta ett arbete när man kommer ut och kan vända på sitt liv, annars hamnar man bara i samma gamla mönster igen. För det är det man kan och känner till liksom, säger Sebastian, som idag jobbar som elevassistent.

Forskarvärlden överens

Han får medhåll av Susanne Alm, lektor i kriminologi vid Stockholms universitet. Hon har precis sammanställt en översikt över nordiska studier om fängelsestraff och återfall i brott. 

– Det är ett relativt nytt problem det här med gängkriminalitet i Norden. Generellt har vi haft lite lägre straff i jämförelse med många andra länder. Det man kan se nu är att de höjs ganska avsevärt, säger hon.

Men en lärdom man kan dra från länder med hårdare och längre fängelsestraff är att de sällan fungerar, konstaterar Susanne Alm.

– Att enbart låsa in brottslingar i ett slags förvaring utan någon chans till rehabilitering fungerar inte. Det är den kriminologiska forskarvärlden rätt överens om.

Populism har piskats upp

Fängelsevistelsen kan då tvärtom fungera ”kriminogent”, som hon uttrycker det. 

– Om man inte satsar på behandling och rehabilitering kan fängelsetiden bli ett steg i en kriminell karriär och kanske även leda till rena hämndbegär gentemot samhället, vilket bidrar till att man kommer allt längre ifrån ett liv anpassat till det normativa. 

Trots forskarvärdens konsensus tycks begäret efter hårdare straff vara omättligt bland den breda allmänheten. Frågan är vad det beror på – rädsla eller en syn på brottslingar som lutar mot straff snarare än vård och bättring. 

– Jag vet inte vad det handlar om. Det har piskats upp en hätsk populism som verkar gå ut på att låsa in dem och slänga bort nyckeln. Det tycks inte spela någon roll vad vi i forskarvärlden säger, utan det verkar bara bli värre, säger Susanne Alm.

Allt fler brott ska ge fängelse

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, är också kritisk till regeringens kriminalpolitik.

– Det finns absolut människor man måste plocka bort från gatan och låsa in, men det är ju bra om de får hjälp på insidan och kommer ut i ett bättre skick än vad de var innan, inte tvärtom, säger han.

Dessvärre tycker sig Jerzy Sarnecki se ett paradigmskifte i den svenska kriminalpolitiken, där inte bara gängkriminella som är direkt farliga för gemene man ska låsas in, utan i regel även allt fler som begått olika typer av mindre allvarliga ”mängdbrott”.

– Sverige ser ut att bli ett oändligt mycket mer repressivt land. Samtidigt som den här politiken inte ens fungerar särskilt väl gentemot de gängkriminella eftersom de inte räknar med att åka fast. Det ingår liksom i deras personlighetstyp att de saknar konsekvenstänkande. Det – samt att de har lite allvarligare saker att bry sig om, som om de kommer bli skjutna imorgon eller inte – gör att den här politiken inte fungerar, säger han.

USA som skräckexempel

Regeringens politik får Jerzy Sarnecki att tänka på USA. Där var fångpopulationen fram till mitten av 70-talet ”relativt normal”, som han uttrycker det. 

– Idag är den 10-20 gånger högre, vilket har lett till mycket hårdare tag mot människor och att alla inte behandlas jämlikt. Det ser vi tydligt på hur många svarta som sitter fängslade där. 

En radikal ökning av antalet intagna här hemma i Sverige riskerar också att leda till att Kriminalvården och rättsskipningen lämnas över i privata händer, precis som i USA, resonerar Sarnecki. 

– Sverige påminner mycket om USA för 50 år sedan, då det inte var någon som vågade säga nej till allt strängare straff där. Vi riskerar att få det likadant med flera fångar i en cell, vilket leder till allt större problem med våld på anstalterna och rekrytering till gängen.

Dagens ETC har sökt justitieminister Gunnar Strömmer som avböjt intervju.