Eller: ”Hur går jag ner i vikt?”, ”Min tränare har börjat bete sig konstigt”, ”Jag har. Fått en dickpic, vad ska jag göra?”

I chatten på tjejjouren.se tas alla frågor på allvar. Här kan tjejer skriva anonymt om saker de varit med om eller funderar över.

På andra sidan sitter en av hundratals jourtjejer runt om i landet, vanliga tjejer som engagerat sig för att de vill hjälpa andra. Två av dem är Madeleine Bengtsson och Michaela Åhlvik i Alingsås.

För den stödsökande tjejen är samtalet med tjejjouren ofta det första tillfällen där hon vågar berätta.

– Hon testar att berätta sin historia och se vad hon får för respons. För att se om hon vågar berätta det vidare till någon annan. Kolla om hon faktiskt behöver hjälp antingen på BUP, ungdomsmottagningen, socialtjänsten, om hon ska berätta för en förälder eller polisanmäla.  På chatten är man ju helt anonym och vi har ingen anmälningsplikt, säger Michaela Åhlvik.

Hon och Madeleine Bengtsson är samordnare för tjejjouren Olivia, en av omkring 60 tjejjourer i landet. Om kvinnojourernas främsta uppgift är att skydda kvinnor som råkat ut för våld så går tjejjourernas vardagsarbete ut på att stärka tjejer och upplysa dem om deras rättigheter. Samtidigt betonar Madeleine Bengtsson att våldet finns i alla åldrar.

– När det har gått så långt att man behöver skyddat boende hos en kvinnojour handlar det om en viss grad av våld. Men även många av de tjejer som hör av sig till oss har blivit utsatta. Trakasserier i skolan eller på nätet är också våld. Bara för att du inte har blivit knivskuren eller fått din rygg sönderslagen som Josefin Nilsson fick, så betyder det inte att du inte är utsatt för våld, säger hon.

Många jobbar ideellt

Madeleine Bengtsson och Michaela Åhlvik delar på en projektanställning hos tjejjouren Olivia. Men det är ovanligt, bara ett fåtal av tjejjourerna i Sverige har anställda med lön. De allra flesta av jourtjejerna arbetar ideellt på sin fritid. Alla utbildas dock i hur personer som söker hjälp ska bemötas. Det är viktigt att ingen som hör av sig på chatten eller via telefon känner sig dömd eller ifrågasatt.

– Det är ju det man får höra av andra när man berättar saker. ”Varför följde du med honom hem?”, ”Varför skickade du en bild först?”, ”Du borde ha fattat att han ville mer.” Man blir liksom skuldbelagd. Det är inte illvilja från den som säger det egentligen, men det är de frågorna som kommer istället för att prata om förövarens ansvar, säger Michaela Åhlvik.

De allra flesta kontakter mellan hjälpsökande och jourtjejer sker just via chatten på tjejjouren.se, som är ett samarbete mellan Unizon och Roks, som organiserar tjejjourer i Sverige.

Olivia är anslutna till Roks, som enligt den senaste statistiken har kontakt med nära 7 000 stödsökande tjejer årligen.

Madeleine Bengtsson menar att behovet är stort. Hon gör många skolbesök och säger att kunskapen om feminism och rätten att säga ifrån är utbredd i vissa kretsar, men det är många tjejer som lever i en helt annan verklighet.

– Vi som kallar oss feminister har jättemycket kunskap. Men på det stora hela i samhället finns det en syn på kvinnan och kvinnans sexualitet som har hängt med sedan årtusenden. Det vore konstigt om dagens tjejer hade en helt annan syn. De är ju präglade av sin miljö och uppväxt. Det finns ett stort behov, fler behöver få ett feministiskt uppvaknande, säger hon.

Men går det att göra skillnad? Ja, svarar både Michaela Åhlvik och Madeleine Bengtsson.

– Tjejerna känner att det är någon som ser dem. Metoo liksom. De är inte ensamma och de känner att de inte behöver bära skammen, för den är inte deras. Många vet ju det nu på något sätt. Även om de förstår att de inte kommer att få någon upprättelse genom rättssystemet. Männen kommer ju fortfarande undan, säger Michaela Åhlvik.

– Även om vi inte förändrar samhället så stärker och ­utbildar vi åtminstone några tjejer, säger Madeleine ­Bengtsson.

Dagens ETC har i en serie av artiklar belyst arbetet som bedrivs på Sveriges kvinno- och tjejjourer. Vill du också berätta om din jours arbete? Mejla anna-maria.carnhede@etc.se