Se där den vanliga stereotypa bilden av den utsatta förorten. I det här fallet Botkyrka söder om Stockholm. Ett område – eller åtminstone delar av det, som Hallunda-Norsborg, Fittja och Alby – dit polisen ofta åker med minst två bilar. Där problematiken fått epitetet ”samhällshotande”. Ett särskilt prioriterat område, enligt ordningsmaktens egen terminologi.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tröttsam nidbild
Det är en bild som Pernilla Vera, säkerhetschef på Botkyrka kommun, tycks gruvligt trött på.
– Visst, vi är ett prioriterat område. Vi har en massa utmaningar. Men vi vill ge utrymme till dem som vill något annat. Den procent som går in i organiserad brottslighet, i en kriminell livsstil, får allt utrymme, medan de andra inte hörs, trots att de har bra saker att berätta, säger hon.
En av de bra sakerna som kommer i skymundan är Mentorer i våldsprevention (MVP), ett program som importerats från USA och som går ut på att långsamt ändra attityden hos en befolkning. Genom samtal, samverkan mellan olika aktörer, bland dem polis, socialtjänst och räddningstjänst. Genom att försäkra sig om att alla barn har en trygg bas, om inte i hemmiljön så i skolan, via lärare eller särskilda mentorer, äldre barn som ser efter sina yngre skolkamrater.
Och genom att prata med varandra, få varandra att förstå hur någonting kan kännas från andra sidan genom att diskutera könsnormer, hbtq-normer, sexualiserat våld, fysiskt våld, psykiskt sådant.
– Åskådarperspektivet är väldigt viktigt. Att nå dem som kan säga något och agera, hjälpa de utsatta. Stärka dem så att den som är åskådare känner att den kan gripa in i ett tidigt skede, säger Pernilla Vera.
Å andra sidan är det svårt att inte nämna våldet alls. Det är ändå den fond mot vilken MVP utspelar sig.
”Allt hänger ihop”
Det var ungefär för fem år sedan som varningssignalerna började bli öronbedövande och svåra att blunda för. Våldet hade krupit ned i åldrarna, blivit grövre, både fysiskt och verbalt. En knuff nedför en trappa, en sten som slungas mot någons huvud, en pinne i ögat. En kartläggning av ungdomar på väg in i kriminalitet visade att alla varit våldsutsatta som barn, innan de själva börjat bli våldsutövare.
– Våldet i hemmen är för många starten. Barnen klarar inte skolan för att man mår dåligt. Utan utbildning går det sedan inte att få jobb. Och så hamnar man lätt i kriminalitet. Allt hänger ihop, säger Sofi Hermansson, polis vid lokalområde Botkyrka.
Kommunen letade efter ett utvärderat program och hittade MVP. Dess stora fördel är att det inkluderar hela lokalsamhället. Även näringar och föreningsliv ska i förlängningen inkorporeras i arbetssättet.
Efter fyra år är skillnaden påtaglig. De skolor som arbetar enligt modellen har påbörjat en kulturförändring. Våldet finns fortfarande där, men det är inte lika grovt, det går mer sällan över från det verbala till det fysiska, personal och elever identifierar hotfulla situationer tidigare, fler vågar ingripa och gå emellan.
– Ett annat tecken är att vi ökat antalet kränkhetsrapporter. Från noll förut till kanske 400–500 per år nu. Det låter kanske dåligt men det handlar helt enkelt om att problem nu uppmärksammas, säger Jan Jönsson, rektor på Karsby international school.
Vänt utvecklingen
Mer direkt positivt är att Jan Jönssons skola från att ha legat i botten i trivsel- och trygghetsundersökningar nu ligger över både snittet i Botkyrka och i riket. Även betygen följer en positiv trend, där flickorna numera uppnår nästan 100-procentig behörighetsgrad till gymnasiet.
Jan Jönsson, Pernilla Vera, Sofi Hermansson och även Ebba Östlin, kommunstyrelsens ordförande som också deltar i samtalet, framhåller alla ungdomarnas arbete. Hur viktigt det är. Eftersom det är de som har störst chans att nå sin omgivning via skolkamrater, kompisar, föräldrar.
En av dessa ungdomar är Zebastian Lindblom Gaurwitsch, 16 år:
– Vi pratar mer med kompisar nu. Och på gymnasiet är det många som är nyfikna på arbetet. Jag känner också att jag är en förebild för de yngre och att jag vuxit det senaste året och fått större självförtroende, säger han.
– Det är tufft, man behöver tänka på att vara en förebild hela tiden, men det känns bra att kunna hjälpa andra. Det känns också som att hela skolan kommit närmare varandra nu. Förut vågade sexorna inte tala med de äldre, men nu har alla blivit som en familj.
