– Sa du 70? säger han och skrattar i telefonen.

Han är ute och går med hunden Leo, en labrador som förekommer frekvent i Eliassons uppdateringar på Twitter. Ett forum som med sin hårda ton, sina korta och tvärsäkra uttalanden och sin polarisering på många sätt är motsatsen till det som Jan Eliasson har ägnat sitt yrkesliv åt. Diplomatin, dialogen, att försöka hitta den gemensamma grunden att bygga på. Och han är orolig.

– Halvt på skämt, halvt på allvar så föreslog jag ett verbalt eldupphör, när jag tyckte att trycket var för hårt efter att jag tillsammans med Hans Blix och Alf Svensson hade skrivit en debattartikel i flyktingfrågan. Om vi gräver skyttegravarna djupare med hot, hat och hån, då minskar man möjligheten att lösa våra gemensamma problem.

Tror du att ett forum som Twitter faktiskt kan påverka världspolitiken?

– Fråga Donald Trump. Jag vill hävda att hans utspel på Twitter har skadat USA:s intressen i världen. I högsta grad. De åsikter som kommer fram där är ganska uppseendeväckande. Och USA är väl det land i världen som nu har den allvarligaste polariseringen.

Hoppfull pessimist

Jan Eliassons liv startade i arbetarkvarteren i Kålltorp i Göteborg. Ett av hans första minnen hör ihop med det världskrig som rasade.

– Larmet gick och då skulle man springa ner till tvättstugan i vårt hus. Och där satt jag i tvättstugan i en halv natt tror jag för att tyska plan gick över den svenska västkusten till Norge. Jag var tre–fyra år och jag kommer så väl ihåg att mamma skulle försöka förklara för mig vad det var som hände.

Kriget tog slut och med det den kanske svartaste perioden hittills i historien.

– När andra världskriget var slut blev det ett slags motreaktion mot allt detta onda och mörka. FN skapades, mänskliga rättighetsförklaringen blev klar och flyktingkonventionen. Man byggde upp ett samhälle på både demokrati och internationellt samarbete. Vi vande oss vid att vi skulle göra framsteg i olika avseenden, både hemmavid och internationellt. Men sedan har vi sett andra tendenser komma fram. Vi har en ökad misstro mellan de ledande stormakterna, USA, Ryssland och Kina. Det har gjort att vi har en ökad osäkerhet på senare tid. Den positiva utveckling som vi hade hoppats på är inte lika självklar.

Klimatkrisen, ökande klyftor, skenande rustningskostnader och en hård debatt där migrations- och flyktingfrågan ofta används som slagträ är det som får Jan Eliasson att ibland glida från att kalla sig för en bekymrad optimist till en pessimist som ännu inte har förlorat hoppet.

– Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att skapa avtal och former för internationellt samarbete. Att se dem nedmonteras är en dyster upplevelse.

Nedrustningsavtal löper ut

Då syftar han inte minst på att flera viktiga avtal för att begränsa kärnvapen håller på att löpa ut. Sedan Jan Eliasson kom hem från New York och arbetet som FN:s vice generalsekreterare har han varit ordförande i Sipri (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) som visar att de militära utgifterna i världen nu är uppe i närmare 20 000 miljarder kronor per år.

– Och det samtidigt som vi har en situation där flera avtal slutar att gälla mellan USA och Ryssland när det gäller kärnvapen. Ett sista viktigt avtal som heter New start löper ut femte februari nästa år. Om det inte förnyas så har vi inget giltigt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland när det gäller kärnvapen.

Parisavtalet. FN:s råd för mänskliga rättigheter och nu senast WHO. Det är andra exempel på internationella samarbeten som USA har lämnat under Trump.

– Det är sorgligt att vi ser att WHO har försvagats och inte kan spela den ledande roll som den organisationen borde för att utveckla ett vaccin mot covid-19 och få alla krafter att samverka och se till att vaccinet blir rättvist fördelat när det väl finns. Det är absurt att länder har köpt upp i förhand, säger Jan Eliasson.

Vad alla män måste inse

Rättvisa. Från sin egen bekväma coronatid med skogspromenader kring huset utanför Stockholm ser Jan Eliasson hur viktigt den är när världen ska återstartas. Pandemin slår hårt med de fattigaste och mest trångbodda.   

– Sedan globaliseringen fick fart på 80- och 90-talen har vi sett ökande klyftor och att medelklass och eftersatta grupper har halkat efter. Det är en del av förklaringen till de rörelser som ledde till Trump och brexit bland annat. Det är i grunden en säkerhetsfråga. Säkerhet är inte bara militär säkerhet. Säkerhet är hur vi hanterar sådana frågor som klimat, migration, extrem fattigdom och mänskliga rättigheter.

