Ibn Rushd har tagit sitt namn efter filosofen Ibn Rushd, även känd som Averroës. Han var verksam under 1100-talet. Han argumenterade för att islam och filosofi inte bara är kompatibla, men också hänger ihop. Koranen, menade han, ska inte alltid läsas bokstavligt utan ska också kunna förstås bildligt.

Enligt förbundet Ibn Rushd är visionen att ”muslimer ska vara en självklar del av Sverige” en del av Ibn Rushds arv. En självklar del av europeisk historia. 2001 bildades Ibn Rushd som en del av studieförbundet Sensus, ett kristet studieförbund. 2009 blev Ibn Rushd självständiga.

* * *

Ibn Rushd utgår från en muslimsk livsåskådning. Men många som Dagens ETC talat med för denna granskning upplever att muslimsk livsåskådning tolkas på ett annat sätt än en kristen sådan. Att det förstnämnda ses som mer hotfullt och samhällsomstörtande. Att vara ett muslimskt studieförbund blir i den bemärkelsen per automatik svårare om islam redan betraktas som en religion med en homogen uppsättning negativa värderingar. 

I september 2019 släppte Folkbildningsrådet rapporten ”När tilliten prövas”, arbetet leddes av Erik Amnå, professor emeritus i statskunskap. Detta var mot bakgrund att Ibn Rushd ifrågasatts av kritiker som menar att verksamheten inte lever upp till statens syfte med statsbidraget, den om att stärka och utveckla demokratin.

Syftet med rapporten var att se om det fanns fog för den kritiken. Studien lyfter att Ibn Rushd har en unik folkbildande roll, det är det studieförbund som når personer som bor i socioekonomiskt eftersatta områden, nyanlända, korttidsutbildade och unga. 

I sammanfattningen gör Erik Amnå en reflektion med anledning av debatten, han skriver bland annat: 

”Ibn Rushds lämplighet som bidragsmottagare har ifrågasatts i etablerad dagspress, riksdagen och offentliga myndigheter. I sociala medier har det pågått en klappjakt på hela ’Ibn Rushd-sfären’. Ibland har retoriken haft en otvivelaktig islamofobisk karaktär. Den polariserade debatten har ofta paralyserat Ibn Rushd så att det haft svårt att ta till sig även de sakliga och rimliga delarna av kritiken.”

Rapporten slog fast att Ibn Rushd lever upp till folkbildningskraven. Utanför det undersöker Amnå om det finns fog för påståenden om att Ibn Rushd är kopplade till Muslimska brödraskapet. I rapporten konstaterar han att det inte finns belägg för organisatoriska kopplingar mellan Ibn Rushd och Muslimska brödraskapet, men att det funnits personer inom Ibn Rushd som kan ha sympatiserat med någon av Muslimska brödraskapets rörelser. 

Den formuleringen användes senare i diskussioner som underlag för att Ibn Rushd i själva verket är kopplade till Muslimska brödraskapet. Något som ledde till att Folkbildningsrådet senare skickade ut ett mejl till alla kommuner, regioner och berörda myndigheter för att ”bemöta felaktiga uppgifter och förtydliga Folkbildningsrådets ställningstaganden rörande studieförbundet Ibn Rushd”.

Vidare skrev Folkbildningsrådet:

”Vi anser att rapportens slutsatser i vissa fall feltolkas och vi beklagar om rapporten används som argument för att minska eller helt dra in bidrag till studieförbundet Ibn Rushd.”

* * *

Ibn Rushd fick också smäll på fingrarna i rapporten. Erik Amnå lyfte flera utvecklingsområden: 

• Ibn Rushd har genom att bjuda in talare med demokratifientliga uppdrag ”gjort folkbildningsmässiga övertramp”. 

• Jämställdhet. Färre kvinnor än män sitter på beslutsförfattande positioner inom förbundet.

• Frågor om hbtqi-rättigheter och anti­semitism lyfts inte tillräckligt. 

• Ambitionen att samla det svenska muslimska civilsamhället blir svårt utifrån att Ibn Rushd är ett sunnidominerat förbund.

Ibn Rushd tog till sig kritiken och ­skapade en åtgärdsplan. Denna följdes ­senare upp av Folkbildningsrådet som ­avskrev Ibn Rushd som ärende.

