– Jag känner tillsammans med min sorg en mycket stark vrede. Hur kunde samhället skicka iväg en treåring till det som blev hennes död? Hur ­kunde kammarrätten besluta att ett par vars baby omhändertogs på grund av deras missbruk skulle få tillbaka sitt barn utan att man kontrollerade dem?

Och tecknen var tydliga, menar Melinda.

– Jag vill ha en förklaring till hur en domstol som säger sig följa lagens bokstav och inte anklagas för att ha gjort fel kan besluta som den gjorde. Den gick enhälligt mot socialnämndens rekommendation och utan att ta hänsyn till att jag var den enda Esmeralda levt med valde de att utelämna henne till två icke fungerande människor som hon inte ens kände. Hon visste inte ens att hon hade en annan familj.

I sin dom hänvisar Kammarrätten sitt beslut till en annan dom i landet högsta domstol för den här typ av frågor, Högsta förvaltningsdomstolen. Där har man slagit fast att domstolen inte ska väga in vad det betyder för barnet att separeras från sitt familjehem, det är bara föräldrarnas lämplighet som ska prövas.

19 barn i familjehem

Men prövningen av föräldrarnas lämplighet visade sig vara under all kritik. Trots att socialnämnden berättade att den biologiske pappan aldrig träffat Esmeralda och att han vägrar drogtesta sig, att mamman var psykiskt sjuk och uteblivit från besök på psykiatrin så lämnade man över en skyddslös treåring i deras vård.

Melinda Jacobs är 37 år. I 17 år har hon tagit emot små barn i sitt hem och liv och för att ge dem en trygg och bra start på livet. Det har blivit hennes kall:

– Jag vill göra skillnad, jag vill skydda de som mest behöver det.

Genom åren har 19 barn passerat Melinda Jacobs famn, som hon uttrycker det. En av de saker som påverkade hennes livsval mest är föräldrarnas skilsmässa.

– Jag växte upp utan min mamma och min syster under en lång tid. Jag bodde kvar i Teckomatorp i Skåne med min pappa och farfar och farmor, medan min mamma flyttade till Klippan tillsammans med min syster. Min saknad efter dem gjorde att familjen och familjekänslan blev oerhört viktig för mig.

Trots detta har Melinda själv skilt sig två gånger.

– Skilsmässorna blev nödvändiga, men de var mycket fredliga och barnens intressen har alltid kommit först. Men de är givetvis två stora misslyckanden i mitt liv.

Trauma för familjen

Det som hände Esmeralda påverkade också hennes hela familj. Det blev enorma påfrestningar på alla. För barnen ledde det bland annat till separationsångest; ett ”hej då” kunde leda till tankar om att man kanske aldrig skulle kunna ses igen. Melinda ångrar inget av vad hon gjorde under kampen för Esmeralda.

– Jag gjorde allt jag kunde, det finns ingenting jag kunnat göra annorlunda som hade förändrat det som skedde.

Men känslan av maktlöshet, att ingen brydde sig om vad hon sa, var svår och det finns en bitterhet kvar.

– Jag togs inte på allvar, ingen var intresserad av att lyssna på mig. Jag kontaktade advokater, alla tänkbara medier, ingen ville granska det som hände. Men när Esmeralda dog, då blev alla intresserade. Det fungerade som ett slag på käften, som ett hån mot både henne och mig.

För det som hände Esmeralda hade aldrig behövt hända. Även med de gamla och dåliga lagarna hade samhället kunnat rädda henne – om man lyssnat på Melinda och verkligen agerat för barnets bästa.

Nu är Melindas fokus att förändra hur de utsatta barnen behandlas. Nio lagar kommer att förändras för att stärka tvångsplacerade barns rättigheter och socialtjänsten får ett starkare och längre uppdrag att följa upp konsekvenserna av fattade beslut.

– Men det är mycket kvar att göra. Vi måste få in individuella bedömningar i besluten när det gäller omhändertaganden. Men det kräver en hög kompetens av alla inblandade. Vad betyder anknytning för ett litet barn och så vidare. Jag skulle också vilja ha en speciell barndomstol som hade den här kompetensen.

Samhällets uppgift

Melinda har inte avslutat sitt arbete för förändringar. Tillsammans med några andra har hon bildat föreningen Lilla Hjärtat vänförening. Föreningen har två grenar; dels hjälper den be­hövande att få juridiska kontakter och goda råd, men den ger också utsatta barn möjlighet att önska sig saker som föreningen uppfyller. Det kan vara att åka till Kolmården, gå på spa, träffa en kändis; helt enkelt att sätta guldkant på deras liv efter allt de gått igenom.

– Det är många som hör av oss och behöver hjälp, även biologiska föräldrar. Jag fick höra om ett fall där en utländsk kvinna föder ett barn i Sverige. Barnet skiljs från modern vid födseln och placeras i svensk familj. Två, tre år senare ska modern utvisas och trots att de aldrig träffats efter födseln ska barnet utvisas tillsammans med henne. Barnet är fött i Sverige, lever med svenska föräldrar och kan inte ens sin moders språk. Modern kommer att behöva fortsatt vård och barnet kommer förmodligen att lämnas till ett barnhem. I ett sådant fall ska barnet naturligtvis stanna här med sin svenska familj, punkt.

Detta sätter fokus på den svenska stoltheten att man infört FN:s barnkonvention som svensk lag. Den säger att barnets bästa ska alltid vara avgörande. Problemet är bara att det ibland kommer i konflikt med andra lagar, till exempel föräldrabalken och migrationslagar som då ofta tar över, eftersom barnkonventionen är mycket allmän och ganska luddig.

Men Melinda menar att det inte är rimligt att en liten förening ska sköta de här sakerna:

– Att ge stöd till utsatta barn är en samhällelig uppgift, detta måste organiseras av kommuner och samhälle, menar hon.

Börjar ge resultat

För Melinda själv har hennes vanliga liv satts på paus.

– Efter att Esmeralda dog har det inte funnits så mycket annat. Jag har jobbat stenhårt med föreningen, jag har skrivit den här boken och i januari tog jag in ytterligare ett litet barn som snart är åtta månader i mitt hem. Att jag nu lever ensam med fem barn: mitt senaste nytillskott, den som i boken kallas Erik, två år gammal, två tonåringar och ett mittemellan gör att mitt liv är mer än välfyllt. Jag har helt enkelt inte hunnit med något annat.

Men nu känner Melinda att det börjar släppa. Hennes arbete ger resultat, hon kan ana förändringar och hinner börja tänka på sig själv och vad hon vill med resten av sitt liv, ­Melinda är ju bara 37 år.

– Nu kan jag känna att jag faktiskt har rott vissa saker i land. Det är nu framåt jag kan känna att det finns plats för nya saker.

En av de saker hon saknar mest är dansen.

– Att dansa har varit en stor del av mitt liv. Men det har man inte kunnat göra på grund av pandemin. Nu hoppas jag att samhället återgår till det vanliga så att man kan börja göra saker igen. Jag hoppas också att det finns en annan ro i min själ så att jag både har viljan och kraften att göra en rad saker. Sedan det här hände så har det öppnats så många nya dörrar för mig, så jag vet faktiskt inte vad jag gör om några år.