Hur långt kan/får rasismen gå i en demokrati? När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?
Jag menar, om det nu är statens uppgift att värna nazisters rätt att demonstrera med polisbeskydd och public service skyldighet att inte behandla ett rasistiskt riksdagsparti opartiskt. Betyder det då att demokratin innebär, att om folket vill rösta fram ett parti som vill utrota vissa grupper från det svenska samhället, så får det bli så och även det kan kallas demokrati. Eller, när skulle ”demokratin” annars kunna sätta en gräns, hit men inte längre (typ)?
Anders Lindström
Det finns mycket att lära av misslyckandena på 30-talet i Europa. Fascism och nazism blev stora när borgerligheten såg dem som ett mindre och hanterbart hot än risken för rött maktövertagande i krisen. Bara drygt tio år tidigare hade ju flera europeiska länder stått inför revolutioner. Och Stalins Sovjet hade etablerat sig och stärkt sin makt över de andra ländernas kommunistpartier via Komintern. Samtidigt var de brunas framväxt då också resultatet av en oförmåga hos kommunistpartierna och socialdemokratin att samarbeta mot fascismen. Framför allt kommunisterna drev en period linjen att socialdemokratin var klassförrädare och ”socialfascister” och att man därför aldrig skulle samarbeta. En sekteristisk arbetarrörelse var naturligtvis en onödig hjälp för fascismen.
En annan historisk erfarenhet som ofta glöms bort är att Hitler aldrig fick majoritet utan fick regeringsmakten genom att de borgerliga partierna röstade fram honom. Återigen var det hotet från de röda som var motivet. När Hitler väl hade makten kunde han provocera fram situationer som tillslut ledde till rustning och krig. Hitler krossade demokratin inifrån. Det stöd han fick från stora delar av kapitalägarna i Tyskland är ingen hemlighet. Att de kanske trodde de kunde kontrollera utvecklingen och att nazistpartiet skulle ”normaliseras” av makten är en attityd man kan känna igen idag i hur en del försöker ”normalisera” partier som Nationella Fronten eller Sverigedemokraterna.
Men nu lever vi i en annan tid och jag delar inte analysen att fascismen är på väg mot makten, det krävs ett sammanbrott för hela samhället för att det ska kunna ske. Ekonomiskt och socialt. De lösningar på kriserna som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag. Det funkar inte ekonomiskt. Jag tolkar därför SD:s framgångar mer som att de nationalistiska och rasistiska krafterna inom andra partier (framförallt S och C) fått ett eget parti. Det har alltid funnits invandrarhat och nationalism även inom de andra partierna. Kanske tio procent är just den bakåtsträvande grupp SD bygger på. Men med den nya nazismen är det värre.
Det är provokatörer vars uppgift är att skrämma motståndare. Feminister, socialister och antirasister. Deras roll är helt enkelt våldets logik.
Det är självklart det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats. Det är som att ge ett terrornätverk rätt att komma in och informera om sin syn på hur kvinnor ska förtryckas och icke troende avrättas. Att offentliga tjänstemän missat sin grunduppgift så totalt att de låter demokratin bli ett innehållslöst skal av objektivitet är väldigt avslöjande. Liksom att public service gör det.
Demokrati är förvisso ett sätt att styra ett samhälle, men det saknar inte ideologi. Idén om alla människors lika rättigheter och värde är en sådan sak. Demokrati kan inte kombineras med nazistiska idéer, lika lite som den kan kombineras med sharialagar. Men hur bekämpar man då provokationen? Formalism räcker ju inte.
Det måste till tusentals människor som med massdemonstrationer och aktioner gör det omöjligt för fascister att verka.
