Emilio Tångeberg, 9, inspekterar pepparkaksformarna med grisar, krokodiler och andra djur. Så tar han över kaveln från Maria Hüneke och kavlar noggrant degen för att pepparkakorna ska bli lagom tunna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag vill ha glögg med tacosmak. Finns det?

Det är första gången som Emilio deltar i en träff med "Tillsammans för Uppsala". Mamma Karin och lillebror Simon hjälper till att stansa ut pepparkakor ur degen medan Maria Hüneke vispar kristyr till rätt konsistens, droppar i karamellfärg och häller ned i små spritsar.

Det är fortfarnade precis i början av pepparkaksbaket och folk börjar efter hand droppa in i det lilla köket. I vanliga fall håller Tillsammans för Uppsala inte till inne i stan som i dag.

De regelbundna träffarna, Tillsammanscaféet, brukar hållas i Gottsunda och när det hålls andra aktiviteter flyttas de runt mellan privata hem och föreningslokaler runtom i Uppsala.

Motståndshandling mot rasism

Tanken med nätverket är att skapa en plats för möten och integration, som ett slags motståndshandling mot rasism. Man bakar peppar­kakor, firar iranskt nyår, ­demonstrerar och diskuterar tillsammans.

Maria Hüneke berättar att hon blev nyfiken på nätverket när hon träffade några tjejer på stan som hade Tillsammans-tröjor på sig.

– För mig har det varit en chans att träffa människor som jag kanske inte hade träffat annars. De flesta jag känner är vänster, queer och akademiker. Jag ser det som ett sätt för mig att möta andra perspektiv också.

Robert Harlin, som också är aktiv i gruppen, säger att han uppskattar det spontana upplägget.

– Vi är ingen formell förening med stadgar och styrelse och man kan engagera sig så mycket man vill. Oftast samlas vi bara för att fika och prata.

På cafétillfällena i Gottsunda brukar flera pensionärer ansluta. En annan grupp som kommer är nyanlända med sina familjer och ibland asylsökande. Kärnan i gänget är liten, men ändå blir det stora träffar.

I dag väntar Maria Hüneke på en grupp afghanska ungdomar som ska ansluta senare.

Ledde till nya evenemang

"Tillsammans för Uppsala" startade i samband med att moskén i Uppsala attackerades med en brandbomb för två år sedan. Motreaktionen blev en ”kärleksbombning”, som sedan ledde vidare till nya evenemang. I dag har initiativtagarna till gruppen flyttat till nya städer, men projektet lever kvar.

Både Maria Hüneke och Robert Harlin tycker att det är olikheterna som är spännande med mötena och att det ofta blir diskussioner mellan människor som har olika åsikter.

– Men det blir inte dålig stämning, även om vi tycker olika.

– Jag hade en gång en diskussion med en bokstavstroende muslim, som tyckte att jag också borde vara det. Vi kom väl inte så långt den gången, men nästa gång fokuserade vi på något annat när vi pratade och fick en ganska bra kontakt. Man måste inte alltid fokusera på olikheterna, säger Maria Hüneke.

– Själv märker jag att jag ofta har trott att vi som träffas ska vara mer olika varandra än vad vi är när vi väl pratar med varandra. Och det är ju det som är tanken.

Positiva erfarenheter

Karin Tångeberg, som är mamma till Emilio och Simon, berättar att hon har positiva erfarenheter av andra integrationsprojekt i Uppsala och att det är därför de har kommit till pepparkaksträffen i dag. Hon jobbar vanligtvis som boendestödjare på ett HVB-hem och förklarar att det ena har gett det andra.

– Jag har till exempel varit med i projektet ”låna en Uppsalabo”, där man träffade nyanlända personer på Stadsbiblioteket. Det var ett väldigt bra initiativ.

Höjdpunkten i Maria Hünekes engagemang så långt var när Tillsammans för Uppsala lämnade in namnlistor till kommunfullmäktige, som hade gått runt och undertecknats på ett flertal av gruppens caféträffar och i många olika sammanhang. Uppropet handlade om att låta afghanska ungdomar stanna.

– Då kändes det som om vi påverkade, och att vi gjorde det tillsammans med dem det gällde.

Emilios pepparkaksfigur tappar huvudet och han sätter fast det under armen på den. Snart börjar en välbekant doft sprida sig i det allt mer sorliga köket.

Nasser, kristen flykting från Irak som har levt i Tyskland i många år, är glad över att kunna prata tyska med Maria Hüneke.

– Jag är van vid pepparkakor. I Tyskland har de stora julmarknader med pepparkakor och glühwein, säger Nasser.

– Men hemma brukade vi alltid göra anka till jul.

”En massa skratt”

På väg ut från huset möter jag ett helt gäng ungdomar i porten. I ett mejl skriver Robert Harlin senare att träffen har artat sig till något av det bästa som han har varit med om inom "Tillsammans för Uppsala". ”Det blev en massa skratt och spännande samtal.”