– Jag hade riktiga skrivsvårigheter och lärde mig skriva sent i livet. Jag kunde läsa redan när jag var fem, men kunde inte skriva förrän jag var 15–16 år. Det kanske beror på att jag är vänsterhänt. Så det har tagit rätt lång tid att formulera mig som en skrivande människa, säger Johannes Klenell när vi har slagit oss ner i folkhavet på foodcourten Teatern inne i Ringens köpcentrum med varsin vegetarisk lunchhamburgare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Alltid fallit tillbaka på sociala medier
Han är en kvart försenad och ”kraftig bakfull” efter vännen och kollegan Mats Jonssons bokreleasefest kvällen innan. Att byta sida från förläggare till författare var ett stort steg, menar Johannes.
– Jag har varit med och gjort uppåt 100 böcker, men när jag väl satte mig själv och skulle skriva en bok så insåg jag att jag inte hade någon aning om hur man gör, säger han och fortsätter:
– Jag har testat så många olika saker, stått på scen, gjort poddar och skrivit humor för mig själv. Men det jag alltid har fallit tillbaka på, där jag alltid känt mig tryggast, är sociala medier. Att formulera roliga saker och debattera för att slipa mina egna argument. Jag älskar det redigerade ordet.
”Allt jag hatar med mig själv”
”Det fria ordet” handlar om det fiktiva vänstermediehuset med samma namn, om mediebranschens kris i stort och om hur sociala medier har växt fram som en maktfaktor i svensk politik under det senaste decenniet. Johannes är till vardags redaktör för satirtidskriften Galago som ägs av föreningen Ordfront.
Huvudpersonen i boken, den riktningslösa och konflikträdda Jonas, snubblar in som praktikant på Det fria ordet och får snabbt ta över som redaktör för satirtidningen Guano.
– Han är allt jag hatar med mig själv. Men också lite av ett tankeexperiment: Vad händer med en människa som inte har några drivkrafter i en dysfunktionell organisation? Där kom jag fram till att om det är en man så kan det gå väldigt bra, eftersom du aldrig är i konflikt med ledningen.
Hur mycket av boken i övrigt bottnar i verkliga upplevelser?
– På ett plan är väl 70–80 procent sant i boken, på ett annat plan är ingenting sant. Men jag kan bli lite irriterad när folk säger att någon karaktär är rätt av en verklig person, för jag tycker inte själv att jag är en så dålig romanförfattare.
En metafor för socialdemokratin
För någon som har jobbat på vänstertidskrifter finns det onekligen en del igenkänning i boken.
Men var det verkligen så vansinnigt trögt och kaotiskt med de här ständiga domedagsprofetiorna som du beskriver?
– Jag tror att det var precis så i alla vänsterpublikationer. Nollnolltalet var en väldigt förvirrad tid för hela vänstern. Din egen verksamhet, ETC, konkade, Arbetaren hade stor kris, och så vidare. Allt höll på att omformuleras och gick i helt fel riktning. Jag tycker egentligen att hela ”Det fria ordet” är en metafor för socialdemokratin. En tung vänsterinstitution som har varit helt dominerande på 1900-talet och som går in i 2000-talet och plötsligt inte vet vad den håller på med, säger han och tar en tugga av hamburgaren.
– Jag tror att all vänstermedia såg ut ganska exakt sådär, bara att jag är den första som pratar om det på det här sättet. 2001, under Göteborgskravallerna, hade vänstern egen alternativmedia på nätet. Man försökte sätta en egen agenda. Några år senare var allt det borta och man lämnade walk over till extremhögern. När jag kom in på Ordfront 2005 var det folk där som aldrig hade varit på en hemsida. Det var Sveriges största vänstermediehus, och man var helt ointresserade av internet. Man pratade om det nästan som en fiende. Samtidigt satt extremhögern och mobiliserade.
Vilka kommer att bli argast när de läser din bok?
– Än så länge har ingen blivit arg. Men någon kommer ju att bli arg och jag har inte någon aning om vad de kommer att bli arga över.
Vill du att folk ska bli arga?
– En grej jag har lärt mig som förläggare är att du kan inte skriva en bok utan att offra någonting. Då blir det ganska ointressant. Givetvis finns det saker som någon kan bli upprörd över, men hade det inte varit det så hade det förmodligen varit en jävligt dålig bok. Grejen med humor är att alla hatar folk som försöker vara roliga. Ska man vara rolig så måste man offra något, annars tror jag att folk ogillar det starkt. Då blir det Helt Apropå-läge.
Du är ju själv extremt aktiv på sociala medier. Hur mycket tid lägger du på Facebook och Twitter en vanlig dag?
– Jag vet inte. På något plan är man väl en cyborg, det är bara en förlängning av en själv. Även jag tycker ju att sociala medier är ganska tråkigt bitvis. Men man dras gärna in i det, särskilt om man är som jag, lite polemisk, och tycker att det är bra att vara i konfliktfylld debatt. Jag tycker att det är det bästa som finns när jag får lära mig av andra genom att vara i konflikt med dem. Jag är alltid nyfiken på vad som är debatten just nu. Jag är en orolig själ.
Blir du inte trött på att ständigt debattera med alla troll?
– Jo, det blir man ju ibland. Men har man en gång satt sig i tv och sagt att man inte vill publicera Mohammed-karikatyrer dagen efter ett terrordåd, då är man ganska van. Jag bryr mig inte så jävla mycket. Jag upplever inte att jag får så mycket näthat. Folk blir upprörda på mig ibland, men det är ju mitt jobb att uppröra folk. Om jag börjar gnälla över det så är jag ju en usel satiriker.
