Saida har skrivit upp sig två gånger. 

Först säger hon att det är hemligt vad hon ska göra, men till slut avslöjar hon:

– Jag ska sjunga. Och sedan ska jag få alla att skratta, jag ska säga skämt. 

Vad hon ska sjunga har hon ännu inte bestämt. Det står mellan några olika låtar, men troligt är att det blir något av Taylor Swift.

– Jag är Swiftie. Är du också det?

Vi är på Stockholms stadsmissions kollogård Stenfasta. Det är femte och sista heldagen på det här kollot. Alla deltagare har orangea flytvästar på sig och vi är på väg ner till sjön, för i dag står det båttur på schemat.

Också Saida har orange flytväst. Men hon har fullt fokus på ikväll:

– Jag tror att det blir ”Cruel summer”. 

Hon funderar lite.

– Eller ”Shake it off”.

Från senior till barn

Stenfasta är en kollogård som funnits i Stockholms Stadsmissions ägo sedan 1918. Här har olika slags verksamheter bedrivits genom åren, bland annat ett seniorkollo.

 Men nu är det familjekollo. 

Familjekollo innebär, precis som det låter, att inte bara barnen, utan hela familjen åker på kollo.

I sommar är det sex kolloperioder och två grupper är här parallellt. Sammanlagt kommer 336 deltagare att besöka gården. 

Dagarna på Stenfasta är fyllda av aktiviteter för både vuxna och barn: femkamp, fotboll, skattjakt, bad. Detta varvas med några ”lugna timmar” här och var.Familjerna bor i stugor och alla måltider äter man tillsammans i matsalen.

Kollot är helt gratis och tanken är att familjer som annars inte kan åka iväg under lovet ska få en möjlighet att byta miljö och skapa minnen tillsammans.

Finns det något somrigare än smultron och blåbär?

Sommaren är extra tuff för föräldrar som redan kämpar med ekonomin, berättar Emmelie Lund, projektledare för Stockholms stadsmissions kolloverksamhet. Det är utebliven skollunch, men också många tomma dagar. 

– Det blir jättetufft i så många veckor. Och speciellt om man bor trångt, att sitta i en etta med flera barn eller i en delad lägenhet där man hyr ett rum. 

Men det är inte bara den ekonomiska biten som kan vara tuff. De som kommer hit är ofta familjer som saknar sociala nätverk, som inte har släkt och kanske inte heller några vänner.

– Här kan de bredda sina nätverk, lära känna nya vänner, på ett nytt sätt, som de kan behålla när de kommer hem sen.

Vill ge barnen det han inte fick

Grusvägen som leder ner till sjön är kantad av smultron. När vi kommer fram börjar några av barnen springa mot en liten sandstrand.

I slänten ovanför ligger vita villor med utsikt mot vattnet. I vattnet: gula näckrosor. 

Abdi säger att fem dagar är för lite.

– Sex, sju dagar vore väldigt bra. Sedan går man ju tillbaka till sitt liv.

Han är här med sina två barn, och både han och de tycker att det har varit jättebra. Det enda som saknas är en basketkorg, annars är allt perfekt: aktiviteterna, maten, de andra kollodeltagarna. 

– Och de som jobbar här. Jag kan inte förstå hur någon kan bli som familj på fem dagar. Det är speciellt.

Själv har han ingen annan än sina barn. Han växte upp i Somalia och förlorade båda sina föräldrar tidigt. 

– Jag gick igenom ett helvete, säger han.

Men han tycker att det är svårt att prata om barndomen. På grund av panikångest och PTSD från den tiden kan han inte jobba i dag. 

– Du vet när man är ensam i världen, då blir man deprimerad. Man blir ledsen.

Barnen är hans fokus nu. Han vill ge dem det bästa liv han kan, se till att inget av det som hände honom händer dem. Därför är han glad att de kunde åka hit.

– Men när jag tänkte på kollo tänkte jag att de skulle ha hästar. Jag tänkte mig en bondgård. De borde ha en åsna i alla fall.

Ja, eller några katter kanske?