Enligt Alve Högman, förbundsrektor på Ibn Rushd, kom flera nya förändringar i samband med åtgärdsplanen, men mycket av arbetet hade satts igång sedan tidigare. 

– Vi hade exempelvis några år innan det tagit fram rutiner för att säkerställa att inbjudna talare med exempelvis antisemitiska, homofobiska eller antidemokratiska idéer inte ska få finnas med i våra arrangemang. För oss är det helt oförsvarbart att det skett. Ibn Rushd är inte en plattform för homofobi, antidemokratiska åsikter eller antisemitism.

På Ibn Rushd hemsida ligger en checklista inför inbjudningar publicerad. Där beskrivs vem som är ansvarig vid bokningar, vad man ska tänka på när en gäst bokas in, hur man kan göra personresearch inför en bokning och en tabell för olika diskrimineringsgrunder som måste checkas av inför varje inbjuden talare. Enligt checklistan får en inbjuden talare inte bryta mot svensk lag, de sju diskrimineringsgrunderna, eller på andra sätt ha uttryckt hot, hat eller förespråkat våld. 

I checklistan står det även: 

”Ibland hittas inte något som personen sagt som verkar problematiskt, men hen kan ha kopplingar till nationella eller internationella politiska rörelser eller regimer som står för kränkande eller våldsorienterade åsikter. Ibn Rushd vill inte förknippas med sådana rörelser eller regimer, oavsett vad just den påtänkta personen sagt eller gjort.” 

* * *

De inbjudna talarna har varit en av de områden Ibn Rushd kritiserats mest för. Det gäller talare som bjudits in, många gånger gäller det samarbetspartners och medlemsorganisationer till Ibn Rushd. Det är enligt Alve Högman en kritik som varit viktig för studieförbundet då de också kunnat lära sig av den och utvecklas.

– I vår tolvåriga historia har det rört cirka tiotal talare, det är tio för mycket – men vi har också sedan dess arbetat aktivt genom olika interna rutiner för att säkerställa att detta inte sker igen. Inbjudna talare har inte varit ett problem på flera år, berättar han. 

Det har ju även gällt era medlems­organisationer, hur ser ni på den kritiken? 

– Vi har 14 000 unika deltagare och 350 000 studietimmar. Vi kan inte ge en hundra­procentig garanti, men vi kan jobba med en tydlig värdegrund, kvalitetssäkring, och där vi följer upp säkerheten. Självklart har vi ett ansvar gällande vilka vi samarbetar med, därför har vi också avslutat vissa samarbeten. 

Ett samarbete ni kritiserats för är ­Belluieve-moskén i Göteborg. Hur ser ni på den kritiken?

– Till att börja med vet de själva om att de har en problematisk historia – men de vill också blicka framåt och förbättra sig. Där hade vi gärna sett ett samarbete med staden och andra aktörer istället för att dörren stängs helt. Men utan en domstol har de blivit brännmärkta. Moskéer och andra samfund måste få fela, det viktigaste är att de gör rätt efteråt. Där kommer vi in i bilden som en viktig aktör, det är vi som kan föra samtalen. Vi måste stå för vår värdegrund och vad vi tror på, om en förening gjort fel men visar att de vill framåt och lära sig av sina misstag, vad ska man göra då?

– Här hade vi behövt ett partnerskap med regioner och kommuner, istället för att få en bevisbörda. Istället förväntas vi stå till svars för vad en förening gjort flera år tillbaka i tiden. Vi är ett studieförbund, vi kan enbart ta ansvar för det samarbete vi har här och nu. 

Zana Mohammad, ordförande för Ibn Rushd och aktiv i Göteborg, beskriver samarbetet vidare. 

–  Vi känner verkligen att vi kan arbeta demokratiutvecklande i moskén. Det är klart att även vi tycker att saker som sagts där är problematiskt, bland annat när en imam under en predikan talade om ”rafidah” (nedsättande term för shiamuslimer). Då gick vi in och skapade försoningssamtal mellan shia och sunni. Det finns mycket att jobba på, det erkänner vi också. Men det är därför det är ännu viktigare att vi finns där. 

Jag frågar Alve Högman hur man kan säkerställa att en medlemsförening inte exempelvis bjuder in en talare eller agerar på ett sådant sätt som inte lever upp till demokrativillkoren. 

