Nu har det gått ett år sedan Aftonbladet började publicera artiklarna om fackförbundets väldiga representationsnotor, om krog- och konferensverksamheten som de förlorade flera hundra miljoner kronor på, och om hur de hyrt ut sin lyxkrog Metropol Palais till nakenkalas och champagnefester. Skandalen ledde till att förbundets kassör Anders Bergström avgick, och så småningom också Annelie Nordström. Då hade hon suttit på ordförandeposten i sex år. Men det fackliga engagemanget hade hon haft betydligt längre tid än så.

– Jag tror att det tog tre dagar efter att jag börjat på mitt första jobb innan jag blev arbetsplatsombud för kommunal, säger hon.

Rörelsekänslan förlorad

Lika långt är engagemanget i Socialdemokraterna. Annelie Nordström var som barn med i Unga örnar, och skolades därigenom in i SSU. Under 90-talet satt hon för partiet i Västerbottens läns landsting, och var även kommunalråd för S i Vilhelmina. Då upplevde hon Socialdemokraterna som en rörelse, som ett parti där samtalet om politik, visioner och framtid alltid var levande. Och samtalet fördes överallt – inte bara av dem som satt på förtroendeuppdrag. Partiet var sina medlemmar. Hon tycker inte att det är så idag.

– Det grundläggande för Socialdemokraterna, rörelsekänslan, jag tycker inte att den finns längre. Nu handlar det mer om ett etablissemang som styrs av taktik istället för av visioner. Det gör att jag har fått mindre och mindre lust att engagera mig, säger hon.

Känslan har lett till beslutet att lämna Socialdemokraterna. Enligt Annelie Nordström ligger ingen särskild händelse bakom, snarare är det något som har växt fram.

– Jag har känt mindre och mindre inspiration, att det har blivit tråkigare att vara politiskt aktiv. Det är något som har mognat under ganska lång tid.

Finns det någon särskild fråga där du känner att du inte längre håller med S?

– Flyktingpolitiken. Skärpningen av den går emot det jag tror på. Jag tycker att vi både har råd och plats. Men samtidigt förstår jag att det parlamentariska läget försvårar, att regeringen till viss del måste vara taktiska.

Du säger att taktik har blivit för viktigt även för partiet som helhet, hur menar du då?

– Ett exempel är när partisekretariatet kom till Kommunals styrelsemöten, det hände ungefär en gång i månaden. Då presenterade de ofta olika mätningar, vilka frågor väljarna är intresserade av just nu, och hur vi skulle hantera det. Det fick styra politiken. Det är som att kontakten med partiföreningar, alla de Socialdemokrater längst ut i kommunerna, har försvunnit. Kontakten mellan vanligt folk och dem högst upp.

Nu väljer du att engagera dig i Feministisk initiativ istället, varför?

– Ett starkt skäl är för att jag upplever att man där jobbar för politisk utveckling tillsammans. I Fi finns känslan av rörelse som jag är ute efter, med många aktiva och engagerade. Ett annat skäl är förstås politiken.

Vad hittar du i Fi:s politik som du saknar hos Socialdemokraterna?

– Fi står för mycket av det jag ser som viktigast. De vill på allvar göra något åt de låga lönerna inom kvinnodominerade yrken, och de vill förändra arbetsmarknadslagstiftningen så att den blir mer jämställd. I princip alla partier säger sig ta jämställdhet på allvar, men ändå händer ingenting. Kommer Fi in i riksdagen tror jag partiet kan driva på.

Stillsam reformist

Du skriver på DN debatt att du delar ”huvuddelen av de politiska åsikterna i partiet” – vad är det du inte delar?

– Det finns nog ingen konkret fråga egentligen, men jag är fostrad i en stillsam reformistisk anda, och det finns en föreställning inom partiet att vissa saker är väldigt lätta att genomföra. Som sex timmars arbetsdag. Jag håller med om att det är ett viktigt mål, men jag tror att det kommer ta tid. Kanske får vi ta det stegvis.

Fi driver frågan om att Medlingsinstitutet ska få uppgift att få upp kvinnolönerna, något som har fått kritik från fackligt håll. Hur ser du på det?

– Det har jag tyckt länge, och där har jag varit i opposition i förhållande till de flesta andra inom LO. Medlingsinstitutet borde få ett kraftfullt jämställdhetsuppdrag.

Hur kommer det sig att Fi inte är större bland LO-kvinnor?

– En anledning tror jag är att Fi inte sitter i riksdagen, och därför sällan blir tillfrågade om hur de ser på lönebildning till exempel. Deras inställning är förhållandevis okänd för fackmedlemmarna. Jag tror också att många fortfarande associerar Fi med ett akademiskt parti, som kanske inte jobbar för den vanliga kvinnan främst. Det är något jag gärna jobbar med, att nå ut med partiets politik till dem, och visa att den vänder sig till låginkomstkvinnor.

Vad ser du annars för roll för dig själv i partiet?

– Fram till paritets kongress i mars är min plan att skriva motioner inom de områden där jag känner att jag kan bidra, som arbetsmarknadspolitik. Jag vill också arbeta för att vi ska nå ut till mindre kommuner, göra partiet mer synligt för människor i glesbygd och landsbygd, och ta fram en kommunpolitisk plattform. Det saknas idag.

Du har sagt att du kan tänka dig en plats i riksdagen, kan du också tänka dig en roll som partiledare?

– Det är inget som jag har ägnat en tanke. Min plan är inte att skaffa en ny karriär, utan jag vill bara vara med och utveckla politiken som aktiv partimedlem.

Det har bara gått ett år sedan Kommunalskandalen, hur tror du den påverkar förtroendet för dig?

– För en del påverkar det säkert. Det klart att det finns folk som tycker att jag är en skitstövel, men det fanns det innan också. Jag var ordförande när det hände, och då får man ta det. Även om jag i min tur var jättebesviken över att vissa saker kunnat ske, så fick jag ta mycket av skiten. Men det ingår i ett ordförandeskap.