Som bosatt i Skåne är det svårt att inte förknippa polisen med rasism. Det har gått tio år, men patrullen som kallade folk i Rosengård för ”apajävlar” och Skånepolisens internutbildning där skurken i ett exempel hette ”Neger Niggersson” finns fortfarande färskt i minnet. Eller maktmissbruket när polisen red över motdemonstranterna vid nazistdemonstrationen på Limhamn 2014.
Det är händelser som föder fördomar – säkert inte bara hos mig. Jag har alltid undrat vilka effekter dessa fördomar får på polisutbildningen. Vilka attraherar man till polisyrket med sådana skandaler? När bilden av polisen är att det är en våldsam och kompromisslös makt i samhället lockas rimligtvis också våldsamma personligheter dit. Eller?
Polisutbildningen har länge varit föremål för spott, spe och livlig politisk diskussion. 2009 skickade den sittande alliansregeringen ut ett regleringsbrev till polismyndigheten där man berättade att Sverige i dagsläget hade ungefär 20 000 poliser och att det var precis lagom, fler behövdes inte. Utbildningsplatserna kapades med 92 procent, från 1 708 platser år 2008 till 141 år 2010.
42 procent kvinnor
Eftersom mellan 400 och 500 poliser går i pension varje år antogs i snitt 487 studenter per år 2009–2011. Idag är tongångarna annorlunda och samtliga riksdagspartier anser att det behövs omkring 10 000 ytterligare poliser till år 2025.
Inne på Norra Vallgatan 100 i Malmö står kanske några av de 10 000. Det är nästan bara unga män idag, jag räknar till fyra kvinnor. Två killar ser ut att vara hämtade från något slags gladiatorspel, de är kortklippta, biffiga och tar direkt stor plats i rummet. Jag slås av att inga av dagens sökande har utomnordiskt utseende.
Jag har förberett mig dåligt. I panik fick jag skaffa ett simintyg tre dagar innan antagningen och efter att ha letat djupt inne i källarförrådet igår kväll hittade jag ett par slitna inneskor att ha till de fysiska testerna. Som nybliven tvåbarnspappa laddade jag inte direkt upp med en god natts sömn heller och jag skäms lite när jag står och gäspar vid introduktionen.
– Här börjar ni med ett teoretiskt test. Ni har 80 minuter på er. Därefter kallas ni som klarar det till nästa test. Om ni någon gång under dagen inte uppfyller kraven på ett test så avslutas ansökan och ni är välkomna att söka på nytt vid nästa tillfälle, meddelar en man i 35-årsåldern innan han släpper in oss i en datasal.
Till polisutbildningen 2018 slogs nytt ansökningsrekord, 9 352 personer sökte, varav 42 procent kvinnor. 800 platser skulle tillsättas, ändå gapade 259 platser tomma vid terminstart, så vad händer? Det korta svaret är att det är jäkligt tufft att bli antagen, den svårare nöten att knäcka är att man uppenbart inte lyckas locka till sig de som egentligen är lämpliga att bli poliser.
Till vårterminsstarten 2019 är målet att fylla 1 020 ansökningsplatser, men bara 771 personer klarade kraven och antogs. Totalt var det 11 588 sökande.
Lågt förtroende
Det finns en utbredd uppfattning att kraven för att komma in på polisutbildningen har sänkts, men det är något som tillbakavisas av polismyndigheten som kallar det ”felaktigheter och missuppfattningar”. 2014 gjordes visserligen testerna för den fysiska förmågan om när bland annat löpning ersattes av cykling och år 2016 sänktes godkäntnivån på begåvningstestet från en fyra till en trea på en niogradig skala. Men den enskilt största anledningen till att ansökande kuggas har alltid varit den psykologiska utvärderingen.
Det teoretiska testet tar 80 minuter och består av övningar i logiskt tänkande och jag hinner svara på alla frågor utom två och känner mig ganska nöjd. Efter att jag fått veta att jag är godkänd skickas jag vidare till ett värderingstest. 243 frågor ska besvaras på 45 minuter och svaren används som underlag i psykologsamtalet – om man tar sig dit. Jag får frågor om jag tycker att vem som helst kan bli polis, om jag anser att våld i tjänsten är nödvändigt, om jag har använt droger och om jag tycker att alla människor är lika mycket värda. Jag svarar så ärligt jag kan.
