De trivs här, pratar glatt om sommaren, att de hittat en fin badplats bara en cykeltur bort. Men sommaren har inte bara varit bekymmerslösa bad.  Den har också bestått av en hel del oro.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

– Först när gymnasielagen kom kändes det väldigt bra, som att vi kanske kommer kunna stanna nu. Men sen förstod vi att det inte alls är säkert. Många partier vill ta bort den. Ingen vet hur valet kommer gå, men det känns oroligt, säger Mehdi Rezai.

Både han och Zabihullah har fått avslag på sina asylansökningar. Men gymnasielagen skulle kunna göra att de ändå får stanna. Båda var 16 år när de kom till Sverige, och båda läser nu på nationella program på gymnasiet i Lysekil. Mehdi läser byggprogrammet, och Zabihullah industri. De vill inget hellre än att få stanna i Sverige.

– Gymnasielagen är sista chansen. Vi säger inte gymnasielagen, vi kallar den sista chansen, säger Mehdi.

Ovissheten om vad som ska hända är påfrestande.

– Jag tänker på det hela tiden. När man är ensam, när man ska sova, när man inte kan sova, då tänker jag på den här situationen, säger Zabihullah.

Lagen underkänns

Olika domstolar har gjort olika bedömningar – två av fyra migrationsdomstolar har underkänt den nya gymnasielagen och menar att de inte kan använda den. Nu är det upp till Migrationsöverdomstolen att avgöra om lagen går att tillämpa eller inte. Men Mehdi och Zabihullah tycker att det mest oroande ändå är den ovissa utgången i valet. SD och samtliga borgerliga partier förutom Centerpartiet vill ha bort gymnasielagen.

– Sverigedemokraterna kan bli jättestora, om dom får vara i regeringen så blir det svårt för oss. Då kommer vi aldrig få stanna. Fast det känns osäkert även om någon annan vinner, säger Mehdi.

Mehdi och Zabihullah är två av runt 9 000 unga som berörs av gymnasielagen. Och de är långt ifrån ensamma om att oroa sig. Enligt Rädda barnen har en majoritet av alla sommarens samtal till deras särskilda stödlinje för nyanlända och asylsökande rört lagen. Osäkerheten kring lagen innebär en plågsam väntan, säger Eva Harnesk, verksamhetsledare för stödlinjen, till Aftonbladet.

– Under tre år har vi sett hur ovissheten om framtiden i Sverige påverkat de här ungdomarna. Förväntan har bytts mot maktlöshet. Gymnasielagen blev ett väldigt stort hopp för många, men det vi sett i sommar är att det blivit ännu en tärande situation.

Även pojkarna i prästgården i Bro tärs. De pratar inte så mycket om det med varandra, om tankarna som far runt, oron. Att de delar den vet de ändå.

– Man försöker att tänka på annat, men när man sitter ensam, det kommer alltid upp i hjärnan. Det är tre år som jag väntat på ett beslut. Jag har respekt för Sveriges lagar, att det tar tid. Får jag stanna är jag jättetacksam, får jag inte det är jag ändå tacksam, för jag har haft det bra här. Men den här väntan, den gör ont, säger Mehdi.

Mehdis föräldrar är födda i Afghanistan, men själv har han växt upp i Pakistan. Som många andra av de afghaner som flytt sitt hemland tillhör han folkgruppen hazarer. Det gör Zabihullah också. Han har dock levt sina första 16 år i Afghanistan, där han fortfarande har sin familj. Men ingen av dem kan tänka sig en framtid i landet.

– Det är krig där, människor dödas varje dag. I min hemby finns privata problem också som gör att jag inte kan åka tillbaka, säger Zabihullah.

Även om de tycker att mycket är bra med Sverige, har de svårt att förstå den hårda migrationspolitiken. Framförallt varför människor som bidrar till samhället inte får stanna.

– Det gör ont i mig. Jag vet sådana som jobbar och betalar skatt och som kan hjälpa samhället och som ändå fått avslag. Och vi är många som är unga, som redan har fått jobb och kan bidra länge, säger Mehdi.

Själv jobbar han extra inom hemtjänsten, och Zabihullah sommarjobbade som diskare på en restaurang. Om det inte vore för att de faktiskt har fått avslag på sina asylansökningar tror de att de haft en ljus framtid här. Att de skulle kunna bidra till det samhälle som de på många sätt börjar känna sig som en del av.

– Det är bara det vi vill, hjälpa samhället och få leva här i lugn och säkerhet, säger Zabihullah.

Vad som händer om gymnasielagen rivs upp och de inte får stanna i Sverige orkar de inte tänka på. Men de vågar heller inte drömma om en framtid här.

– När jag kom till Sverige för tre år sedan hade jag drömmar. Jag tänkte att jag ska bli politiker, skaffa familj, kanske få hit mina föräldrar och syskon. Ha ett bra och liv och inte behöva vara rädd. Nu är den enda drömmen att jag inte vill dö, säger Mehdi.

Fotnot: Zabihullah vill inte vara med på bild, och vill inte ha sitt efternamn med.