– Även forskare har en övertro till sin egen forskningsetik, säger Gustav Tinghög, professor i nationalekonomi vid Linköpings universitet. 

11 000 forskare svarade på studiens frågor om etiska beteenden där de fick ranka sig själva på en sjugradig skala. Siffran fyra var genomsnittet för hur andra forskare beter sig. Endast en procent av forskarna ansåg att man var sämre än snittet. 44 procent ansåg sig vara bättre.

– Effekten är som allra störst bland forskare inom medicin. Jag tror att det beror på att de har en längre tradition av att arbeta med en formell etikprövning, så man ser mer svartvitt på forskningsetiken och tänker mindre på etiken i sitt vardagliga arbete, som att vara transparent, tala sanning, dela med sig av sin data, och så vidare. 

”Blind för egna brister”

Men effekten av att överskatta sin förmåga finns över alla forskningsfält. Risken med det tror Gustav Tinghög kan vara att man som forskare pekar finger mot andra fält. Det kan i sin tur möjligheten till tvärvetenskapliga studier.

– Man blir blind för sina egna brister. Och små snedsteg kan leda till större och fler snedsteg. Det är svårt att vara forskare när incitamenten är att vi ska publicera mer och tävla mot varandra för att publiceras i de bästa tidskrifterna. Att inte följa god forskningsetik blir därför lite grann som anabola steroider för forskare.