”NN blev aldrig minkfarmare”. Där gravstenen till familjegraven tidigare hade stått var nu bara en djup grop och på en sten som lagts intill hålet hade någon skrivit med röda bokstäver.

Gravstenen på kyrkogården i Södertälje grävdes upp någon gång mellan den 13 och 14 maj förra året. Samma dag hittade en kvinna i Katrineholm stenen i sin trädgård. När hon såg släktnamnet på den förstod hon direkt vad det handlade om: Aktivisterna som hotade familjen för att få hennes bror att tänka om när det gällde att starta minkfarm var tillbaka.

Planerade att starta minkfarm

Attentatet var riktat mot en 59-årig lantbrukare i Hjo som i lokala medier hade gått ut och berättat att han planerade att starta minkfarm. Gravstenen i trädgården var finalen på två och en halv månads trakasserier och hot mot 59-åringen och hans anhöriga. Allting började i slutet av februari, då två yxor med orden ”inga fler minkfarmer” och ”första varningen” kastades mot hans hus.

Minkfarmaren säger till ­Dagens ETC att han personligen inte har tagit särskilt illa vid av hoten, men att hans syster som fick familjens gravsten placerad i trädgården tycker att det har varit väldigt obehagligt.

– Det jobbigaste har varit att de har utsatt personer i min närhet som inte har med det här att göra. Det känns obehagligt att de inte har varit bekväma, säger han.

Fem djurrättsaktivister åtalades i januari för en lång rad hot och attacker mot ett antal minkfarmare i Skaraborgstrakten och deras familjer. Åklagaren har yrkat på långa fängelsestraff och på måndag väntas de få sin dom.

Den blir den första i sitt slag i Sverige, men i Europa och framför allt England, har metoderna använts längre. Nyligen rapporterade den brittiska tidningen Cambridge news att en 52-årig kvinna dömts för utpressning mot personer med koppling till Huntingdons forskninglaboratorium, världens tredje största lab för djurförsök.

Kvinnan ingår i det militanta närverket Shac, som under en tioårsperiod drivit en kamp för att stoppa djurförsöken. I målet ingick ett dåd som skedde 2009. Chefen för ett läkemedelsbolag fick då sin mammas grav i Schweiz uppgrävd. Urnan med aska stals och har aldrig återfunnits. Två kors placerades också på marken intill graven med dödsdatum för chefens fru ditmålat i röd färg.

Grävde upp graven

Några år tidigare grävde en grupp aktivister i Staffordshire upp graven till en marsvinsfarmares döda svärmor för att få honom att lägga ner farmen.

Minkfarmaren i Hjo har tänkt en hel del på det som hänt och tycker att det värsta är att attackerna faktiskt utgör ett hot mot demokratin.

– Det mest tokiga är väl att det blir mer och mer av dem här typen av hot i samhället. Vad det än gäller så ska det hotas. Den utvecklingen tycker jag är jobbig, säger han.

Några dagar efter att gravstenen placerats i trädgården rapporterade aktivisterna om det på en internationell djurrättssida på nätet: ”Under natten grävde vi oss genom NN:s föräldragrav, nu återstår bara för NN och den ondska han utför att sluta i graven. Gravstenen placerades i trädgården hos NN:s syster, eftersom hon har makten att påverka NN i beslutet om minkfarmen. Eftersom det fortfarande behövs en gravsten på kyrkogården ställde vi dit en med NN:s namn”.

Hoten har undertecknats med signaturen Animal Right Militia, ett internationellt nätverk som avsagt sig icke-våldsprinciper och till skillnad från exempelvis Djurens befrielsefront är beredda att äventyra människoliv för att nå sina mål.

Exceptionella metoder

Metoderna som använts i dåden mot minkfarmare i Västsverige anses dock fortfarande exceptionella i Sverige. Enligt Kerstin Jacobsson, som är sociolog vid Göteborgs universitet och har följt den svenska djurrättsrörelsen, är det bara en handfull personer som ägnar sig åt liknande attacker i Sverige.

– Aktioner som innebär ekonomiskt sabotage och skadegörelse finns det visst stöd och legitimitet för i rörelsen. Men den här typen av aktioner är att gå ett steg längre – och är extremt ovanligt. Jag kan tänka mig att det bara är en handfull personer i landet som är kapabla att göra det här, säger hon till GP.

Hon menar att aktivisterna drivs av en världsbild som kan liknas vid en form av sekulär religion.

– De simulerar djurens lidande och är väldigt upptagna med lidandet. De tänker sig in i hur det är att sitta i bur, vad det innebär att bli inseminerad och drar mänskliga jämförelser. Insemination blir institutionaliserad våldtäkt som djur kanske blir utsatta för under hela sitt liv, säger Kerstin Jacobsson till GP.

”Borde inte sitta i burar”

Camilla Björkbom, ordförande för Djurens rätt, som är Sveriges största djurrättsorganisation och arbetar för attitydförändringar genom icke-våldsmetoder tror att det finns en risk att de mörka metoderna svärtar ned även den övriga djurrättsrörelsen.

– Vi driver ju samma frågor. Djurens rätt jobbar också för ett förbud mot pälsfarmning, men vi jobbar med opinionsbildning och politisk påverkan, säger hon.

Samtidigt är hon orolig att de makabra metoderna flyttar fokus från den viktiga frågan om djuren.

– Risken är ju att debatten kommer att handla om huruvida de här metoderna är rätt eller fel. Och det vi vill prata om är att minkarna inte borde sitta i burar från första början, säger Camilla Björkbom.