– De är ingen tvekan om att de är överrepresenterade. Även om det är svårt att dra några slutsatser från enskilda år eftersom fallen är så få, är den sammantagna bilden tydlig, säger Annika Esscher, forskare och överläkare för kvinnosjukvården på Akademiska sjukhuset.

Större risk

Hon granskade i sin avhandling 75 journaler som gäller svenska fall av mödradödlighet mellan åren 1988 till 2010. En slutsats var att kvinnor som är födda i låginkomstländer oftare drabbas av brister i vården. Sedan dess har hon tillsammans med kollegor fortsatt att sammanställa mödradödligheten i Sverige, och kunnat se att mönstren upprepar sig. Utlandsfödda kvinnor, framförallt från låginkomstländer, löper större risker. Orsakerna till att det ser ut så är flera.

– I vissa fall handlar det om kommunikationsproblem, i andra om att vården missar riskfaktorer. Det kan finnas underliggande sjukdomar som inte upptäcks, ibland för att de knappt förekommer hos kvinnor födda i Sverige tack vare våra vaccinationsprogram. En kvinna född i Sverige har genomgått barnhälsovård, skolhälsovård, många av de tillstånd som kan innebära en risk har upptäckts långt innan hon blir gravid. För en kvinna som växt upp på ett flyktingläger i Kenya är det inte så, säger Annika Esscher.

Händer för lite

Hennes forskning är inte den enda som visar på utlandsfödda kvinnors utsatthet. För några år sedan släppte Socialstyrelsen en rapport som visar att framförallt kvinnor födda i Afrika, söder om Sahara, är överrepresenterade när det gäller olika komplikationer under och efter graviditeten, akut kejsarsnitt, eller att barnet dör innan eller i samband med födsel. Det sistnämnda gäller även för asylsökande kvinnor. Birgitta Essén, professor i internationell kvinno- och mödrahälsa, har också hon visat på de ökade riskerna i sin forskning. Framförallt går det att se en tydlig förhöjd risk för kvinnor födda i låginkomstländer, menar hon. För dem är risken att dö under eller efter en förlossning sju gånger så hög som för en svenskfödd.

– Det är så klart fruktansvärt att det ser ut så här. Och inte minst att vi vetat detta ganska länge nu, vi känner till att det här är en riskfaktor, ändå händer inte särskilt mycket, säger Birgitta Essén.

Både hon och Annika Esscher poängterar ändå att det finns sådant som blivit bättre. Inte minst när det gäller kommunikation. Tolkar används i betydligt högre grad idag än för 20–30 år sedan.

– Men mycket mer måste hända. Vi vet att många kvinnor från vissa länder har en högre sjukdomsbörda med sig, kanske har man drabbats av malaria eller tbc eller så hade man som liten en reumatisk sjukdom och har fått hjärtproblem på grund av det. De läkare och barnmorskor som träffar de här kvinnorna får inte missa sådant, säger Birgitta Essén.

Fördomar vanligt

Samtidigt menar hon att vården måste bli bättre på att inte se kvinnor från ett särskilt område som en likformad grupp. Fördomar får inte ligga i vägen för den medicinska bedömningen.

– Det har till exempel ansetts att kvinnliga könsstympning är ett problem i sig när det gäller barnafödande, och att det skulle vara en anledning till att somaliska kvinnor får problem. Men det är helt felaktigt. Dels är det inte alls så att alla somaliska kvinnor är könsstympade, och i de fall det är så är det väldigt sällan problemet.

Oavsett var kvinnan kommer ifrån måste hon ses som en individ, tycker Birgitta Essén – men därmed inte sagt att hennes bakgrund inte ska spela roll.

– Man måste göra som med alla, vara professionell och nollställa sig inför en undersökning. Kvinnor från riskgruppsområden kan dock behöva fler undersökningar, och få längre mottagnings­besök till exempel.