Fler agerar ensamma

Attacken på skolan i Eslöv är bara en av flera händelser den senaste tiden där en ensam gärningsman har legat bakom. En månad efter attacken i Eslöv åtalas en 61-man i Stockholm, misstänkt för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse efter att polisen i hans hem hittat mängder av ämnen som kan användas för att tillverka sprängmedel. Dagens ETC berättade nyligen hur mannen radikaliserats, hur han gått från att vara moderat till att hata samhället och skriva om att alla muslimer bör dödas, och hur han drömde om att bli ”världens främsta terrorist genom tiderna”.

Några veckor efter att åtalet mot 61-åringen väckts sätter en annan ensam man skräck i den norska orten Kongsberg. Beväpnad med pilbåge och knivar dödar han fem personer innan polisen lyckas stoppa honom. Vad han haft för motiv är ännu inte klarlagt, men inget tyder på att det fanns fler personer bakom. Även han är en ensam gärningsman. Ensam, men inte unik. Såväl Säpo som Europol och Nationellt centrum för terrorhotbedömning ser de ensamma gärningspersonerna som en allt större risk. År 2017 till 2018 utfördes majoriteten av terrordåden i västvärlden av ensamagerande gärningspersoner. Så såg det också ut 2020, då ensamagerande jihadister låg bakom en majoritet av terrorattackerna. Och enligt Säpo utförs nästa terrordåd i Sverige troligen av just en ensamagerande.

– För 40-50 år sedan tillhörde du en organisation. Så är det inte längre. Vi har en mer individualiserad värld, där människor med extrema åsikter agerar ensamma. Det gör att det är mycket svårare att komma åt dem, säger Jonas Trolle, chef för Center mot våldsbejakande extremism.

Men organisationer kan fortfarande spela roll, inte minst genom att de uppmanar sympatisörer att agera ensamma.

– En uppmaning som i dag finns inom alla extremistmiljöer är ”gör vad du kan, med de medel du har, där du är nu”. Det är en strategi. Att till exempel köra en stulen lastbil rakt in i folksamlingar, som terroristen Rakhmat Akilov gjorde på Drottninggatan 2017, är en terrormetod som frekvent förekommit i propaganda från IS, säger Jonas Trolle.

Särskilt svårt att förhindra dåd är det i de fall där personerna isolerat sig. Där radikaliseringen sker utan att att någon har insyn. Inte sällan är just isolering ett varningstecken.

– Det som är gemensamt för nästan alla dessa som agerar själva, oavsett om de har ­religiösa eller politiska motiv, eller om det handlar om ett dåd av någon som är i ett psykotiskt tillstånd, är att de är väldigt ensamma. Det är vanligt att de också har radikaliserats, och i den processen ingår ofta att man isolerar sig ytterligare.

Så går det ens att skydda ett samhälle från ensamma vålds­verkare?

– Det är svårt, lite som att leta i en höstack. Vi kanske aldrig kan skydda oss helt, men det finns samtidigt en hel del vi kan göra. Även de som är ensamma har ofta en snäv krets av personer runt sig. Ofta har man också sökt olika typer av hjälp, för somatiska eller psykiska besvär. Man har varit i kontakt med delar av samhället, där det finns människor som skulle kunna se varningstecken. Det gäller att försöka plocka upp dem.

Vad kan det handla om för varningstecken?

– Förutom att man drar sig tillbaka, isolerar sig, kan det vid en radikalisering handla om man använder olika attribut, en viss klädsel, och att man ger uttryck för själva åsikterna. De här personerna har gemensamt att de oftast är män, att det finns en oförmåga till socialisering, en oförmåga att se världen i dess nyanser. Inte sällan hänger det ihop med att det också finns någon form av neuro­psykiatrisk diagnos. De har en svart-vit världsuppfattning, där mångkulturen ofta anses vara orsaken till allt som är dåligt.

Viktigt att ifrågasätta

Jonas Trolle menar att det stora flertalet ändå fångas upp. En pågående radikalisering avbryts, ett planerat dåd förhindras. Ibland handlar det om insatser från polis och säkerhetspolis, ibland om medmänniskor som ser.

– Skola, familj, vänner, arbetskamrater, att de agerar är jätteviktigt. Att man vågar fråga, och ifrågasätta. Ju tidigare man får igång en diskussion, desto större är chansen att man motar åt rätt håll. En person som hunnit bli övertygad och konkret i sin extremism, har mycket svårare att backa ur, säger han.

Gränsen är ofta fin. Ett ifrågasättande som kommer för sent kan få motsatt effekt.

– Det är svårt att bemöta den som tagit för många kliv åt fel håll. De extrema åsikterna kan göra människor i ens närhet förbannade, och man vänder kanske personen ryggen. Det i sin tur stärker ofta extremisten i den personliga övertygelsen om att ”jag har rätt, jag sitter på lösningen, ni andra har inte fattat ett dugg”.