– Nej, jag hatar katter. Jag har blivit attackerad av katter, jag är rädd för katter. Jag vet inte hur katterna i Sverige är, men katterna i Somalia är inte snälla.

”I princip ett omättligt behov”

914 personer ansökte om att få åka på Stockholms stadsmissions familjekollon i sommar. Vissa sökte för första gången och andra hade sökt flera år i rad.

Man ansöker genom att fylla i en blankett. Vilka som får åka avgörs genom lottning. I sommar är det 336 deltagare som kommer hit. Emmelie Lund berättar att det brukar vara just ungefär en tredjedel av dem som söker som får plats. 

– Men det finns i princip ett omättligt behov. 

De som inte får åka på kollo brukar kunna erbjudas någon annan aktivitet. Vad det blir ser lite olika ut olika år, eftersom Stockholms stadsmission är en gåvofinansierad verksamhet. Det kan till exempel vara besök på Skansen eller på Gröna Lund. 

Johanna är ensamstående trebarnsmamma och väldigt glad för att hon fick vara här i sommar. Medan vi väntar på båten sitter hon vid ett bord med en av sina döttrar.

– Man kan inte betala en resa med barnen, men det här är gratis. Det var roligt för barnen. 

Hon tittar på sin dotter.

– Hon vill inte åka hem. Hon vill vara här. Hon älskar det här kollot.  

Själv tycker hon också att det har varit skönt att vara här. Dels att träffa nya vänner, dels att få koppla av. Här behöver hon inte handla mat, inte laga mat, inte ens tänka på mat. 

– Och personalen är jättesnäll. De vaktar barnen ibland och så får mammorna vila lite.

Just återhämtning för föräldrarna är något som Stockholms stadsmission har satsat extra mycket på i år, berättar Emmelie Lund. 

– Vi har lagt in fler lugna timmar per dag. Så att man får landa och ha lite tråkigt emellanåt. De här små barnen kan fastna för en skalbagge på gräsmattan, och så föräldrarna som sitter och dricker kaffe och pratar med varandra. 

Ingen att kontakta i nöd

Båten är lite försenad och fler och fler hoppar i och badar så länge. 

– Det kommer en ganska liten båt. Två ledare, Frida och August, är och hämtar den och sedan kommer de att komma här. Ja, det är en ganska liten båt. Men det är en båt. 

Kolloföreståndaren Lotta Åkerblom vänder sig mot båtbryggan bredvid stranden. Där ligger några andra båtar förtöjda.

– Man skulle ju önska att jag skulle kunna säga att det var en sådan. Att den var lite större. Men det är den inte. 

Det här är tredje sommaren hon jobbar på Stockholms stadsmissions familjekollo. Hon har tidigare jobbat på andra kollon, på Barnens ö. Men det här är en annan sak.

– Skillnaden är att de här gör grejer som de aldrig någonsin gjort. Det är inte så ofta man har mamma eller pappa med sig på fotbollsturnering eller båttur.

Och för många som kommer hit är det här den enda möjligheten att göra något sådant här.

– Det är ingen som har ett landställe. De har inga far- eller morföräldrar. Alla har inte någon att skriva upp som man ska ringa om olyckan är framme. De har ingen. Så det är väldigt annorlunda, säger Lotta Åkerblom.

– Nu kommer den! ropar ledaren Jessica Kristic och pekar mot en udde. 

Och där kommer den äntligen: båten. 

Fiskespö med pinne och tråd

Eftersom det ju är en liten båt kan man bara åka några i taget. Deltagarna har delats in i grupper och grupp efter grupp ger sig ut.

Under tiden leker de andra vid stranden. 

Och Aisha berättar om discot i går kväll: de hade hängt upp ett lakan.

– Och vi hade ett fiskespö, men inte ett riktigt, det var en pinne, sen en tråd. Och man kastade så. 

Hon visar hur man kastade snöret över lakanet i hopp om att få napp.

– Sedan dansade vi och fick chips och saft och godis. Det var jätteroligt. 

