Vårdförbundets strejker och Kommunalsihärdiga opinionsbildning sätter bollen i rullning igen, efter mer än tjugo års stiltje. Takten ökar när LO på årets kongress antar ett uttalande om att intensifiera och prioritera arbetet för ett hållbart arbetsliv genom kortare arbetstid, via förhandlingar så väl som lagstiftning:

”Tempot och kraven i samhället och i arbetslivet har ökat. Färre ska hela tiden göra mer. Dessutom har riktåldern för pensionen höjts och kommer fortsätta att höjas. En arbetstidsförkortning är ett sätt att fler arbetare ska orka och hålla ett helt arbetsliv. Det är också ett sätt att rättvist omfördela mer av de vinster som genereras.”

Svenskt Näringsliv slår bakut. I en purfärsk ”uppdaterad analys om samhällsekonomiska kostnader för en generell arbetstidsförkortning” förklarar arbetsgivarna att det vore förödande för välfärden och att förespråkarna ändå har fel i sak. Svenskar jobbar inte alls särskilt länge om man på årsbasis tar hänsyn till semester, röda dagar och föräldraledighet. 

Allt snack om att arbeta mindre för samma lön avfärdas som en hägring; som oansvarig och ohållbar populism. Det bör dock nämnas att anställda på Svenskt Näringsliv själva åtnjuter kortare arbetstid om härliga 32 timmar i veckan under sommarhalvåret.

Hundra år gamla åttatimmarsdagar

I över hundra år har svenska politiker, fackföreningar, forskare, tankesmedjor, kommittéer, tyckare och utredningar skärskådat arbetets och livspusslets klockslag och hållpunkter. Debatten är alltså långt ifrån ny. 

Många ronder har gått sedan Hjalmar Branting 1886 översatte det åttonde kapitlet i Karl Marxs Kapitalet och lade till egna kommentarer. Med skriften ”Normalarbetsdagen i dess historiska utveckling” beskriver han på svenska hur engelska arbetare och slavar har det på fabriker och i jordbruket i syfte att dra igång debatten om lagstiftning för åtta timmars arbetsdag. 

När skriften trycks kan alla arbetare över 14 år fortfarande tvingas jobba hela veckor och nätter utan rast och paus. 

Kampen för åtta timmars arbetsdag är ledfrågan som ger Sverige demokrati och 1919 lagstiftar en extrainsatt riksdag om en normalarbetstid på 48 timmar i veckan.

Sedan följer ett par decennier där arbetare och tjänstemän får det bättre främst genom strejker, förhandling och starkare kollektivavtal. Under 50- och 60-talet får tjänstemän i både statlig och privat tjänst genom avtal en arbetstid som sakta närmar sig 40 timmar.

Alla gillar en ledig lördag

Som politisk fråga är arbetstidsförkortning ett ideologiskt kärl som kan fyllas med lite vad som helst beroende på vem du är och vad du tycker. På sjuttiotalet handlar det om egenbestämmande och makt över sin tid, ekonomisk fördelning och rättvisa, jämställdhetspolitik och utjämning, klassisk familjepolitik med mer tid för barnen, bildningsfokus med fler timmar åt att skapa, lyssna och lära, och en arbetsmiljöfråga om slit, ork och återhämtning. 

Och 1970 lägger den socialdemokratiska socialministern Sven Aspling fram ett förslag som innebär en utfasning av lördag som arbetsdag fram till 1973 och att en normal arbetsvecka ska bli 40 timmar. 

På det stora hela var oppositionen med på S-linjen om en viss arbetstidsförkortning. Det var inte här den ideologiska striden fördes. Istället bråkade man om vad man skulle göra med all ny fritid som en ledig lördag innebär. Högern sa att det var en frihetsreform för familjen och barnen och sossarna sa samhället, med grandiosa prognoser om ett växande föreningsengagemang på den fria veckodagen.

Att den växande väljargruppen tjänstemän vid den här tiden redan ligger runt det måttet genom avtal, ses även det som en förklaring till att högern inte sätter upp något större motstånd. När folkpartiledaren Gunnar Helén blir anklagad för att vara emot arbetstidsförkortning i Aftonbladet 1970 svarar han att det är socialdemokratisk propaganda:

”I själva verket är det faktiskt så att Folkpartiet många gånger framför förslag på dessa områden som socialdemokratin först säger nej till och sedan efter ihärdig påtryckning går med på.”