Efter de två inledande testerna blir det lite väntetid och här passar jag på att stifta bekantskap med de övriga sökande. Det visar sig att nästan alla har sökt tidigare och inte kommit in.
De två gladiatorerna visar sig vara i min ålder som jobbar som ordningsvakter i Malmö. De känner varandra sedan tidigare och pratar om moderatledaren Ulf Kristerssons förslag att skriva av studieskulderna för polisutbildade efter fem år. En ung kille från Växjö som söker för andra gången berättar att flera i hans familj är poliser och att han skulle bli mycket besviken om han inte kom in den här gången.
Fog för skepsisen
Att polisen tampas med förtroendeproblem är inget som verkar ha påverkat de sökande i Malmö. När myndigheten själv frågar befolkningen så uppger färre än 50 procent att de har mycket eller ganska stort förtroende för deras sätt att sköta sitt arbete.
Det finns fog för skepsisen. Under första halvåret 2018 lades 784 000 anmälda brott ner, 20 400 (tre procent) fler jämfört med 2017. Drygt 384 000 av dessa anmälningar lades ner direkt utan att någon utredning inleddes. Polisens oförmåga att lösa brott kommer dessutom olägligt, enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning har svenskarna aldrig varit så brottsutsatta som nu. Både hot och sexualbrott skjuter i höjden.
År 2014 uppgav 5,7 procent av befolkningen i åldern 16–84 år att de utsatts för hot, idag ligger siffran på 8,3 procent. Med sexualbrotten är det ännu värre, från två procent 2014 till 6,4 procent 2017, en ökning med 220 procent.
Samtidigt pågår sedan ett par år tillbaka en kapplöpning bland politikerna om vem som kan lova störst satsningar på Polisen.
– Vi vill inte bara upprätthålla polisens kapacitet, utan stärka polisens förmåga. Vi vill därför se 10 000 fler polisanställda till 2024, säger Anders Ygeman (S).
– Till skillnad från regeringen är vi beredda att tillföra de resurser som faktiskt krävs för att Polisen ska kunna anställa fler och höja polislönerna, säger Ulf Kristersson (M).
Klart är att sedan år 2010 har antalet poliser i förhållande till befolkningens storlek minskat kraftigt. Enligt statistik från SCB och Polismyndighetens årsredovisning fanns det förra året 195 poliser per 100 000 invånare vilket är den lägsta polistätheten på tio år.
Analyserar tatueringar
Inne på Rekryteringsmyndigheten dyker en man upp och ber oss byta om till träningskläder. En och en får vi därefter gå in för hälsokontroll hos en sjuksköterska. Jag får en gul mapp med min hälsodeklaration och startnummer 112. ”Jag är redo för en större uppgift” står det på framsidan. Inne hos sjuksköterskan testar de färgseende, hörsel och syn. Därefter får jag gå in i ett litet fyrkantigt rum med en brits och genomföra ett EKG. Åtta dioder fästs på min bara överkropp och mina ben och mitt hjärta och blodtryck kontrolleras.
Det är vid det här laget som det blir uppenbart att jag har en del tatueringar och sjuksköterskan kontrollerar därför också att jag inte har några ”antidemokratiska motiv” på min kropp.
– Det vi tittar efter är bland annat nazistiska symboler och gängtatueringar, berättar han.
Efter den visuella kroppsvisitationen får jag följa med in i ett nytt rum där det står en ISOKAI, en slags mekanisk skivstång. Jag vägs och mäts, och ges sedan instruktionerna att jag ska göra ett marklyft. Jag har aldrig gjort ett marklyft i hela mitt liv.
– Du får ett testförsök så jag kan kontrollera att du lyfter rätt, sedan två riktiga försök. Du måste få en 6:a på en 9-gradig skala för att gå vidare, säger sjuksköterskan.
Stor vikt vid värderingar
Efter att ha överraskat mig själv – och förmodligen sjuksköterskan – och fått en 7:a på marklyftet (vilket motsvarar runt 70 kilo) skickas jag nu i rask takt vidare. Det blir ytterligare en läkarundersökning och tillsammans med den unge Växjöbon och en av ordningsvakterna genomför jag konditionstest på en träningscykel. Vi klarar av det alla tre, även om vissa (jag) hade mer problem än andra. Efter det är det till slut dags för psykologintervjun.
