När rapporten gjordes, var hennes son Edward åtta år. Till skillnad från tidigare generationer hade Edward tillgång till mer. Han fick pianolektioner, åkte skidor, hade en studsmatta i trädgården och åkte på regelbundna semestrar, men på grund av brist på tid och mängden trafik rörde han sig bara 300 meter från sitt hem utan vuxen. Vicky Grant resonerar i rapporten kring familjens ekonomiska utveckling och allt de har tillgång till idag.

”Men jag är inte säker på att vi har rikare liv”, konstaterar hon.

Gå själv till parken?

Cezary Anish Bose växte upp i Polen med en ensamstående och heltidsarbetande mamma. Hans barndom präglades av fri lek ute med kompisarna från tidig ålder, och han har blandade minnen.

– Många av mina kompisar hade ännu mer frihet och vi hade kul, men ibland hände det saker som att någon gjorde illa sig eller att vi bråkade med varandra och det var inte alltid som våra föräldrar fick veta vad vi hade gjort. Det är inte super kanske, om man inte vet vad som hänt ens barn under dagen.

Idag bor han i Skarpnäck i södra Stockholm. Hans äldsta dotter Sasha-Lo är sju år. Hon får sedan hon var sex år leka själv på gården utanför deras hus, och de pratar om att hon ska få gå till parken som ligger fem minuter bort från bostaden.

– Då måste hon gå över en bilgata och det klarar hon säkert, och skulle hon gå med en kompis skulle det vara okej. Jag tror att det handlar väldigt mycket om ovana, det krävs inte mycket för att vi ska välja att inte lämna henne med det. Jag tror helt enkelt att vi måste träna, både hon och vi föräldrar.

Fri lek slår allt

När Cezary Anish Bose själv var åtta år hade han en bestämd tid som han skulle vara hemma, men inte så mycket andra regler.

– Vi har pratat om att ge Sahsa-Lo en telefonklocka, men då blir frågan vad den kostar och vad som händer om hon springer runt med den.

Att tillgodose Sasha-Los behov av lek och rörelse utan att låta henne leka fritt är egentligen inte möjligt, säger Cezary Anish Bose. I familjen finns också småsyskon, och Sasha-Los behov är ofta inte de samma som deras.

– Visst skulle vi kunna styra upp aktiviteter så att hon rör sig tillräckligt, men det kan aldrig tävla mot den spontana leken, den fria leken erbjuder så mycket mer. De måste öva på att komma överens, hitta en plats i gruppen och hitta på saker på sätt som alla vill vara med på. Dessutom tränar de på att känna sig trygga, det kommer inte bara finnas där en dag utan det måste de träna på.

– Egentligen begränsar vi dem från att utveckla sin självkänsla och sin självständighet om vi inte låter dem vara ute själva.

Istället för att begränsa sina barn tror Cezary Anish Bose att det bästa är att försöka prata och hitta sätt att göra utevistelsen utan vuxna möjlig. De har till exempel bestämt en plats som Sasha-Lo ska be om hjälp att hitta om hon går vilse, och de har pratat om att be en vuxen som ser snäll ut om hjälp om det behövs, helst någon som själv har barn.

– Samtidigt tror jag inte att det är farligare nu än förr, jag tror bara att vi är mer medvetna om vad som händer. Men det är ju inte vilda västern ute, de flesta vuxna är snälla och hjälpsamma människor.

”Inte alls samma frihet”

Niclas Sjöberg växte upp i Vällingby i västra Stockholm. Han minns att han sprang mellan gårdarna, cyklade till kompisar och rörde sig över stora ytor när han var barn.

– Jag kanske har en rosaskimrig, nostalgisk bild av hur tryggt allt var, men jag tror inte att det är farligare idag egentligen. Jag är kanske oroligare än vad som egentligen är rimligt.

Idag bor han i Stockholms innerstad med sin fru Anna Krohn och deras barn Harriet  som är nio år, och lillebror Gunnar som är sex år. De får inte röra sig över lika stora områden som han själv fick.

– De har inte alls samma frihet som jag hade. Jag tror att trafiken är den enskilt största faktorn för mig, säger han.

Anna Krohn är uppvuxen i samma område som familjen bor i idag.

– När jag var i Harriets ålder sprang jag omkring här själv, både på trottoarerna, de andra gårdarna och parkerna. Men det ser inte ut så idag, de flesta föräldrarna släpper inte ut sina barn själva.

Båda säger att de vill hitta en bra balans, de vill inte vara varken först eller sist med att låta sina barn göra eller få nya saker.

– Överlag är vi nog försiktiga med saker som vi vet kan påverka deras sociala kretsar, vi vill inte vara först med att öppna upp för något som kan ställa till det mellan vännerna, samtidigt som vi inte vill hålla våra barn tillbaka, och så tror jag många tänker, säger Niclas Sjöberg.

– Jag har tänkt att jag skulle känna mig tryggare att släppa iväg henne om hon hade en gps-klocka, samtidigt vill jag inte att hon ska behöva det. Då håller jag henne hellre närmare, säger Anna Krohn.

Måste få möta livet

Johanna Andersson bor i Stockholmsstadsdelen Hägersten tillsammans med sin man och deras två barn. Hon tänker mycket på vikten av rörelse eftersom hon arbetar som skolsköterska. Hennes son som är nio år får cykla till en fotbollsplan som ligger en bit bort, och hennes sexåring får leka ute själv bara hon kan se henne.

– Jag skulle önska att det var som när jag själv var liten, att de kunde få cykla iväg och så, men så är det inte riktigt idag. Vi kan inte låta barnen cykla till kompisar som bor en bit bort.

Hon tror att många föräldrar begränsar sina barns rörelsefrihet av omsorg och vilja att skydda sina barn.

– Vi vill ju göra allt för dem, men jag tror att vi måste komma ihåg att det positiva överväger det negativa. Det hör till att man får skrapsår, det är inte farligt att ramla och slå sig och det lär sig barnen också att man gör. Självklart ska de lära sig att ha respekt för samhället och trafiken och förstå att det kan hända saker, men vi måste förbereda dem. De kommer ändå möta livet.