– Ja, det är ett stort problem eller hur? Jag har varit psykiatriker här i 26 år, så jag vet. Många som är fattiga ser inte fängelsestraffet som ett så stort problem, där får man mat och har inga räkningar att betala, säger han.

Sakarya Hirsi kommer strax efteråt. Han visar glatt omkring på torget i orten där han är uppvuxen.

– Där borta är konsthallen, här är väggmålningen
”människans träd” och där är Kebabkungen, berättar han.

Fem till åtta begravningar

När vi pratar om anledningen till att vi träffats blir hans röst allvarligare.

– Här sprang jag hem det snabbaste jag kunde, säger Sakariya och pekar längs parken.

Han berättar om en händelse för sju år sedan då han för första gången själv kom i närkontakt med gatuvåldet.

– Jag var på väg till grillen där kebaben är i dag, men stannade till en stund för att jag träffade några vänner. När jag började gå igen såg jag hur en kille på moped sköt in mot grillen där jag hade varit om jag inte träffat mina vänner.

Fyra personer skadades den gången. På måndag ska Sakariya gå på ännu en begravning.

– Samhällsklimatet är så hårt just nu. Bara en blick kan leda till att någon dör. Vi går säkert på fem till åtta begravningar varje år. Det är så många som har förlorat sin framtid, som hade kunnat bli läkare, politiker, artister, eller något annat, som vi aldrig får se.

Alla måste sörja

Sakariya Hirsi har, tillsammans med vännen Josef Farhan och med stöd från Amnesty, nyligen lanserat kampanjen Kollektiv sorg. Det är en uppmaning om att sorgen bör delas av hela samhället och att det är samhället som måste förändras för att fler unga i förorterna ska få leva.

– Vi har sett hur det dödliga våldet påverkat nära vänner och familj och lämnat ärr som inte går bort. Men det finns ett bredare samhällsperspektiv än att ”de dödar varandra i förorten”. Vi har alla ett ansvar att uppfostra ett barn. Retoriken i media och hos makthavare måste sluta stigmatisera unga i förorten och det krävs konkreta politiska åtgärder för att problemen ska försvinna.

Över 2 000 personer skrev bara på ett par dagar under den namninsamling som kampanjen lade upp.

Sluta avhumanisera

Sakariya drömde om att bli polis när han var liten. Nu är planen i stället att plugga mänskliga rättigheten i höst. Han tror inte att lösningarna handlar om hårdare tag, som många politiker menar, utan om ett förebyggande socialt arbete och psykologiskt stöd till drabbade.

– Våra mål handlar om att poliser och makthavare måste sluta avhumanisera människor till statistik och börja lyssna på de som påverkas av våldet och hitta lösningar tillsammans. Det finns redan många bra initiativ, på fritidsgårdar, i kulturhusen, avhopparverksamheter, men det behövs mer stöd och resurser.