Redan i väntrummet stöter jag på en kvinna och en man som sökt polisutbildningen tidigare men ratats efter just psykologsamtalet. Nu ska de in igen och de är båda väldigt nervösa. Det är jag med, ska tilläggas. Även om jag vet att jag inte ska bli polis så har alla tester gjort mig fullständigt dedikerad och nu är det allvar. Tänk om psykologen ser igenom mig? Jag har ju inte varit helt ärlig med att jag bara är här för att dokumentera.
En kvinna som påminner om Magdalena Ribbing kallar till slut in mig till sitt rum. Under en dryg timme får jag berätta om min uppväxt, min familj, om jag dömts för brott eller varit inblandad i konflikter och hur jag i så fall löst dem. Psykologen frågar vad jag är mest orolig för om jag skulle bli polis och jag svarar sanningsenligt ”att bli skjuten”. När samtalet är slut önskar hon mig lycka till.
När jag sätter mig i väntrummet igen känner jag mig dränerad på energi. Det har varit en lång dag, klockan är nästan 16.00 och det börjar tunnas ut ordentligt i korridorerna. Det är efter samtalet jag nyss haft som de flesta sorteras ut och jag slås av hur stor vikt polismyndigheten lägger vid värderingar, problemlösningsförmåga och den psykologiska profilen snarare än muskelstyrka och kondition.
Det är inte riktigt bilden som jag hade för några timmar sedan, och särskilt inte den bild som förmedlas i media där rapporteringen ofta handlar om övervåld, oflexibilitet eller rena skandaler där poliser beter sig illa i tjänsten. Efter 30 minuters väntan kommer en ung kvinna och ropar mitt namn. Hon säger att jag ska vidare till drogtestet, psykologen har godkänt mig.
Hårt ställda krav
Drogtestet består av att blåsa i ett rör som sedan skickas till ett labb för analys. Minsta spår av droger och man är direkt diskvalificerad att bli polis. Efter testet ska jag skriva upp mig för att genomföra en säkerhetsprövning. Vid det här laget känns det som att det bara är jag kvar i hela byggnaden.
Det blir ytterligare en timmes samtal, denna gång med en uniformerad kvinnlig polis. Jämfört med psykologsamtalet känns det här mer som ett förhör. Finns det någon som kan påverka mig? Har mina familjemedlemmar utsatts för hot? Är det något du borde berätta för oss innan vi antar dig till utbildningen? Kan vi lita på dig?
När jag kommer ut från förhöret sneglar jag på en lapp vid receptionen. Där står alla namn som tagit sig hela vägen till säkerhetsintervjun. Det är bara tre namn på lappen.
Väl ute från byggnaden känns huset på något sätt större än tidigare. Fem våningar av tester, hopp och – i många fall grusade – drömmar. Jag undrar hur det ska gå för Växjökillen och paret som väntade på psykologen. Jag undrar hur det ska gå för polisen.
Två månader senare, när jag nästan hade glömt bort den där dagen dimper det ner ett brev i brevlådan. Jag kom in.
Politiker om polisutbildningen
”Fram till 2025 ska vi ha 30 000 poliser i Sverige. Vi har helt enkelt för få poliser i Sverige idag för att kunna säga att tryggheten verkligen gäller alla överallt”, sa Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor till Expressen i april 2017.
”Ett mycket stort antal poliser kommer att behöva utbildas under kommande år. Men hundratals platser på polisutbildningen står fortfarande tomma. Därför satsar vi också på en betald polisutbildning för att locka fler till yrket”, sa Tomas Tobé (M) på en presskonferens 2018.
”Vi vill satsa på Polisen så att vi ökar deras möjligheter att utreda brott som man idag kan utreda bättre. Det innebär att vi vill ha fler närpoliser i olika områden i Sverige som kan öka tryggheten och samarbeta nära med skola”, sa Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt till SVT 2016.
”Sverige är i grunden ett tryggt land. Men utvecklingen under senare år har ställt Polisen inför en lång rad krävande utmaningar. Vi ser en ny brottsstruktur växa fram med ökade krav på polisinsatser”, sa Magdalena Andersson (S) i ett pressmeddelande 2017.
