I somras briserade en mindre bomb. Då visade det sig att 765 personer hade dött av narkotika i Sverige 2014 – en fördubbling från året innan och en siffra som gjorde dödligheten näst högst i EU– endast i Estand är den högre. 

Samtidigt vittnar landets institutionsboenden för tvångsvård om överbeläggningar.

”Madrasser på golvet i sällskapsrum och våningssängar i enkelrum. Allt fler svårt psykiskt sjuka och utagerande klienter. Personal som sliter hårt för att vården ska fungera, men tycker att den nu enbart är förvaring. Så ser det ut på de statliga LVM-hemmen”, skrev den fackliga representanten Thord Jansson om situationen i SvD för snart ett år sedan. Det är en situation som består. 

– När vi kommer in i bilden så handlar det ofta om att rädda liv. Därför är det viktigt att det finns platser. Vi har haft överbeläggning och köer länge, men arbetar hårt för att få fram fler platser, säger Christer Pedersen, kommunikationsdirektör på Statens institutionsstyrelse (Sis).

Trots att ett vårddygn inom Sis kan vara mycket kostsamt, med behandlingsassistenter, psykiatriker och läkare på plats, är det alltså de anställdas bedömning att vården försämrats på grund av resursbristen. 

– Ingen mår bra av det, varket klienterna eller vår personal.
– Att trycket har ökat har vi varit med om tidigare, men det brukar också minska efter ett tag. Nu har vi sett en trend där behovet av platser bara har ökat under en längre tid, förklarar Christer Pedersen. 

Varför trycket på tvångsvården nu verkar hålla i sig har han ingen enkel förlaring på. Men en anledning är att antaleet tunga narkomaner ökar.

Ann-Marie Strömberg, socialsekreterare och talesperson för nätverket Bryt tystnaden, tror sig sitta på en del av förklaringen. Hon menar att allt för många narkomaner som vill sluta använda narkotika hänvisas till öppenvård, trots att de inte klarar en behandling där.

– Det är framför allt medicinsk behandling – antabus för alkoholmissbrukare, metadon och liknande preparat för heroinister. En del erbjuds tolvstegsprogram och kognitiv beteendeterapi. Det brukar inte fungera så bra för folk med pågående missbruk eftersom det bygger på att man måste vara nykter. En del saknar dessutom boende. Många är så nedgångna, de skulle behöva komma in och torka upp först. 

 Många vill ha men nekas plats på vanliga behandlingshem, och om de får plats vistas de där kortare tid än de skulle behöva. Konsekvensen är, menar Ann-Marie Strömberg, att de narkomaner som inte klarar av att trappa ned till slut ändå överdoserar och hamnar inom tvångsvården. 

– Det är oerhört kortsiktigt och dumt. Tvångsvården är mycket dyrare.

Ann-Marie Strömberg berättar att socialtjänsten förändrats mycket sedan hon plockade ut sin socionomexamen för 40 år sedan. 

– När jag började som socialsekreterare utgick vi från klientens behov. Tidigare kunde utmaningen vara att övertyga missbrukare om att skriva in sig på behandlingshem. Nu måste socialsekreterarna framför allt övertyga sina chefer om att insatsen är värd pengarna.

Kunskapen om hur många som faktiskt lever med ett tungt missbruk är liten. Den senaste studien gjordes för fem år sedan. Då ansågs 29 000 personer vara tunga narkomaner, vilket kan jämföras med 19 000 personer 1992 och 15 000 personer 1979. Sedan mätningen för fem år sedan tros det antalet ha ökat mer. Men i socialtjänsternas budget satsas en lika stor andel av medlen på narkomaner nu som i början av 00-talet.

Ann-Marie Strömberg retar sig på att nedlagda behandlingshem ses som ett bevis på att efterfrågan på institutionsboenden har minskat. Orsaken  är helt enkelt att socialtjänsten tvingas snåla, menar hon.

– Socialtjänsten behöver mer pengar till behandlingshem – inte bara till att köpa platser på befintliga hem, utan också till att bygga ut och bygga nytt i egen regi. Det behöver finnas ett större utbud av bra insatser som kan anpassas till individen. Men vi måste vara beredda att betala.

Läs också: ”Räkna med normkrasch” och "I deras ögon är jag inget värd"

”Har byggt på nolltolerans”

 Björn Johnson är docent i socialt arbete vid Malmö Högskola. Han håller med om att en förstärkt socialtjänst är nödvändig för att möta narkotikaproblemen idag. 

– Den svenska narkotikapolitiken har byggt på nolltolerans. Man har utövat hård kontroll och repression mot narkomaner som har kombinerats med en generös vårdpolitik där man lätt fick hjälp. 

– Efter att de teserna formulerades har det genomförts mycket nedskärningar i vården. Så den repressiva politiken har blivit kvar, samtidigt som vårdinsatserna blivit färre. Och samhället har aldrig varit särskilt intresserat av att lindra situationen för dem som inte vill eller kan sluta. 

Björn Johnson anser att det förutom en upprustning av socialtjänstens redan befintliga insatser skulle behövas fler så kallade skadelindrande insatser – sprutbytesprogram, övervakade injiceringsrum och att fler narkomaner borde få tillgång till preparat som exempelvis metadon. Det är insatser kan bekämpa dödligheten, även om det inte bryter beroendet, menar han. 

Han tror att många av de som dog förra året använde metadon, Subutex och liknande preparat som sålts illegalt till narkomaner utanför programmen, blandat med andra droger. Det skulle kunna tas som intäkt för att sådana program har misslyckats och borde stoppas. Men det tycker inte Björn Johnson. Han menar att problemet snarare är att inte fler narkomaner inkluderas, så att deras behandling kan ske under ordnade former, vilket skulle göra den illegala försäljningen mindre attraktiv.

Men om vi förespråkar metadon, sprutbytesprogram och injiceringsrum – kan det inte leda till att beslutsfattare väljer att den vägen i högre utsträckning än man erbjuder annan vård som behandlingshem – det måste ju vara billigare? 

– Jag tror att det går att satsa på båda delar. Både vård och avgiftning för dem som klarar av det, och lindring för dem som inte klarar av ett sådant program. En del anser att det är att uppmuntra till missbruk, men ingen som någonsin besökt ett injiceringsrum tror att någon vettig människa önskar sig dit. 

– Möjligheten att få folk till rehabilitering när de väl är redo är dessutom bättre när de inte har hepatit C eller hiv eller helt förstörda vener. Med bättre hälsa hos narkomanerna så är möjligheterna till rehabilitering bättre.

– Men det förutsätter förstås en upprustning av socialtjänsten, om det nu är de som ska vara huvudmän.   

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.