I den storslagna byggnaden med gul fasad har en viktig del av Sveriges kvinnohistoria skrivits mellan åren 1925 till 1954. Åren efter kvinnors nyvunna rätt att rösta fick flera tusen kvinnor nämligen också lära sig hur man kunde förvalta denna rättighet på medborgarskolan Fogelstad.

Och arvet lever vidare. Charlotte Signahl är en av initiativtagarna till stiftelsen Fogelstad, som efter mycket om och men lyckades köpa ut Lilla Ulfåsa efter att den lades ut till försäljning för 7 miljoner kronor.

– När annonsen lades ut var det många som skrev att det var synd att det inte går att köpa, synd att det är ett privathus. Och jag är så fruktansvärt trött på människor som tycker synd om sig själva, så där någonstans skrev jag att ”men det är väl bara att försöka – hur svårt kan det vara”, säger Charlotte.

Räddande delfiner

Det är ord som hon emellanåt har ångrat bittert. Även om Facebookgruppen som startades till stöd för insamlingen växte och en hel del symboliska byggstenar såldes så rasade budgivningen snabbt iväg.

En skådespelare som vill vara anonym klev då in och köpte huset med en plan för att den nybildade stiftelsen skulle få mer tid på sig att samla pengar. Men det visade sig vara svårt för stiftelsen att söka bidrag och få donationer när de inte ägde huset själva, så Fogelstadgruppen tog nya krafttag – och banklån – och kunde sommaren 2020 till slut köpa loss huset.

– Det är fantastiskt hur många enskilda individer som gjort insatser, utan dem hade det fallit. Det är fascinerande, för helt plötsligt är det någon som ringer upp och frågar: Behöver ni det här?  Det har kommit många delfiner, ett helt stim faktiskt, säger Charlotte och refererar till Fogelstads symbol, den blå delfinen som ”räddar en simmande till land”.

Efter decennier som privatägd sommarbostad var huset i Fogelstad i behov av renovering. Trädgården måste rensas, taket bytas, skorstenen muras om, rummen möbleras och en stor del av övervåningen renoveras för att huset ska kunna användas som kursgård igen.

– Just nu sker historia! skojar Charlotte. Toaletten fungerar.

Stiftelsen fick också i början på maj i år en miljon kronor i byggnadsvårdsbidrag av länsstyrelsen i Sörmland. Efter det lossnade donationerna, vilket gör att det på riktigt går att se en framtid för ett levande Fogelstad.

Körde in bilen på kontoret

Men att återställa husets skick till ”så som det var” är en omöjlighet enligt Charlotte, eftersom mycket i huset förändrades under de 30 år som kvinnorna höll till här. Fogelstadskvinnorna var heller inte särskilt måna om att bevara huset som något kulturellt minnesmärke. När de till exempel behövde ett garage bröt de upp väggen till inspektionskontoret och körde in bilen där. I det gamla biblioteket finns däremot originaltapeten kvar, men inte originalkakelugnen.

– Skälet till det är att Honorine Hermelin och Elisabeth Tamm som var supertajta blev jävligt osams en gång. Honorine sa att nu flyttar jag härifrån, du får sköta den här skolan själv och Elisabeth Tamm som insåg att hon inte kunde sköta skolan själv frågade: Vad ska jag göra? Och Honorine sa: ”Du ska plocka ner den vackraste blåa kakel­ugnen från det stora huset och så ska den placeras här”, berättar Tjia Torpe.

Rektorn Honorine Hermelins släkting Isabella Hermelin och Clara Waller, släkting till Elisabeth Tamm, bjöds in av Charlotte Signahl och ingår nu i det nya Fogelstad.

Här och var har hinkar ställts ut för att fånga upp vattenläckor i taket. Men ett år efter köpet har undervåningen nästan blivit färdiginredd med loppisfynd, sådant som har plockats från tippen och saker som avvaras från grannar och vänner.

– Ju fler kockar desto bättre soppa gäller här, menar Tjia.

”Kunde gräla utav bara helvete”

Den attityden hade även medborgarskolan som på sin tid gärna bjöd in kursdeltagare och föreläsare från vitt skilda politiska ideologier, samhällsklasser och kunskapsfält. Både Liberala kvinnoförbundet och Svenska kvinnors vänsterförbund bildades av Fogelstadkvinnor. Samtidigt fick gården frekventa besök av personer som författaren Moa Martin­sson, konstnären Siri ­Derkert och den sovjetiska kommunisten Alexandra Kollontaj.

– De kunde gräla utav bara helvete, men sedan blev de sams. När de hade sina kurser var det  främst arbetarkvinnor från Norrköping och akademiker från Stockholm som fick bo ihop för att verkligen utmana. Det var inte så att akademikerna var fördomsfullast alltid utan det gick åt båda håll. Det var nog en del som tänkte ”din jävla överklasskärring, du ska inte tro att du är något” och så där va. Det var väldigt konfrontativt för att man ville att det skulle uppstå friktioner och diskussioner, säger Tjia.

Tjia Torpe kom in som ordförande efter att huset köpts av Fogelstadstiftelsen. Men hennes engagemang för Fogelstad startade i unga år efter att ha fått berättat för sig om hur hennes farmor, som kände Honorine Hermelin, var en av de kvinnor som förbjöds komma till kursgården för sin man.

Ville skapa en bättre värld

Hon bläddrar i ett sånghäfte som användes flitigt på Medborgarskolan och får ett annat ljus i ögonen när hon berättar att Fogelstad också varit en stor personlig inspirationskälla för henne som lärare.