Ingår i nätgemenskap

När det gäller 15-åringen i Eslöv fanns mängder med varningstecken. Hakkors och andra nazi-referenser på väggarna i hans rum, ett stort vapen­intresse, elever och lärare som i alla fall hört delar av hans åsikter, polis som bara veckor innan dådet var på hembesök sedan hans ip-adress kopplats till ett hot om en attack mot en skola i Australien. Han var också aktiv i olika nätforum. Även det är vanligt. Våldsverkarna är ensamma, både socialt och när de utför sina dåd, men de ingår ofta i någon slags nätgemenskap. Det gjorde också 15-åringens inspirationskällor, Anton ­Lundin Pettersson, som dödade tre ­personer i skolattacken i Trollhättan, och Brenton ­Tarrant som låg bakom terrordådet i nyzeeländska Christchurch.

– Är man inne på en viss typ av plattformar där det inte finns motbudskap, där man kan odla sin egen idé, då blir det farligt. Man göder och föder varandra. När det gäller unga måste man som förälder ha koll. Man måste reagera om ens barn har nazisymboler på väggarna, och man måste veta vad de gör på nätet, säger Jonas Trolle.

De ensamagerande är heller inte ensamma i meningen att de är instängda i egna bubblor, de verkar inte i ett vakuum.

– Samhällsretoriken spelar stor roll. Ju mer offensiv den konventionella retoriken blir, den vi omfattas av genom medier, genom politiska uttalanden, ju mer den trycker ut samtalet åt sidorna, ju längre ut trycks också extremisterna. Positionerna flyttas. Åsikter som ansetts extrema sanktioneras i allt högre grad, och det göder extremisterna.

Dåd av ensamma våldsverkare

15-åringen i Eslöv

I augusti går en 15-årig pojke in på Källebergsskolan i Eslöv, beväpnad med flera knivar och replikor av skjutvapen. Han knivhugger en lärare i magen. Strax innan dådet har han delat ett manifest på nätet, och en brottsplan där han beskriver hur han ska döda elever. ­Pojken är åtalad för mordförsök och grovt olaga hot mot 19 ­personer på skolan och mot en polis. Åklagaren menar att det ­handlar om ett hatbrott. I januari anmäldes pojken för att ha burit en nazistisk armbindel offentligt, och på nätet och i hans rum har han uttryckt hat mot såväl muslimer, judar och homosexuella.

Pilbågsmannen 

Den 14 oktober går en 37-årig man, beväpnad med kniv och pilbåge, ut i centrala Kongsberg sydväst om Oslo. Han attackerar flera personer, varav fem dödas. En vecka efter dådet är det ännu inte klarlagt vad mannen haft för motiv. Mannen har konverterat till islam, och det har spekulerats om han radikaliserats i sin tro. Han har också mått psykiskt dåligt, och kan ha varit psykotisk. Den norska säkerhetspolisen har de senaste fem åren fått flera tips om honom, enligt Verldens gang. Bland annat har det handlat om hans konvertering och att han är en person med ”låg våldströskel”. Polisen tror att han agerade ensam.

61-åriga bombmannen

I september åtalas en 61-årig man i Stockholm efter att polis har hittat spräng­medel, vapen och kemikalier som går att göra bomber av i hans hem. Polisen hittar också en lista med namn på över 150 personer, bland annat politiker och debattörer. Utred­ningen visar att mannen har radikaliserats högerut, och drivs av ett rasistiskt hat mot samhället. Han skriver om att döda muslimer och bränna koranen, och har också skrivit ett manifest. Mannen levde ensam, utan familj, och tycks ha haft få vänner.

Brenton Tarrant

I mars 2019 attackerar Brenton Tarrant två moskéer i Christchurch i Nya Zeeland. Han dödar 51 personer, och skadar runt 50 genom att skjuta med ett halvautomatiskt vapen mitt under fredagsbönen. Det stod tidigt klart att det handlade om ett högerextremt terrordåd, och att Brenton Tarrant ville ha internationell uppmärksamhet. Han hyllade andra högerextrema terrorister, som Anton Lundin Pettersson – på ett av sina vapen hade han skrivit namnet på ett av offren i Rakhmat Akilovs attack på Drottninggatan.

Anton Lundin Pettersson

I oktober 2015 går 21-åriga Anton Lundin Pettersson in på sin gamla skola, ­Kronans skola i Trollhättan, beväpnad med svärd och kniv. Han dödar tre personer och skadar två, innan polisen skjuter honom till döds. Tidigt stod det klart att Anton Lundin Pettersson hade radikaliserats, och att hans motiv för att döda var rasistiskt. I sitt avskedsbrev skyllde han på invandring och migrationspolitiken. Även han agerade ensam, och han hade problem med nära relationer och få vänner.

Rakhmat Akilov

I april 2017 kör Rakhmat Akilov ihjäl fem personer med en lastbil på Drottninggatan. Rakhmat Akilov växte upp i Uzbekistan, men kom till Sverige och sökte asyl 2014. Vintern 2014–2015 reste han till Turkiet för att träffa sin familj, och ska då ha haft som mål att åka till Syrien och strida för IS. Så blev det dock inte, men ­därefter blev hans stöd till IS tydligare. IS själva förnekade att de hade med attacken att göra. I juni 2018 dömdes han till livstids fängelse för terrorbrott och för att ha ­mördat fem personer, och försökt mörda 119 personer.