– Helt plötsligt ringer någon och berättar att de hittat en sköldpadda som är dumpad i en rondell. Kan du ta hand om den?

Ofta får Nina hem en vanvårdad sköldpadda, ser till att den får äta upp sig, vara i solen, knapra ogräs och bli frisk. Sedan hittar hon en ny, passande ägare. De sköldpaddor som är i för dåligt skick för att flytta vidare får leva sina sista år hos henne. ”Palliativ vård av misskötta reptiler” kallar hon skämtsamt sin hobby.

Om jag har patienter som är svåra att komma inpå livet börjar jag berätta om mina sköldpaddor. 

Nina Cavalli-Björkman är cancerläkare och säger att hon mår bra av att vårda både människor och djur. 

– Om jag har patienter som är svåra att komma inpå livet börjar jag berätta om mina sköldpaddor. Husdjur är ofta väldigt viktiga för folk och då börjar de prata.

Smugglade sköldpadda

Som allergiskt barn fick Nina välja mellan sköldpaddor och vandrande pinnar. Hennes första sköldpadda Pricken smugglade hon från Frankrike när hon var liten och den levde med henne genom skoltiden och läkarstudierna. 

– Man präglas av det man får. Hade min föräldrar gett mig hundvalpar hade jag säkert gillat det. Men jag tycker om att sköldpaddor blir så gamla. De har ju funnits sedan dinosauriernas tid så det måste vara någonting hos dem som är ett vinnande koncept. 

I familjens hus, nära Uppsalas botaniska trädgård, har nu två krassliga sköldpaddsherrars vägar korsats. Tage och Sune har sitt sommarboende i varsin inhängnad i trädgården. 

Tage köptes 1966 i en zooaffär i Ystad. När Nina tog över vårdnaden om honom hade han snedbett och kunde inte äta ordentligt. Nu har han  problem med njurarna och Nina berättar att han får varva ner och ha några lugna sista år hos henne. 

Sune fick engelska sjukan

Sune är leopardsköldpadda och han och hans bror var kring 20 år när de kom till henne. De borde då väga fem kilo men Sune vägde bara två kilo och hans bror Leo ynka ett. De hade typiska problem för sköldpaddor som Nina tar över. Fel kost och brist på uv-ljus gör att de har rakit, det som förr kallades engelska sjukan, som leder till hjulbenthet och missbildningar i skalet.

Idag överraskar Sune oss med sin snabbhet. Han springer runt, runt så intensivt att han plöjt en liten stig i gräset. 

– Det syns att Sune är glad, säger Ninas 19-åriga son David som annars har begränsat intresse för djuren.

Brorsan Leo kunde inte gå alls, hans krumma ben orkade inte lyfta kroppen och skalet. Men David, som gick teknisk linje, byggde en liten skateboard som sköldpaddan kunde ha under sig som stöd. Leo fick en fantastisk sommar med sol, mat och rörelse. Men familjens omsorg gjorde att han började växa samtidigt som delar av skalet inte hängde med. 

Grät hos veterinären

Nina berättar att hon grät kopiöst när de tvingades åka till veterinären och avliva honom.

– De som läser det här kommer säkert tycka att jag är helt koko. Men han var ett litet djur som aldrig fick någon chans. Han hade fått för lite mat och sol. Och sen kom han hit och så fick han allt det men dog i alla fall. Det var så ledsamt. Så kan jag känna för mänskliga patienter också att ibland blir det inte bra och det är så sorgligt. 

Nina skriver krönikor i Läkartidningen och har skrivit om sin syn på aktiv dödshjälp. 

– Jag får frågan emellanåt från patienter som har det hemskt. Och jag förstår dem men om jag på något sätt skulle korsa någon gräns där jag började avliva mina patienter då kan jag inte jobba vidare som läkare. Det går emot både min personliga övertygelse och yrkesetiken.

Hon tycker att det blir en sådan kontrast mot veterinärvärlden.

– Då ringer man och beställer en tid och vet att klockan två på tisdagen ska ens älskade hund dö. Det blir väldigt konstigt i mig. Jag tror att det blir konstigt i alla människor. 

En ask med hjärtan

Leo ligger nu begravd i en skogsdunge lite längre bort i trädgården. Veterinären hade lagt ner honom i en liten ask med tre hjärtan på.  

Det är inte grymhet som gör att ägarna vanvårdar sina sköldpaddor, säger Nina. Men många läser inte på innan de skaffar djur. 

– De vill ge sina barn ett gulligt djur och inser för sent att sköldpaddorna lever i 80 år. De här leopardsköldpaddorna är ursöta när de är små men man tänker inte på att en fullvuxen kan väga tio kilo. De kommer ursprungligen från trakterna kring Kenya och det är svårt att simulera den miljön i Sverige. De får ofta gå omkring på parkettgolvet och äta isbergssallad. 

Sköldpaddorna behöver vara ute i solen så mycket som möjligt under sommaren. De kalasar på maskrosor och ogräs. På vintern bor sköldpaddorna på familjens vind där de har inredda bås. Efter ett tufft pass på sjukhuset sätter sig Nina bredvid sköldpaddorna och njuter av att se dem sola under sina uv-lampor.

En personlig sköldpadda

Går det att få någon kontakt med de här gamla reptilerna då? Nina berättar att sköldpaddorna har olika personligheter. Tage och Sune är ganska skygga och kryper ofta in i skalet. Men Ebba som också bor hos familjen är nyfiken och tillgiven. Hon har varit hos dem sedan barnen var små och är med på flera familjefoton. 

– Hon är nog den mest personliga sköldpadda jag har stött på. När barnen satt på golvet och lekte kom hon gående och ville vara med. Och på kvällarna går hon fram till Ellas säng och ibland tar Ella upp henne så hon får sova under huvudkudden. 

Under vinterhalvåret bor Ebba nu i Ellas studentlägenhet. Även Ellas pojkvän Erik har blivit indragen och vid vårt besök är det han som är hos veterinären med Ebba.

Ebba ska få en antihormonspruta så hon slipper ägna hela sommaren åt att lägga ägg.

– Ebba är en ensamstående dam och därför är det onödigt att hon lägger ägg. Annars går hela sommaren åt att gräva gropar. Hon gräver säkert 25 gropar innan hon hittar en som hon är nöjd med. 

Inga ägg på gång

Erik kör in med bilen på uppfarten och släpper ut Ebba på gräsmattan. Han och Nina studerar intresserat en röntgenbild med sköldpaddskonturer. Där syns det att Ebba inte har några ägg på gång. 

Nina funderar över framtiden. Ebba flyttar snart tillbaka till Ella och Tage har nog inte många år kvar. Själv är hon 53 och vågar inte ta hand om någon yngre sköldpadda. 

– Men jag kan inte stänga av den här grejen. Om någon ringer och säger att de har hittat en utmärglad sköldpadda och frågar om jag kan hjälpa till är klart att jag tar den. Jag vill nog gärna ha några till!