– Vi ska samarbeta med de som ställer upp på vår värdegrund och skriver på principerna i samarbetsavtalet. Vi gör annars fel i vårt huvuduppdrag: folkbildning för alla. Om en samarbetspartner bryter mot något av det kan de inte längre vara en del av Ibn Rushd. 

* * *

En del av Ibn Rushds verksamhet sker i medlemsorganisationerna. Det är också där den stora delen av kritiken härrör. Här finns ett dilemma. Folkbildnings­aktörer har krav på sig, samtidigt måste studieförbunden få möjligheten att folkbilda. Hur folkbildar man utan skaviga samtal? 

Det har gått något år sedan åtgärdsplanen togs fram efter Erik Amnås rapport. Jag undrar hur det gått med den. 

– Den första var att det kändes viktigt att det blev en åtgärdsplan där vi kunde äga processen och kunde känna oss trygga i den. Vi tog in och hade samtal med Erik Amnå och tog vi fram den fjärde punkten: demokratisk förankring med medlemsorganisationer. Vi har även tagit fram en ny tjänst, en nationell verksamhets­utvecklare, den funktionen är viktig. 

– Vi formade även Ibn Rushd-akademin med tanke på ”tabun”, första ämnet var vilka tabun finns inom ibn Rushd och varför?

Ni fick ju också kritik kopplat till brist på jämställdhet inom förbundet.

– Vår styrelse är i vilket fall jämställd, jag är enda mannen på chefsposition i hela förbundet. Det är ju inte jämställt överallt, men alla våra högsta chefer i distrikten är kvinnor, vår ledningsgrupp på förbundsnivå är jag och två kvinnor. Sedan är jag tyvärr högsta chef, viceordförande är dock kvinna, kassör är en kvinna.

Ibn Rushd består av sex distrikt: ­Norra, Mitt, Stockholm-Uppsala, Östra, Västra och Södra. Likt förbundet är varje distrikt sin egen juridiska person. Ibn Rushd skiljer sig inte nämnvärt från andra studieförbund, men de sticker ut i en aspekt: det är det studieförbundet som i större grad når unga, utrikesfödda, låginkomsttagare, så kallade ”nybörjare” – personer som aldrig tidigare deltagit i en studiecirkel – och personer med kort utbildningsbakgrund.

Enligt kritiker är detta fog för närmare granskning. Ska ett muslimskt studie­förbund verkligen utbilda nyanlända i arabiska och islam? Är inte det att skapa ett parallellsamhälle?

* * *

Aje Carlbom, socialantropolog, är en av de röster i debatten som varit kritiska. På uppdrag av MSB skrev han rapporten: ”Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext” eller, som den kallas i vissa kretsar, ”MSB-rapport nummer två”. Han har även i flera andra texter, föreläsningar och seminarium kritiserat förbundet. 

Aje Carlbom instämmer i att debatten om Ibn Rushd har spårat ur. Han menar på att han inte haft någon särskild illvilja med att granska Ibn Rushd, det var ett spår i hans forskning kring Muslimska brödraskapet som ledde honom dit.

– Jag började titta på det här av andra anledningar, men kan se att jag är en av upphovsmännen till att debatten blivit såhär. Jag är inte ensam om det ansvaret, men även jag ser att Ibn Rushd fått utstå mycket orättvis kritik. Samtidigt är det inte vad min kritik handlar om, det som lyfts fram i vissa sammanhang, säger han och fortsätter. 

– Jag tycker man ska kunna diskutera sådana här frågor offentligt och öppet. Dagens offentlighet ser ut som det gör och det finns inget utrymme för nyanser, jag tror det är därför det har blivit så här.

Vad är din konkreta kritik mot Ibn Rushd?

– Jag tycker det är rimligt att ställa frågan: Kommer nyanlända muslimer gynnas och integreras genom att studera arabiska och islam? Är det inte annat som behövs. Det är något som skaver med det. Ska en nyanländ bosnier exempelvis studera arabiska hos Ibn Rushd?

– Det finns vissa förutsättningar för integration, en av dem är att man talar svenska, man behöver inte tala svenska perfekt, men både tala och skriva svenska.

