– Det har varit tufft. Först fick personen dö ensam och sedan fick de anhöriga inte se dem. Vi har fått jobba med att bekräfta de anhöriga i deras känslor och finnas där, säger Frida Wickholm Terling.

Hon, maken och Gustav Terling startade Lova begravning 2017. De hade tidigare sett Gustavs mamma sköta en begravningsbyrå till stor del genom telefon och såg därför ett behov av nya rutiner, av en digitalisering av branschen.

– Några byråer var redan igång med det, men vi kände att vi hade en så bra idé och att vi ville göra det mer familjärt och personligt, så vi körde ändå, säger Frida Wickholm Terling.

Det började med någon enstaka kund, men efter hand blev de fler. När pandemin drabbade Sverige ökade bokningarna, liksom behovet av lösningar som inte betydde att åka till ett kontor. De som ringde hade också fler funderingar om hur begravningarna skulle gå till.

– Hela branschen kände av när det blev mycket dödsfall ett tag, och det var mer frågor än vanligt. Men det börjar landa nu. Det som håller i sig är livestreamade begravningar. De fanns inte alls innan, säger Gustav Terling.

Med hela vägen

En annan yrkesgrupp som arbetar i dödens omedelbara närhet är transportörerna. De kör kroppen till bårhuset om personen inte avlidit på sjukhus, de hämtar kroppen från bårhuset och gör den i ordning inför visning och anhörigas avsked, kör dem till begravningsceremonin och därifrån till krematoriet eller jordfästningen. De närvarar också som representanter under begravningen och ställer ut blommor och ljus.

Marlene Lindahl jobbade tidigare som trädgårdsmästare. När hon såg att de sökte gravvårdare på Lilla Dalens begravningsplats bestämde hon sig för att testa. Det lät rofyllt att sköta om en kyrkogård. Hon trivdes med arbetet, men någonting hon inte hade räknat med var känslorna i mötet med anhöriga.

– Att möta människor i sorg är ett väldigt äkta möte med människan. Då är vi genuina. När vi möter människor i sorg måste vi våga vara där, vi kan inte vara rädda för människors känslor, säger hon.

Ingen kom på begravningen

Genom arbetet på kyrkogården kom hon i kontakt med en transportör som ville starta eget.

– Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Nu driver vi firman ihop. Jag hade aldrig sett att jag skulle hamna här, hämta döda människor på bårhus, men det är det mest mänskliga man kan göra. Man ser kroppen, naken, som den kom till världen. Man ser också det större sammanhanget och en väldig vördnad inför livet infinner sig. Det tror jag att alla som jobbar i det här yrket känner och då utför man det också med en väldig värdighet.

Dagen börjar med hämtning på Skogskyrkogården. Marlene kör kistan med den avlidna till skogskapellet. Hon ordnar, gör fint, ställer ljusen intill kistan. Begravningen sker utan någon annan än prästen och vaktmästaren närvarande, som så ofta under pandemin, med tomma kyrkor och kapell.

– Vi hade en begravning då ingen kom. Då stod vi där och sjöng psalmer tillsammans med prästen.

Många begravningar livesänds, ibland med hela kyrko­körer som är med och sjunger.

– Vi har fått hitta nya lösningar, men det har varit fint också.

När pandemin kom märktes det tydligt för transportörerna.

– Först fylldes bårhusens kylar med avlidna, sen fylldes rummen med kistor. Det var katastrof och oerhört stressigt. Många frågor och oro. Jag tänkte mycket på hur vi gjorde saker, om vi kunde smittas och vad som gällde. Jag vill inte riskera mitt liv.

Hon övervägde att sluta, men stannade. Uppdraget är för viktigt. De avlidna ska inte lämnas i kalla kylar utan någon som rår om dem.

– Jag vill göra skillnad. Det här slog mot hela samhället. Många som dog fick inte ha någon vid sin sida, fick inte säga farväl. Jag vill inte vara någon som smiter då.

Bränner sig fast

Nästa hämtning är från rättsmedicinska. En kropp svept i vita lakan på en bår ska köras till en annan del av sjukhuset där anhöriga väntar på att få ta avsked. Kroppen görs i ordning, kläs på, håret läggs till rätta.

– När det är en människa som har fått leva, som är gammal, då är det inte så tungt. Då finns det glädje för livet personen levt även i saknaden. Men när det är unga människor, självmord, olyckor eller missbruk. Då är det tungt. Att möta föräldrar som förlorat sitt barn är alltid väldigt tufft. Vissa saker bränner sig fast.

Det viktigaste i Marlenes arbete är att ge varje person samma respektfulla bemötande.

– Alla som har levt har gett något till världen och samhället. Varken de eller anhöriga ska lämnas ensamma. Alla ska få värdighet och kärlek, även de döda.