Och det är här som Jan Eliasson hittar sitt hopp. Det hopp som finns kvar trots att han ibland drar åt pessimismen. Hos unga och kvinnor som sätter de här frågorna högt. Och trots att pandemin har inneburit ett bakslag även för kvinnors rättigheter, FN:s befolkningsfond UNFPA har bland annat varnat för att flickor tvingas gifta sig när skolor stängs runtom i världen, så är Jan Eliasson övertygad om att kvinnors frigörelse är en kraft som inte går att stoppa.

– Olof Palme sa det till mig en gång inför ett tal som han skulle hålla i Mexiko. Han tittade på talutkastet och rubriken var: ”The importance of the emancipation of women”. De har skrivit fel rubrik, sa han. Ändra det till: ”The importance of emancipation of men”. Men som i människa. Alla män ska inse att kvinnors frigörelse är en befrielse och en förstärkning för alla.

Medlat i sex konflikter

Som före detta utrikesminister gillar han Sveriges feministiska utrikespolitik, att det perspektivet ska finnas med i alla beslut.

– Det var djärvt och det var många som inte tog det på allvar internationellt när det började men Margot Wallström och Ann Linde har stått upp för den starkt och det har fått stor efterföljd. Antalet kvinnliga utrikesministrar har ökat enormt.

När får vi se en kvinnlig statsminister i Sverige då tror du?

– Det är verkligen på tiden. När jag träffade kvinnliga presidenter och premiärministrar under min tid som vice generalsekreterare så kunde jag inte låta bli att tänka på att Sverige sticker ut som inte har haft någon kvinnlig politiskt vald ledare. Jag hoppas verkligen att vi får se det nästa gång.

Alva Myrdal blev aldrig statsminister, men spelade stor roll för Jan Eliasson när han jobbade med henne som ung på UD. Hon var den som skapade Sipri.

– Som nyanställd på UD fick jag vara med och skriva en bilaga till propositionen. Hon blev Sipris första ordförande och här är jag nu, mer än 50 år senare.

En annan viktig person i Jan Eliassons liv och karriär är förstås Olof Palme.

– När Olof Palme bad mig vara med och medla i kriget Iran–Irak var jag 39 år gammal. Det kom som en blixt från klar himmel. Jag hade bara träffat honom när jag var i USA och försvarade Sveriges Vietnam-politik som ung ambassadssekreterare. Så erbjöd han mig att följa med honom till New York och säkerhetsrådet. Efter det har jag medlat i sex konflikter ute i världen. Det har blivit som ett gift. Medlingsarbetet. Att använda ordet som verktyg.

Arbetarkvarter till FN-skrapan

Men störst betydelse av allt för den som Jan Eliasson skulle bli och den roll han har spelat i världen, det har möjligheten att studera haft. Att han som föddes in i ett världskrig i ett arbetarkvarter i Göteborg, med föräldrar som hade sju respektive fyra år i skolan, fick bli den första i sin familj att ta studenten.

– Jag är så otroligt tacksam och känner mig så privilegierad i att ha fått den här möjligheten. Det var hela inträdesbiljetten till ett liv där jag kunde agera och påverka.

Idag visar alla studier i Sverige på att föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar allt större roll för hur det ska gå för barnen. Vad var det som gjorde att du klarade dig trots att det inte fanns någon akademisk bakgrund i din familj?

– Mina föräldrar överförde sin längtan efter utbildning på oss, mig och min bror. De var oerhört nyfikna och gladde sig enormt åt våra framgångar i skolan och då läste vi ju ännu hårdare. Vi kände en outtalad förväntan från deras sida att vi skulle bidra till samhället. Det har varit en styrka, den energin som kom från flera hundra år av oförlösta drömmar. Det har jag haft i mig hela livet och jag har försökt att inte tappa den kontakten med mina rötter.

Joe Biden, Demokraternas presidentkandidat i USA:

”Varm, öppen och en sann demokrat. Ett bättre ­alternativ än Trump.”

Greta Thunberg, klimataktivist:

”Hon levererar tuffa budskap och jag hoppas att hon kommer att fortsätta påminna om klimatkrisen. ”

Xi Jinping, Kinas president:

”Hans stora ­ambition är att hålla samman Kina och testet för honom är att klara att göra det med ett brett stöd i olika delar av landet.”

Vladimir Putin, Rysslands president:

”Stark ledare som ett tag var på väg in i västeuropeiskt samarbete men som av olika anledningar hamnade på en annan kurs. Det är viktigt att Ryssland verkligen följer demokratins krav och bidrar till ökad säkerhet. ”

Narendra Modi, Indiens premiärminister:

”Stora förhoppningar från början men med starka frågetecken kring hur den hinduiska nationalismen utvecklas. Många oroande tecken på diskriminering och han testas nu i hur han ­hanterar coronapandemin.”

Sanna Marin, Finlands statsminister:

”Roligt och lovande att se dessa kvinnor som leder regeringar i Europa och Norden.