– Jag är övertygad om att det är ett vinnande koncept att få med hjärtat, hjärnan och handen. Jag byggde en högstadieskola efter det här konceptet i Stockholm som heter Björk­hagens skola. Folk frågar: Är det Walldorf, är det Montessori? Nej det är Fogelstadspedagogik.

Isabella Hermelin som också haft engagemang för Fogelstad och den kulturförening som fortfarande är aktiv sedan 25 år, menar att det förutom kvinnofrågan fanns många prin­ciper som Fogelstadkvinnorna ­kämpade för.

– De hoppades till stor del på att när kvinnorna väl skulle komma in i politiken skulle det skapas en bättre värld, säger hon.

En kursdag på dåtidens Fogelstad innebar förutom diskussioner om klass och sociala rättigheter både kreativitet, gymnastik och idéer om hållbarhet och fred.

– Det var ett enormt freds­projekt som startades mellan krigen av bland andra Elin ­Wägner och Elisabeth Tamm. Hela eko­login stod Tamm också för. Inget av modernitet skulle det vara, hon var emot traktoriseringen och konstgödsel och anställde kvinnliga ladugårdsmän.

Till viss del har Fogelstadskvinnorna också blivit uppmärksammade som pionjärer för det ”queera”, där bland annat Honorine Hermelin och Elisabeth Tamms vänskap beskrivits med romantiska förtecken. Men Isabella Hermelin menar att något sådant i alla fall inte talats om i släkten.

– Alla mina fastrar var ensamstående men inte lesbiska och Honorine gifte sig också med Vilhelm Grönbeck på ålderns höst. Sedan var det väldigt intimt, de hade nära relationer och kanske sa ”älskade, söta du”, ett språkbruk som inte var sexuellt utan mer som en intim relation. Men jag tror att tolkningen av det där också beror på vad man vill använda arvet till. En del är övertygade om att de var lesbiska, för att det är en styrka och något man vill identifiera sig med.

”Vi hade inga käppar”

Honorine Hermelin var redan 75 år när Isabella föddes och hon har därför inte så många minnen av sin släkting.

– Men jag kommer ihåg när hon fyllde 90, då var jag 15 år och var med på hennes kalas. Jag minns det som en hel sal med jättegamla kvinnor med käppar och de hade de mest fantastiska hyllningstalen till Honorine så att till och med jag som 15-åring kunde uppskatta dem. Jag minns också att jag många år senare var uppe och hälsade på Margareta Larsson som var en av kvinnorna som varit med på festen och berättade om mitt minne för henne, om hur fantastiska talen var, och hon blev så förnärmad: Vi hade inga käppar!, sa hon bara.

Nästan 3 000 kvinnor skolades genom åren på Fogelstad.

– Även om Sverige inte var så tidiga med kvinnlig rösträtt är det en del som hävdar att Sverige ändå snabbt drog om många länder i jämställdhetskampen på grund av massiva utbildningsinsatser, bland annat från Fogelstad, säger Charlotte Signahl.

– Många blev också aktiva politiker, journalister, författare, och konstnärer, en anonym kursdeltagare sa ”Jag kom hit som ett ingenting och cyklade härifrån som en människa”, fyller Tjia Torpe i.

Det lyssnande samtalet

Bredden i vad det nya Fogelstad ska stå för och vilka deltagare som ska bjudas in på vänföreningens kommande kursdagar ska likna det gamla Fogelstad, men också gå ett steg längre.

– Vi måste jobba med att dra hit många olika slags deltagare. Det kan inte bara vara de som ­redan känner till det som ­kommer, säger Charlotte.

Säkerligen kommer folk också att ryka ihop på grund av olikheterna även i nutid. Men det är bara en bra utmaning, menar Tjia Torpe.

– Det viktigaste som jag ser är att ha det lyssnande samtalet och platsen där vi kan prata klart utan hat och hot. Idag är allt så polariserat, säger hon.

Men den enade biten i Fogelstad att det är kvinnor som ska få ta plats, även om män också är välkomna. Trots en lång och stark utveckling för jämställd­heten i Sverige är det många kvinnor som fortfarande inte vågar höras och synas. Enligt ­Isabella Hermelin kan en målgrupp som kan få nytta av den nya medborgarskolan vara utlandsfödda kvinnor.

– Ibland kan kvinnor från andra länder än Sverige jäm­ställas med dåtidens textilarbetare som kom hit, som kanske knappt gått grundskola, där det finns ett behov av att tala om hur man röstar, hur man skaffar sig en politisk åsikt, hur man går emot sin man, säger hon.

Men det faktum att vi i Sverige fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister än tyder på att det finns mycket att göra även för kvinnor uppvuxna i Sverige, menar Tjia Torpe.

– Man måste ha tunn hud för att behålla sin känslighet och vara tjockhudad för att stå ut med skiten man möter, det måste man träna på. Vi behöver fortfarande höra förebilder som säger att du kan klara det och få tips från andra som varit med längre, säger hon.

Ska anordna festival

En sak som Tjia däremot menar att kvinnorna på Fogelstad förtjänar kritik för är hur dåliga de var på att slussa in yngre personer i verksamheten. Det ska nuvarande verksamhet bli bättre på.

– Därför är det viktigt att vi har en vänförening som vi arbetar tätt tillsammans med. Där finns idag mer än 400 medlemmar, säger hon.

När Fogelstad är redo att ta emot kursdeltagare är ännu ovisst, men tanken är att det den 13 och 14 augusti ska det hållas en rösträttsfestival i trädgården – nästan exakt hundra år efter kvinnlig rösträtt röstades igenom i riksdagen. Då kommer bland annat en rad kvinnliga politiker, konstnärer och aktivister ta plats på den scen som ska byggas upp på baksidan av Lilla Ulfåsa.•