Staffan har nyligen gått i pension, Lena jobbar fortfarande. Det betyder inte att Staffan har det ensamt hemma om dagarna.

– Absolut inte. Det finns en puls i huset, alltid något att göra och folk att prata med för den som vill, säger Staffan.

Det var Lena som kläckte idén om flytten, även om de hade lekt med tanken på att köpa ett hus och bo tillsammans med andra de kände.

– Vi hade det kämpigt med våra åldrande föräldrar och ville inte att det skulle bli likadant för oss och våra barn, säger Lena Hellström.

Dottern tveksam

Att det blev just kollektivhuset Färdknäppen mitt på Södermalm var mest en slump. Någon klar bild av hur det skulle vara att bo i kollektiv hade de inte när de blev medlemmar i föreningen, men Staffan var ändå inte sen att haka på idén.

– Helt ärligt så tänkte jag; hur kul kan det vara för oss att sitta ensamma i en lägenhet på ålderns höst?

Annars tänker han inte mycket på den stundande ålderdomen.

– Nej, jag vill bara ha roligt. Samtidigt är det tryggt att veta att det kommer finnas kompisar och ett socialt sammanhang runtomkring när åren smyger sig på, säger han.

Lena håller med.

– Det låter kanske lite fel att säga så, men man vill inte ligga barnen till last, eller vara den som bara sitter vid telefonen och väntar på att de ska ringa, som min mamma gjorde, säger hon.

– Vår dotter var lite tveksam till idén först men har ändrat sig nu när hon sett vad det innebär att bo så här. Men sonen sa direkt; vad skönt, då kan jag känna mig lugn. Det känns bra, säger Staffan.

När de fick chansen att flytta in för fem år sedan tvekade de inte ett ögonblick. Det har de inte ångrat.

– Vi valde från början att äta middag tillsammans med de andra och märkte direkt att deras samtal berikade våra. Man är inte sig själv nog, säger Lena.

– De som bor här har blivit en andra familj, fyller Staffan i. Allrummet är vårt vardagsrum, säger han.

Han trivs särskilt bra i verkstaden.

– Jag hade kunnat ha en verkstad i eget boende också, men det är roligare att dela verkstad, säger han på tal om vad som är bäst med att bo i kollektiv.

Ett samhälle i miniatyr

Vill man vara för sig själv någon gång funkar det också. Alla har sina egna fullt utrustade lägenheter i trappuppgångar som ser ut som vilka trapphus som helst.

Färdknäppen är ett av fyra kollektivboenden i Stockholm med profilen ”andra halvan av livet”. Många på Färdknäppen är äldre än Staffan och Lena, men inte alla. Intresset för att få en lägenhet är stort, men det är sällan en lägenhet blir ledig. Inte många flyttar.

– Min bild är att de äldre som bor här generellt är piggare och verkar må bättre än många som bor ensamma eller på äldreboenden. Det har gjort att jag känner mig lugnare inför min egen ålderdom, säger Lena.

– Det är jättebra ur ett trygghetsperspektiv att bo så här. Det finns en djungeltrumma i huset och behöver någon hjälp så ställer man upp, men det är inget serviceboende. Allt sker på frivillig basis, säger Staffan.

Blir det aldrig några konflikter?

– Självklart uppstår det konflikter ibland, men det finns ett väl utvecklat demokratisystem för att hantera det. Min erfarenhet är att allt går att lösa tillsammans, säger Staffan.

Att varje ansvarsområde från inköp av hushållspapper till trädgårdsskötsel är välorganiserat gör att konflikter sällan uppstår.

– Det finns en arbetsgrupp för det mesta i huset, det är som ett samhälle i miniatyr, säger Staffan.

Dåliga konsumenter

Var sjätte vecka lagar var och en mat i ett lag, resten av tiden står middagen uppdukad för 27 kronor. Ett pris och en service som gör att de ganska höga hyrorna svider mindre.

– Vi betalar 9 900 för vår trerummare på 74 kvadrat. Men då ingår 300 kvadratmeter gemensamma ytor och en stor trädgård, säger Lena.

I huset finns, förutom stort kök, matsal och allrum, både gästrum, bastu, gym och TV-rum med braskamin och en stor takterrass utanför.

– Vi är dåliga konsumenter eftersom vi varken behöver köpa dator, verktyg, eller morgontidning. Allt finns i huset, vi sparar genom att dela, säger Staffan.

Ser ni inget negativt med att bo i kollektiv?

– Nej, jag kan inte komma på något, säger Staffan.