Jag är van att isolera mig, att inte träffa en jäkel på lång tid men det är på ett annat sätt nu. Jag har märkt att jag kan bli arg på små och vardagliga saker, som att tappa en gaffel. Det har jag hört att många andra också har upplevt. Häromdagen brast jag ut i gråt, det kan väl bero på att min syster dött nyligen, men jag tror också att det handlar om den här påfrestningen.
En vanlig coronadag vaknar jag och läser tidningen på nätet, sedan snackar jag med vänner på Facebook och får tips av dem, filmer och böcker jag kan läsa. Men jag vågar inte gå och handla böcker, jag går inte in i gallerior. Coop har specialöppet mellan sju och åtta på morgonen, men fan, jag vill väl inte piskas upp så tidigt. Jag går dit runt nio, då är nästan ingen där. Systemet har jag också studerat. Klockan tio när de öppnar kommer alkoholisterna dit, men kvart över tio är det lugnt.
Jag har aldrig känt mig så hotad till livet som nu. Jag är över 70 och har underliggande sjukdomar. Om jag får detta virus så dör jag. Jag är rädd för vad som skulle hända om jag blir sjuk, jag bor ju ensam. Vem skulle ringa ambulansen? Det är väldigt många som bor ensamma i Stockholm. Jag tror folk kan bli tokiga i det här.
Jag ville inte ha ett familjeliv, men nu har jag skrivit 14 böcker och har inte längre tryck i mig att verbalisera något viktigt och skriver därför inte längre. Jag har förstått nu att det blir svårare när man blir äldre, att man blir mer utsatt som ensam och ännu mer under pandemin. Jag har en systerdotter i Göteborg som är som min dotter ungefär, men hon är över 50 år och vill inte gärna sätta sig på ett tåg.
Det som hjälper är att gå mina långa promenader, det har jag gjort i 25 år. Att se svanarna som bor vid kajen och folk som går förbi. Då mår jag bäst.”
Nicole Barbeau, 35, marknadsanalytiker och arbetssökande, från Johannesburg, Sydafrika
”Vi kom först hit i december förra året, min partner fick ett jobberbjudande och han har alltid velat prova att leva utomlands så vi bestämde oss för att rycka upp våra liv. Jag åkte tillbaka till Sydafrika i januari för att ordna allt som skulle skeppas över. Så kom pandemin och jag fastnade med allt pappersarbete och kom inte till Sverige förrän i slutet av april.
Det har varit svårt för mig att komma in på arbetsmarknaden. Alla säger att man måste skaffa ett nätverk först, men det är omöjligt nu. Det är också knepigt att skaffa vänner. Efter ett par månader kom jag i kontakt med ett nätverk, Staf (Stockholms akademiska forum, reds. anm), där jag fått hjälp med att söka jobb, lära mig svenska och blivit introducerad för personer i samma situation. Det var en viktig vändpunkt att se att jag inte var ensam, och tänka “vad är det för fel på mig?”. Jag har nog aldrig insett hur mycket jag associerar mening med arbete.
I Sydafrika hade vi en av världens hårdaste nedstängningar, jag fick inte ens säga hej då till min pappa som låg på sjukhus innan jag åkte. På ett sätt är Sverige en bättre plats att vara på just nu. Vi tillbringar helgerna med att gå ut i skogen med våra hundar och utforska staden till fots. I somras gick jag med i en sportklubb men den är inte längre öppen, vilket är tråkigt då jag började vänja mig vid att träna och lära känna nya människor.
Jag och några av mina närmsta vänner har haft quiz och fester på Zoom, men det är inte samma sak som att ge en kram till en vän eller familjemedlem. Att det tas ifrån en är det som gör att man känner sig som mest ensam. Jag vill inte heller belasta min partner eller de hemma med känslan av att jag är ensam.
Under normala omständigheter är jag väldigt nöjd att vara för mig själv och är generellt en glad person. Men nu kan jag komma hem efter en promenad med känslan av tomhet. Det kanske låter galet men när jag känner mig ledsen kan jag sätta på en sorglig film och gråta för att liksom släppa ut det. Men mest försöker jag hålla mig sysselsatt, jogga länge eller hitta ett långt och svårt recept att laga.”