Alla fick vara med och önska musik, man fick skriva upp sin låt på ett papper. 

– Jag önskade en indisk sång. Vi alla dansade. Min familj och min bror och min brors kompis och alla. 

Men det är inte bara discot som varit bra. Aisha har också tyckt mycket om maten. Och det ska bli roligt att åka båt när det är hennes tur.

På sommaren, när hon inte är här, brukar hon gå och bada, men mest brukar hon cykla. Och nu har hennes bror precis köpt en elsparkcykel, så de brukar åka omkring tillsammans.

– Så vi går ut, vi cruisar till Vällingby och köper grejer, kanske äter något.

Umgås på egna villkor

För att nå de allra mest utsatta grupperna i samhället jobbar Stockholms stadsmission mycket med att skapa en trygg miljö inför sina kollon. De informerar, delar ut packlistor, hjälper till om det är något familjerna inte har. 

Det här bygger en tillit och gör att även familjer som kanske inte har så stort förtroende för myndigheter söker sig till Stockholms stadsmissions kollon. 

Flera av familjerna som åker på kollo är personer som Stockholms stadsmission redan genom sina mötesplatser har haft kontakt med. Den öppna verksamheten, med aktiviteter och träffar, skapar ett förtroende.

– Man får komma och bara vara och umgås på sina egna villkor, säger Emmelie Lund.

Kollot kan få familjer att känna sig ännu tryggare med Stockholms stadsmission som organisation, vilket kan få föräldrar att våga berätta om det som är svårt och be om hjälp. 

– Det kan vara att man lever i en våldsam relation som man vill ta sig ur. Eller så kan det vara att man har det supertufft ekonomiskt och att man inte får till det i kontakten med olika myndigheter, försäkringskassan och socialtjänsten och sådär. Saker som kan kännas skamfulla att ta upp annars.

Men Stockholms stadsmissions kollon är också tänkta att fungera som en sorts språngbrädor. För det är många av dem som kommer hit som även har rätt att söka andra fritidsaktiviteter eller kollon, till exempel genom Stockholms stad.

Emmelie Lund berättar att de som åker på kommunens kollon ofta är personer som bor i innerstan och som har föräldrar som har det ganska bra ekonomiskt.

– Medan de barnen som vi möter kanske skulle ha ännu större behov av det. Men de vågar inte åka, eller så får de inte åka för sina föräldrar för att det är så okänt och man vet inte riktigt vad det är. Men har man varit på våra kollon så känner man till konceptet. 

För det är många som behöver stöd, inte minst just nu. Emmelie Lund menar att det skulle behöva göras mer, för inte heller Stockholms stadsmission når alla. 

– Men det är alltid en balans mellan hur mycket civilsamhället ska göra kontra hur mycket kommunen ska göra. Det här ska ju vara ett komplement till det som finns i samhället. Drömmen skulle väl vara att det inte behövs alls. Att det inte finns en utsatthet i samhället. Men så ser det ju inte ut.

Tänker du att samhället borde göra mer?

– Ja men det skulle vara drömmen. Att samhället kan göra mer och att fler inkluderas och kan få den hjälp de behöver.

Vill ha kollo året om

När det är lunch är det dags att gå tillbaka till kollogården. Saida stannar på vägen och plockar både smultron och blåbär. 

– Jag önskar att det var kollo hela året, säger hon.

Igår gjorde de två blåbärspajer med blåbär som de plockat själva. Men här är det mest smultron:

– Jag har aldrig plockat så här många smultron i hela mitt liv. Och man behöver inte betala ett dugg.

På dörren in till matsalen finns lappen där man skriver upp sig inför kvällens talangshow. Hon pekar. Där står hennes namn, två gånger. 

Hon är inte speciellt nervös, för hon har stått på scen förut. 

När hon blir stor vill hon hålla på med musik, bli artist. 

Som Taylor Swift?

– Ja. Men bättre.

Johanna heter egentligen något annat. Kollodeltagande barn och föräldrar presenteras i texten bara med förnamn efter önskemål om anonymitet från Stockholms stadsmission.