BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Det är centralt och nära till stan, teater och kyrka. Man behöver inte åka buss. Än så länge kan jag gå till allt, säger Berit Solback, som flyttade in här för ett år sedan. Då hade hon stått i kö sedan 1999. 

I dag är hon i det gemensamma sällskapsrummet och broderar på en julduk. Runt henne sitter en grupp kvinnor som träffas här och handarbetar varje onsdag. Gunilla Eriksson är ny i gruppen. Hon och maken har nyligen lämnat villan och flyttat hit efter 18 år i kö. 

– Vi är 71 och 74 år och vi var trötta på huset. Våra närmaste bor inte här, barnen är i Stockholm och Göteborg. Vi ville ha gemenskap, säger hon. 

Gemensamma måltider

Nu är hon med i matrådet och i stickgruppen. På kvällarna lär hon känna personerna som bor här. 

– Det är en hel del underhållning här, mycket skoj och skratt, säger hon. 

Varje dag utom på lördagarna är det gemensam middag för alla boende. Om man inte ska äta anmäler man det till köket. Annars är man saknad. 

– Då försöker man få tag på personen för att ta reda på vad som har hänt. Om personen har avlidit blir den inte liggande, som i sådana där fall som man kan läsa om i tidningen. Och om någon har ramlat kan den snabbt få hjälp. Det är en trygghet, säger Sigrid Larsén som tillhör veteranerna i gänget efter 21 år i huset. 

Och hon får medhåll från Ingrid Malmsten som har levt här i elva år. 

– Barnen som inte bor här tycker att det känns skönt och tryggt att jag bor här, säger hon.

I huset finns ett gym, ett bibliotek, en lokal som kallas slottskällaren och inte minst ett hobbyrum med vävstol och symaskin. 

– Där är vi några som har en hobbygrupp på måndagar, berättar Birgit Löwnertz, som dagligen handarbetar och tillverkar olika saker. 

Växer långsamt

Seniorerna som bor här har tillgång till läkare, sjuksköterska och fotvård. Det finns även en vaktmästare och annan personal som håller i vissa aktiviteter. Men det är inte ett vårdboende. Tanken är att du ska orka delta i aktiviteter och kunna äta middag i matsalen varje dag.

– Hit ska man flytta när man är pigg och fortfarande orkar få glädje av ett sådant här ställe, säger Birgit Löwnertz.

– En del väntar nog för länge med att flytta, säger Gunilla Eriksson.

– Fast de boenden som finns i dag räcker inte till. Om det hade funnits fler sådana här ställen så tror jag att fler skulle flytta och många villor och andra bostäder skulle bli lediga, säger Berit Solback. 

Stiftelses fastighetsbestånd har växt. Det som började med ett gult stenhus på Söder är nu sju fastigheter med totalt nästan 200 lägenheter på tre olika platser i Örebro. Ulla-Greta Broman, 95 år som har bott här i 26 år har sett stora förändringar genom åren. 

– När jag flyttade in var det bara 40 personer som bodde här, och vi var som en stor familj. Alla kände varandra. Nu är det dubbelt så stort och över 80 personer här. En ny generation har kommit hit, säger hon.