BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det känns fruktansvärt. En handgranat som smäller av. Det är sådant som bara händer i krig, men så händer det här. En människa som råkar ut för något sådant här, det är jättetragiskt, säger Hélène Svensson Blomdahl, enhetschef på Vårby bibliotek som ligger bara 50 meter ifrån platsen där 63-åringen dödades ett par dagar tidigare.
Hennes egen känsla av trygghet i området har dock inte påverkats av det som hänt.
– Jag har jobbat här sedan 2009 och har aldrig känt mig otrygg. Och det gör jag inte nu heller. Det är ett jättefint område, en fin anda. Jag känner mig inte mer otrygg här än inne i stan.
Strax efter klockan 11 i söndags larmades polisen om att en explosion hade inträffat nära Vårby gårds tunnelbanestation. En 63-årig man ska ha plockat upp ett föremål på marken och lagt det på sin cykel, varpå det detonerade. Mannen skadades allvarligt och avled senare, medan en kvinna som befann sig på platsen skadades av splitter. Två dagar senare bekräftade polisen att det rörde sig om en handgranat.
”Trodde det var fyrverkerier”
Många av dem som Dagens ETC möter i Vårby gård är skärrade av det som hänt. En av dem är Jane som bor i närheten.
– Jag tycker det är jättejobbigt. Jag tänker på det hela tiden. Man kan inte fatta att det har hänt.
Hon var hemma, bara ett par hus bort ifrån centrum, under söndagsförmiddagen och hörde när handgranaten detonerade.
– Det var en hög smäll, som hördes även fast vi hade fönstret stängt. Vi trodde först att det var nyårsfyrverkerier. Sedan gick vi ner hit, men då hade polisen spärrat av borta vid biblioteket.
Fyra fältassistenter från Huddinge kommun går runt torget i blåa jackor och röda toppluvor.
– Vi är här för att stötta medborgarna, vara ett bollplank som de kan vända sig till om de behöver någon att prata med om sina känslor. Det är många som har stannat upp och pratat av sig, många känner sig otrygga, säger Alex, en av fältassistenterna.
En grupp förskolebarn vandrar sakta förbi och tittar på minnesplatsen där en medelålders kvinna står vid blommorna.
– Jag kände honom, säger hon och rösten skär sig.
– När vi drev puben här i centrum förut så brukade han komma dit ibland med sin fru. Han var en så snäll människa, så fin. Det känns helt ofattbart att något sådant här händer här.
Hon har blivit rädd efter det som hänt.
– Jag vågar inte skicka ut mina barn längre. Jag säger åt dem att de inte får röra något som de ser på marken, väskor eller vad som helst. Det känns jättejobbigt, faktiskt.
”Händer överallt”
66-årige Rune Jauhiainen som bor i närheten är inte nämnvärt chockad över händelsen.
– Det är så vanligt, det händer överallt nu. Det var ju skottlossning i Rinkeby i måndags också. Det har nästan blivit vardag. Visst, en handgranat är ju lite annorlunda, det är det. Men man kan inte vara otrygg. Det går inte att leva på det sättet, säger han.
På torget stannar 59-årige José till och sätter sig ned vid blombuketterna i en stunds stillhet. Han kommer ursprungligen från samma latinamerikanska land som den avlidna mannen.
– Jag kände honom. Det är väldigt tråkigt. När en landsman går bort så tänker man på sig själv. Att man själv hade kunnat bli drabbad också. Det finns ingenstans på planeten där det är lugnt nuförtiden, men här i Sverige känner jag mig fortfarande trygg. Skriv det, fortfarande känner jag att Sverige är bäst!
En bit bort står Shabnam Nikpour och Habib Iddrisu. De är båda djupt engagerade i föreningslivet i Vårby och näraliggande Masmo och har pratat med många boende i trakten under de senaste dygnen.
– Vi träffar så många människor. Telefonen har ringt nästan oavbrutet sedan i söndags. Många känner oro, speciellt barnfamiljerna, säger Shabnam.
– Att man ska vakna och höra att någon är död av en explosion. Det känns obehagligt. Vi är jätteledsna och jag är rädd för att det ska hända igen. Vi tycker om våra områden. Vårby är rikt på mångfald och vi tycker att det här är en jättebra plats, det händer massa bra saker här, säger Habib.
– Vart tog mänskligheten vägen? Det är dags nu, alla organisationer måste börja träffas och planera tillsammans. Civilsamhället är kraften och den håller på att försvinna. Man måste samarbeta och göra en långsiktig satsning för mänsklighet, för trygghet, för jämställdhet och för jämlikhet. Alla måste ta vara på varandra. Gemenskapen vinner, säger Shabnam Nikpour.