Förutom enstaka mediaröster och artiklar med upprörda handlare och företagare, vars kostnader för att anställa personal ökar, är det i bred enighet som landets politiker tar klivet fram.

Småbarnskompromissen

Vissa vill omedelbart gå längre, på respektive politisk kant. Folkpartiets kvinnoförbund, S-kvinnor och VPK säger att målet måste vara sex timmars arbetsdag redan innan 1980. Och att det är värt vad det kostar. VPK påbörjar en aktiv motionskampanj i riksdagen. Olof Palme tillsätter arbetsgrupper och utredningar för att få ett grepp om alternativen, med viss skepsis. I en riksdagsmotion 1981 skyller han och flera riksdagsledamöter på borgarna för att arbetet försenas, och att förändringar måste ske med försiktighet. Precis som idag handlar det om att det inte får kosta för mycket.

”Möjligheterna för standardökningar kommer att inskränkas av det stora utrymme som investeringsökningar och andra åtgärder för att komma till rätta med den ekonomiska krisen måste ta i anspråk. Utrymmet för reallöneförbättringar, offentliga utgiftsökningar och arbetstidsförkortningar blir mycket begränsat.”

Moderaterna riktar kritik mot att arbetstidsförkortning äter upp viktiga resurser, det som sedan blir den huvudsakliga moderata kritiken mot arbetstidsförkortning i flera decennier. För Moderaterna handlar förkortad arbetstid framför allt om statens budget och prioriteringar. Pengarna som finansminister Gunnar Sträng på 70-talet lovat polisen, och Moderaterna, blir i praktiken varken nyanställningar eller fler poliser i yttre tjänst.

Under den här tiden hittar Centerpartiet en populär kompromiss, att försöka korta arbetstiden initialt för småbarnsföräldrar och senare för alla, om det går. Karin Söder för fram argumenten och till och med Olof Palme hakar på idén, samtidigt som samhällsekonomin inte står sig lika stark och expansiv som i början på 70-talet. Extra ledighet för småbarnsföräldrar ställer sig alla partier bakom, med vissa protester  från VPK, som menar att det var ett försök att förhala frågan om sänkt tid för alla.

– Hur många gånger skall jag behöva säga att vi inte alls har något emot sex timmars arbetsdag, sa Eivor Marklund (VPK) i en riksdagsdebatt 1978.

– Men vi vill att en sådan reform skall omfatta alla människor med förvärvsarbete. Frågan om arbetstidsförkortning ska inte vara en familjepolitisk reform.

LO-svängen: Ingen arbetstidsförkortning

Socialdemokratisk försiktighet och moderat skepsis saktar ner diskussionen och konflikten om kortare arbetstid flyttar än en gång över till att främst ske genom avtalsrörelsen i förhandlingar om kollektivavtal.

Under flera perioder på 70- och 80-talet avstår fackliga organisationer löneökningar mot ytterligare arbetstidsförkortningar, fler röda dagar och längre semester. Det är en ren arbetsmiljösatsning vid det här laget. Arbetsgivarföreningen SAF hade inte mycket att sätta emot förutom argumentet att folk minsann var borta för mycket från jobbet ändå på grund av föräldraledighet, fackliga kurser och sjukdom. 

Att förkorta arbetstiden är att dela på arbetslösheten.

Och på 80-talet är frågan om mer ledig tid främst en jämställdhetsfråga. Här tappar LO glöden, och när deltidsarbete blir vanligare byter fackgiganten helt hållning. Deltidsanställda är inte lika lätta att få in i den fackliga fåran och snack om lagstiftning på arbetsmarknadsområdet skrämmer facken när Socialdemokraterna blir svagare. LO, i strid mot det största medlemsförbundet Kommunal, lägger fram en ny stoppreplik: 

”Att förkorta arbetstiden är att dela på arbetslösheten”

Men alla är inte lika skraja. I en intervju 1984 säger innovationsminister Ingvar Carlson att han tror att Sverige inför sex timmars arbetsdag innan år 2000. Det är ett måste för framtiden, konstaterar statsrådet.

– Jag tror att vi först får en mycket intensiv debatt och därefter en utveckling som går mycket snabbare än vi hittills trott.

