Besparingarna kommer enligt Sveriges Lärare att gå ut över de svagaste elev­grupperna, de som behöver extra stöd och anpassningar för att inte helt slås ut ur skolan och i förlängningen arbetslivet och sam­hället.

”Hyvlat i tjänster”

En av de elevgrupper som kommer att drabbas hårt av besparingarna är de som lider av neuropsykiatriska funktionshinder, som adhd och autism. Någon som företräder dem och deras vårdnadshavare är Anki Sandberg, ordförande för Attention.

– Vi håller just nu på att bearbeta den enkät vi gjort inför skolstarten och kan se att föräldrar är väldigt oroliga för hur det ska gå för deras barn. Vi ser också att oron har ökat kraftigt jämfört med föregående läsår, det är ingenting i det här avseendet i skolvärlden som går åt rätt håll, säger hon.

Vad är man orolig för?

– Man har hyvlat i de här tjänsterna som ska fungera som extra resurser för barn med ­särskilda behov, vilket såklart går ut över pedagogerna med, som ju inte orkar med hur mycket som helst.

Hur blir det för de här barnen med diagnoser om det extra stödet uteblir?

– De är känsligare för förändringar och har behov av hjälp för att finna arbetsro och förstå sina uppgifter, annars blir de lätt stökiga. Stökigheten kan i sin tur leda till att de blir im­populära bland sina klass­kamrater och att de inte vill gå till skolan alls. Ska man dra det ett steg ytterligare kan man fråga sig vart de hamnar då?

Vad vill du säga till de ­politiker som valt att göra dessa besparingar?

– Det känns helt orimligt att vi i Sverige, som säger oss följa FN:s barnkonvention och allt vad det innebär, inte har råd att ge de anpassningar i skolan som de allra svagaste behöver för att över huvud taget orka gå dit. Vi behandlar barn med funktionsnedsättningar väldigt dåligt i det här landet.

Hur försöker ni som intresseorganisation att påverka våra politiker i motsatt riktning – alltså för att de ska skjuta till mer resurser?

– 2 700 föräldrar har svarat på och uttryckt sin oro i vår enkät inför skolstarten. Den kommer vi att lämna vidare till våra politiker. Vi kommer också att hålla ett seminarium i september där vi ställer lokalpolitikerna i Stockholm till svars, så vi gör vad vi kan för att trycka på. Men jag vet inte – vi hade Lotta Edholm (L) här i våras och hon tyckte vi hade mycket intressant att säga, men det händer ju inget!

Vad behöver ske och finns det något hopp?

– Det behövs något större för att stoppa utslagningen av den här elevgruppen. För att det ska ske tror jag våra politiker måste ta till sig hur verkligheten ser ut. Vi behöver se en attityd­förändring och att resurser skjuts till, för det kommer självklart att kosta pengar att styra upp det här. Å andra sidan kostar det än mer, med psykisk ohälsa och ­självskadebeteenden, om man inte får skolan att fungera för de här barnen. Med mindre resurser vet jag inte vart vi landar.