Karissa Key, 24 år, utbytesstudent i journalistik från Florida, USA
”Jag kom hit som au pair förra året men ville vara kvar lite längre, så jag började en masterkurs på Södertörns högskola i september och får bo kvar hos familjen jag arbetade hos. Även utan pandemin är det svårt att hitta vänner när man kommer till ett nytt land, kanske speciellt i Sverige. Jag har under det senaste året mest umgåtts med familjen jag bor med men lyckades i höstas hitta en vän genom bumble bff, en slags dejtingapp för vänner. Vi har setts några gånger under pandemin och promenerade i nationalparken Tyresta för ett par veckor sedan. En bra sak med pandemin är att man tillbringar mer tid i naturen.
Familjen jag bor med har på sistone blivit mer orolig och vill helst att jag håller mig hemma. Så fokus ligger på mina studier, jag tillbringar många timmar i mitt rum och på min laptop. Vi har alla lektioner på Zoom och klassen har en Facebookgrupp. Några av oss träffades en gång på en social grej i oktober men det har inte varit något sådant sedan dess.
Även om jag i början av pandemin ville vara med min familj i USA så tror jag att Sverige är en bättre plats att vara på. Här har livet pågått mer normalt och utan samma panik som jag upplevt att vänner och familj har haft hemma, så jag är fortfarande glad över att jag stannade här.
Men det är klart att det kan kännas tungt, känslan av att allt är på paus, att jag inte kan träffa någon. Det är som ett mörkt moln som hänger över mig. Men när det är som värst försöker jag att göra en lista att fokusera på istället för att sitta och göra ingenting. Jag har verkligen lärt mig vikten av att gå ut på dagen, speciellt när det blir mörkare och kallare, inte minst när man kommer från Florida.
En vanlig dag äter vi frukost tillsammans klockan sju, sen kanske jag studerar, går ut på en promenad med familjens valp, sedan kanske jag läser och hämtar upp barnen i familjen runt fyra. Det är värst efter att jag ätit middag med familjen, pratat med någon vän på Facetime, och inte vet vad jag ska göra med tiden. Ibland går jag och lägger mig redan vid åtta, för att avsluta dagen.”
Joakim Granberg, 37, skådespelare och manusförfattare
”Jag har nog aldrig varit så mycket för mig själv tidigare. Men den fina våren har gjort att man kunde vara mycket utomhus. Jag har kört en friskusstil under corona och varvat ensamjobb med ensampromenader. I början kändes allt rätt dramatiskt och rörde om i den vanliga tristessen vilket gjorde att det kändes okej att jobba hemma, jag mådde nog till och med lite bra av att begränsa mitt liv och de jag träffade för att kunna fokusera på mitt arbete. Det finns något skönt med en enklare livsstil. Det har gått upp och ner förstås. Det jag saknat ibland är input från andra och att få ny energi och inspiration.
Jag har också haft färre jobb och inte alltid så mycket att göra alla gånger. Då har jag motionerat som en galning och städat mitt hem. Jag har blivit väldigt hälsosam och pedant. Jag ser också till att klä mig ordentligt. Jag är nästan snyggare klädd än när jag satt på kontor, jag kan ha kostym, som en liten treat till mig själv.
Nu tänker jag att det är lite jobbigt med november, när man behöver trotsa vädret för att vara ute och att jag har en byggarbetsplats utanför mitt fönster. Jag bor på 26 kvadrat och har allt i samma rum. Hade jag haft större hade jag nog känt mig mindre stressad, man blir galen av att vara i en enrummare om dagarna och i samma rum på kvällen.
Isoleringen gör att man känner sig distanserad från resten av samhället, vi är ju flockdjur. Det gör att man tänker väldigt mycket och hinner drömma lite för mycket. Det kan vara plågsamt att påminna sig om det man inte kan göra. Jag har också insett att bekanta och de som vanligtvis är i periferin har varit viktigare än jag trott.
När man bor ensam och bara får umgås med sin närmsta familj men inte har någon familj blir frågetecknet vem man får umgås med. En lösning är att jag har börjat dejta. Under de senaste veckorna som vi har träffats har isoleringen känts mycket lugnare. Sen kan man alltid ringa någon, eller distrahera sig själv med tv, radio och litteratur. Jag är också en skrivande människa som för loggbok över pandemin, och mina framtidsplaner, vilket hjälper.”