Gordisk Kommunal-knut

När 80- blir 90-tal puttrar diskussionen på sparlåga. Men den växande gruppen akademiker vill hellre ha mer tid än högre lön och fackliga diskussioner ute på kontinenten smittar snabbt av sig på den svenska debatten. Flextid blir ett attraktivt mål för tjänstemannafacken och en acceptabel kompromiss för arbetsgivarna. TCO inleder ett framgångsrikt arbete med att få ner arbetstiden en kvart varje avtalsrörelse. Det är en fajt om minuter. 

Och arbetarfacken byter strategi där längre semester är lättare att sälja in än en ledig vardag eller kortare dagar. Även det skördar framgångar. Förkortad arbetstid blir snabbt en fråga som bara drivs på av ungdomsförbund som CUF och SSU, eller partiernas kvinnoförbund. Och när inget händer på tio år släpper vissa den helt för att fokusera på andra jämställdhetsfrågor, eftersom arbetstid inte längre ses som en fråga om ekonomisk makt.

Facken fokuserar på sjukförmåner och semester. Vissa socialdemokrater letar efter argument till den grad att man i mitten av 80-talet ger SCB i uppdrag att undersöka vad folk faktiskt gör med sin fritid och om ännu mer tid skulle tjäna något till.

Det är allt vanligare att männen slår av på arbetstakten när barnen är små, de tar ett mer aktivt ansvar för sitt föräldraskap.

Och de främsta förespråkarna Kommunal beskriver problemet som en gordisk knut omöjlig att få upp. Man är besviken på männen och de manliga förbunden som inte vill gå med på en kortare arbetsdag, en reform som man menar behövs för att kvinnor ska orka med ett helt arbetsliv. Männen har redan lyckats få ner arbetstiden avtalsvägen. Nu har de kortare dagar och högre löner än LO-kvinnorna. Det beskrivs som ett svek att de inte är villiga att ta samma fajt för kallskänkor och vårdbiträden. 

Lars-Olof Pettersson, tidigare sekreterare i arbetstidskommittén, konstaterar krasst att männen har bytt strategi för att jobba mindre och att det har funkat. Därför är behovet av en generell arbetstidsförkortning, ur jämställdshetssynpunkt inte lika stort som tidigare.

– Det är allt vanligare att männen slår av på arbetstakten när barnen är små, de tar ett mer aktivt ansvar för sitt föräldraskap.

Sahlin: Idiotfråga

1988 antar Kommunal en ny strategi om en etapplan för införande. Det är en radikal omsvängning. Vänsterpartiet antar samma strategi efter en kongress med lika rösttal och utslagsröst. 

S-kvinnor försöker pressa partiet och får ta fajten med arbetsmarknadsminister Mona Sahlin. I en intervju i Aftonbladet får Sahlin frågan om hon är för eller emot, och avfärdar frågan som en ”idiotfråga”. Det inleder en svekdebatt, men Mona Sahlin står fast vid partilinjen om arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar – och kanske för andra när samhället har råd.

De enda som fortfarande driver frågan aggressivt är nittiotalets Miljöpartiet med stickade tröjor i riksdagen – med enda resultat att frågan får en flummig stämpel. Det är en tacksam attackpunkt där debatten sällan handlar om innehållet och mer om avsändaren.

Arbete är kanske inte livets mening, men det borde faktiskt vara meningen att arbetet ska vara mer än bara kortast möjliga plikt

Ingvar Carlson fick fel. Under 2000-talet faller frågan i glömska, med vissa undantag. Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler (Knas) släpper ett par uppmärksammade rapporter som inte blir verklighet. När Fredrik Reinfeldt är statsminister möter han massiv facklig kritik efter ett uttalande om att svenskar måste vara redo att jobba till 70 år. En av hans försvarare är då socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. I en debattartikel 2012 skriver han: 

– Arbete är kanske inte livets mening, men det borde faktiskt vara meningen att arbetet ska vara mer än bara kortast möjliga plikt. Om fler jobbar med det de vill, kommer också fler att jobba längre än i dag. Mot denna goda arbetslivsförlängning står alltså idén om arbetstidsförkortning. Lagstadgad arbetstidsförkortning ger naturligtvis fler timmar utanför butiken, kontoret, verkstaden och kliniken. Men till priset av ett fattigare Sverige, med lägre löner och lägre pensioner, som i sin tur tvingar även dem som inte vill, att jobba betydligt längre för samma pension.