Men har du inte dragit egna slutsatser? Nyanlända som redan pratar arabiska är ju inte i behov av arabiskakurser. De som går, föreställer jag mig är icke-arabiskt­talande som vill lära sig arabiska av olika anledningar, exempelvis för att kunna läsa koranen på originalspråk? 

– Det finns koranskolor överallt, man kan studera arabiska utanför Ibn Rushd, sådant kan finnas – det har jag inga problem med. Men Ibn Rushd måste förklara vad de menar. Min kritik handlar om: Varför ska svenska skattebetalare betala miljoner om året för att nyanlända ska lära sig arabiska och Islam? På vilket sätt är det en integrationsfrämjande verksamhet?

Ibn Rushd har ju en rad olika studie­cirklar. Vad specifikt med dessa studiecirklar är ­problematiskt enligt dig? Bland annat arrangerar de studiecirklar om demokrati, jämställdhet och så vidare.

– Det är bra om Ibn Rushd arrangerar studiecirklar i demokrati. Jag vet inte vad de har för demokratiuppfattning, den är jag osäker på. De använder ordet demokrati väldigt ofta, för att de vet att det är ett viktigt värdeord. Men de säger inte vad för typ av demokrati de står för. Exempelvis: Hur ska man läsa koranen, vad är jämställdhet inom islam? Och så vidare. Det är ju sådant som jag blir osäker på, på vilket sätt är dessa cirklar en fråga om demokrati?

Finns det inte risker med att insinuera att Ibn Rushd ägnar sig åt fuffens i sina studiecirklar, trots att det inte finns belägg för att så är fallet?

– Jag har ingen insyn i Ibn Rushds verksamhet. Jag enbart konstaterar det som redogjorts om Ibn Rushd verksamhet, exempelvis vilka ämnen som dominerar.

Hur granskar man en verksamhet som man inte har insyn i?

– Jag upplever att de är förtegna med vilka de samarbetar med. Vad har Ibn Rushd för värderingar egentligen? Jag vet inte. En av målsättningarna är att stärka en svensk muslimsk identitet, men vad innebär det egentligen? Eftersom de är så förtegna så börjar ju folk att fantisera istället. 

Har du gått på någon av studiecirklarna, det kan ju vara ett bra sätt att ta reda på verksamheten?

– Nej, det har jag inte. 

Du är ju en av de som sammankopplat Ibn Rushd till Muslimska brödraskapet. Det finns inga tydliga belägg för att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet.

– Förnekar gör ju alla, det säger Ibn Rushd också, ”vi har ingenting med Muslimska brödraskapet att göra”. Det är bättre att Ibn Rushd förklarar för den svenska allmänheten vilken relation studieförbundet har till Muslimska brödraskapet, ideologiskt och socialt, än att förneka kopplingarna – som går via Islamiska förbundet och FIOE (Federation of Islamic Organisations in Europe). Förnekelsestrategin fungerar inte längre. 

* * *

Är det så att Ibn Rushd förnekar dessa kopplingar, att de i hemlighet i själva verket har sådana men är förtegna? Jag frågar Alve Högman, förbundsrektor på Ibn Rushd, om Islamiska förbundet som påstås ha kopplingar till Muslimska brödraskapet och om Ibn Rushd egna relationer till FIOE.

– Det är bäst att fråga IFIS om. Vi är trygga med deras värdegrund och hur de deltar som medlemsorganisation i Ibn Rushd. 

– Vi agerar endast nationellt och har inte någon koppling eller samarbeten med FOIE eller någon annan organisation för den delen heller. Vi har heller ingen kunskap om FOIE eller insyn i deras verksamhet. Därför har vi inte någon åsikt. Vi avkrävs ofta på att ta avstånd till olika företeelser eller organisationer. Av den anledningen har vi skrivit vår idéplattform där vi tydligt redogör för vår syn på demokrati och samhälle. De som inte delar den synen kan inte vara en del av oss eller ha samarbete med oss. 

Jag funderar vidare på Aje Carlboms fråga om kopplingarna till Muslimska brödraskapet. Vad är kritikerna ute efter? Det är svårt att inte slås av vilken omöjlig position Ibn Rushd är i. 

Att försöka reda ut påstådda kopplingar till Muslimska brödraskapet är svårare än jag tänkt mig. En delförklaring är att min egen kunskap om rörelsen är relativt låg. Jag behöver veta mer om vad Muslimska brödraskapet är.