– Det brukar ofta vara mycket folk här den här tiden, men nu är det nästan tomt. Folk vågar inte komma längre, säger Abdi-shakur Yusuf som kommit till lokalen tillsammans med sin son Said Yusuf. 

De brukar besöka föreningen regelbundet, och har båda blivit skärrade av händelsen.

Genom de sönderslagna fönstren kastades sedan skräp och griskött in.

– Det gör det så tydligt. Han gör det för att vi är muslimer, och han vill inte ha muslimer här, säger Abdi-shakur Yusuf.

Utredningarna läggs ner

Attackerna följer ett mönster. Flera år i rad har liknande attentat riktats mot lokalerna, som också används som moské. Varje år har händelserna polisanmälts, och föreningen har efterfrågat kameraövervakning. Men hittills har ingenting gjorts, utan förundersökningen har stängts efter några dagar.

Ayanle Barre är ordförande i föreningen, som i elva år har hållit öppet för samtal, koranstudier och bönestunder. Han berättar att de som kommer hit är hårt arbetande människor som lever vanliga liv. De går till jobbet, åker hem. Tar barnen på aktiviteter och lever lugna liv.

– Sen kommer de hit och träffar varandra. Vi lär våra barn om vår kultur, vi ber och vi umgås.

Föreningen verkar också aktivt för att hjälpa människor in i samhället. De guidar människor som är nya och berättar om SFI, hur man söker jobb och hur man kontaktar myndigheter och vårdkontakter.

De vill höra att polisen kommer att skydda dem och att allt kommer att bli bra, men jag känner mig jättestressad för jag kan inte säga det. 

– Det är det vi gör, vi samlas och hjälper varandra. Ingenting annat. Därför är det här så svårt att förstå, att man gör så här mot oss. Jag vill inte tänka att det är hat, jag vill inte bära det för det gör ont i mig. Jag vill inte att de som kommer hit ska känna det, eller att mina barn ska känna det. Därför vill jag bara att det ska ta slut nu och att vi ska få leva i fred, säger Ayanle Barre.

Den här veckan håller lokalen stängt. Styrelsen har haft ett krismöte och beslutat att de inte kan ha öppet.

– Vi vågar inte. Jag vågar inte ens gå hit själv om jag inte vet att det är flera här, säger Ayanle Barre.

Alla är rädda

Vanligtvis är det bara nära vänner och familj som ringer till Ayanle Barre, men nu får han mellan 50 och 60 samtal om dagen från oroliga besökare och föräldrar till barnen som brukar komma hit. Han vet inte längre vad han ska svara dem.

– Jag kan inte ge dem det svar de söker. De vill höra att polisen kommer att skydda dem och att allt kommer att bli bra, men jag känner mig jättestressad för jag kan inte säga det. Jag kan inte säga att det är okej att komma hit, för tänk om jag gör det och någonting händer. Då ligger ansvaret på mig, säger Ayanle Barre.

Alla Ayanle Barre pratar med oroar sig för att det ska ske någonting värre nu. Kanske en bomb genom rutan, eller bensin och eld. Den tidigare ordföranden Ahmed Mohamed Yusuf flikar in i samtalet att hans oro är att det ska ske en attack när människor är i lokalerna.

– Eller så är nästa steg att de kommer till våra hem och kastar stenar på oss, säger han.

Said Yusuf är 22 år, men Abdi-shakur Yusuf har också tre yngre barn som inte fått följa med idag.

– Nej, de får inte komma nu. Vem vågar ta hit sina barn, säger han.

Uppgiven

När Ayanle Barre kom till lokalen efter attacken den 20 december blev han alldeles kall i kroppen. Mitt på golvet i glassplittret låg en stor sten.

– Jag kunde bara tänka på ifall någon hade varit här och fått den stenen på sig. Den är så tung.

Han ringde polisen, som aldrig kom ut till lokalen för att titta. Efter attacken på julafton är det istället en annan känsla som infinner sig.

– Då kände jag mig bara uppgiven. Det känns hopplöst. Jag ringde ju polisen. Kan de inte göra något? Vi vet ju tiden, det är alltid samma tid. Kunde de inte åkt förbi här och hållit lite koll?

Han ringde polisen igen, den här gången svarade de att de skulle komma så snart de kan. Tre timmar senare kom ett nytt besked: de hann inte. Sent på kvällen kom till slut en patrull och tittade. Glaskrosset och grisköttet låg kvar i ett dygn, i väntan på polisen.

Vi går ut och tittar utanför lokalen och konstaterar att personen måste ha haft inte bara köttet utan också stenarna med sig. Det finns inga liknande stenar någonstans i närheten.

– Det här är någon som är jättemotiverad. Det är ju meningen att vi ska bli rädda och personen vet ju nu att han eller hon kan fortsätta. Det finns ingenting att vara rädd för för den som gör det här. Det händer ju ingenting. Och det är därför det eskalerar.

Kameraövervakning

På lokalens insida finns en kamera. På inspelningen från den hörs ljudet när stenarna krossar fönstren ett efter ett, och videon visar när den stora stenen flyger in genom rutorna. Både förra året och i år har föreningen efterfrågat mer skydd. Fastighetsägaren har alltid varit snabb och bytt rutorna, men inga galler har kommit upp och trots flera förfrågningar till polisen kommer inga övervakningskameror upp.

– Att polisen inte hjälper oss förstår jag verkligen inte. Gång på gång riktas de här hoten mot oss. Varför får vi inte skydd? frågar sig Ayanle Barre.

– Vi lever i ett land med religionsfrihet där alla får tro på vad vi vill. Vi ska få den tryggheten, så att vi kan utöva vår religion, säger Said Yusuf.

Dagens ETC har sökt polisen i Södertälje, men utan resultat. Däremot bekräftar de att förundersökningen är nedlagd.