Samma organisation lockade 600 demonstranter i Falun på 1 maj och ska delta i Almedalen om en vecka. Heléne Lööw har under årtionden kartlagt och forskat om den svenska nazismen, och det verkar som att jobbet är långt ifrån färdigt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det har ju pratats en del om vad som klassas och inte klassas som terrorism. Just det nazistiska våldet beskrivs av Säpo som ett av de mest allvarliga i Sverige. Finns det risker att forska om nazism också?
– Ja, det kan det väl finnas. Men det finns väldigt många områden som kan vara infekterade, särskilt nu när nätet har öppnat för olika former av aktioner gentemot forskare. Vi lever i en ny verklighet. Vi har krav på oss att vi ska presentera våra resultat och det leder ju också till reaktioner.
När man söker på ditt namn på Flashback får man träffar i hela 214 trådar. Märker du av det här intresset kring din person?
– Ja, men jag läser aldrig Flashback och googlar aldrig mig själv. Jag väljer att ta bort det där och vill helt enkelt inte veta det.
När jag pratade med Ali Esbati (V) härom veckan så resonerade han precis tvärt om, han läste allt med motiveringen att ”om det pågår något så vill jag veta det”.
– Jag vill absolut inte veta. Jag vill inte belasta mig med det. Jag har sett ganska många som närmast har gått under av att sitta och läsa vad som skrivs om dem. Att öppna vartenda obehagligt mejl tär till slut på dem på ett sätt som är obehagligt att se. Man måste utveckla strategier och jag råder alltid andra att sluta upp med det här att öppna upp allt och googla sig själv. Man kan ju inte göra något åt det ändå. Till slut tär det bara på folk.
Du jobbar med ett område som det rapporteras väldigt mycket om, kan du någonsin koppla av och vara ledig?
– Ja, jag gör mig ledig. Ibland händer det kanske saker som man vill följa med i, men man måste kunna koppla bort jobbet, annars kan man inte hålla på. Man måste kunna stänga ner för jobbet är inte livet.
Vad gör du när du stänger ner jobbet?
– Jag odlar, bakar matbröd och håller på med fotografering och bilder. Jag simmar i havet.
Var hittar du din inspiration?
– I arkiven. Det är en miljö som är tyst och där du kan stänga av en brusande samtid. Det är en miljö där du kan koncentrera dig på det du gör, du kan förlora dig i flydda tider. Där timmarna försvinner och du tittar upp och det helt plötsligt är eftermiddag.
Det låter som att du är en person som längtar till lugn och ro, du vill baka bröd, odla och gräva i arkiv, men ändå befinner du dig i korselden i det offentliga rummet som expert inom en av de mest hätska debatterna som pågår.
– Jag är väl egentligen en person som vill ha lugn och ro. Jag har aldrig sökt offentligheten.
Vad tänker du kring att du har hamnat i den ändå?
– Jag tänker att jag aldrig skulle ha svarat på ett telefonsamtal från Göteborgsposten 1986.
Jasså?
– Det var någon journalist som ville veta någonting om nazismen i Sverige och som hade ringt universitetet rent generellt. Då kopplades det till mig. Just då hade Nordiska rikspartiet varit synliga i Göteborg och det hade varit bråk och kravaller och Göteborgs-Posten ville veta något om svenska nazister och jag var dum nog att svara. Det har jag ångrat många gånger.
Vad sa du då?
– Jag visste ju inte så mycket om Nordiska rikspartiet, men jag kunde ju berätta om de gamla nazisterna… Och så skrev de någon artikel om det där och helt plötsligt blev man ”nazistexperten”, vilket jag naturligtvis inte var.
– Sedan så rullade det på (skratt). Så i mina svarta stunder kan jag fråga mig ”varför, varför svarade jag i telefon?”.
Vad hände sedan?
– Ja, det fortsatte ju eftersom det inte fanns så många experter på nazism.
Det tycker jag fortfarande inte att det finns, jag såg dessutom att SVT presenterade dig som ”näthatsexpert”.
– Ja, och det är jag ju inte. Det är de här rubriksättarna – jag blir galen. Jag är inte näthatsexpert och inslaget handlade inte om näthat utan om retorik. Jag är i alla fall tacksam att media har slutat kalla mig ”nazistdoktorn” som de gjorde en period under 80- och 90-talet…
Jag har själv varit nära ett syftningsfel där jag höll på att skriva att du var expert på nazismen vid Uppsala universitet.
– Det har varit väldigt knepigt det där ibland. Det skrivs rubriker och man kallas för saker och ting och sedan börjar folk skälla på en, men det är ju inte jag som har kallat mig detta. Samtidigt är det ju så att vi ska delta och prata om våra forskningsresultat. Jag kan ofta känna att man säger samma sak väldigt många gånger och att det är dags för nya generationer med nya perspektiv att prata.
Har det varit någon gång som du har känt att media har satt dig i skiten?
– O ja! (Skratt). Jag kommer ju ihåg den där rättegången mot Aftonbladet som hade hittat på någon rasistgrupp. Det var ett fall med Alexandra Pascalidou och polisen Claes Cassel. En journalist på Aftonbladet hade hittat på att en nazistgrupp stod utanför deras dörrar med vapen. Jag blev indragen då den där journalisten hade ringt till mig också. Jag var dessutom helt fel person att ringa från första början, jag jobbade dels med en statlig utredning, dels på Brå och jag var höggravid. Men jag kollade ju snabbt på nätet och såg att det inte stämde det han sa och vidtog åtgärder. Sedan plötsligt en dag när jag åkte till jobbet möttes jag av stora rubriker om ”Forskaren som varnar för det stundande raskriget”. Inte en siffra rätt.
– Sedan blev det en polisutredning där alla som blivit kontaktade av den här journalisten blev inkallade till förhör. Det var en intressant upplevelse.
Det känns som att det finns en del historier för dig att berätta. Du har ju skrivit en del böcker, när kommer det en biografi?
– Aldrig!
Aldrig?
– Aldrig någonsin. Jag är fullständigt ointressant som person. Jag värjer mig mot det här att sätta mig själv i centrum. Det är inte jag som är intressant, det är möjligtvis det jag har skrivit som man kan diskutera. Jag skulle inte någonsin komma på tanken att skriva en biografi. Det finns så mycket mer spännande personer att skriva biografier om.
